tisdag 27 april 2010

Bekräftelse (Skrivpuff 27 april)

Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Ja fortsätt!

Det lilla barnet ligger på rygg och försöker för allt vad det är värt att vända sej till magläge. De stolta föräldrarna sitter, ja i många fall ligger bredvid och hejar på.

Det lilla barnet lyfter upp huvudet från magläge och får igen höra glada och positiva tillrop. Nu även från far- och morföräldrar.

Det lilla barnet börjar gripa efter saker och storebror sitter framför babysittern och sträcker fram ett gosedjur.
-Titta mamma. Han tog den! Han kan!

Det lilla barnet tar sina första stapplande steg och några meter bort står pappa och tar emot med öppna armar.
-Vad duktig du är.

Visserligen finns viljan till utveckling inom barnet själv men med stimulans i form av bekräftelse föds tilliten.Tilliten till sej själv.
För att du ska våga tro på dej själv måste du få hjälp av andra. När du gjort något som du själv tycker är bra och blir bekräftad på ett eller annat sätt, växer du och vågar ta ett steg till.Uteblir bekräftelsen för många gånger finns risk för att du till slut antar Jantelagen och blir en besvärlig och bitter människa när du sitter på hemmet på äldre dagar.

Vi är i allmänhet väldigt dåliga på att ge oss själva och andra beröm för något bra vi gjort. Vi går på kurs för att lära oss. I fjorton dagar efteråt gör vi inget annat än berömmer varandra i smått och stort, men sen hamnar vi sakta tillbaka i vardagens lunk och kursen som varit så upplyftande, faller mer eller mindre i glömska.
Bekräftelse är viktig, inte minst i skolans värld.Med stora grupper och med få vuxna kan det vara svårt att se alla barns positiva egenskaper. Jag har upplevt att det är lätt att bekräfta och berömma Lotta, som har alla rätt på matteproven, kommer i tid till lektionerna, räcker upp hand och inte stör arbetsron i klassrummet.
Då kan det vara mycket svårare att se den pratglade, men socialt begåvade Kalles förtjänster. Kalle har svårt för att vara tyst när så krävs. Han kommer ibland för sent in efter rasterna och hinner liksom inte med att lära sej nians tabell. Han har fullt upp med att använda sin sociala förmåga. Han är fenomenal på att lösa konflikter. Både sådana där han själv är inblandad och andras. Detta gör han på ett intuitivt och smidigt sätt som är mycket svårare att upptäcka än Lottas alla rätt på matteproven.
Men vem vet? Han är kanske den som på bästa sätt kommer att ta hand om oss i framtiden när eller om vi behöver terapihjälp. Se Kalles förmåga och bekräfta honom. Det kan löna sej!

Alla har vi något som vi är bra på. Från att mata katten, trösta barn och steka köttbullar till att lösa svåra matematiska problem, prata fem olika språk flytande eller bestiga Mount Everest!
Så Du!
Ge dej själv och dom du har omkring dej, hemma, på arbetsplatsen och även i andra sammanhang inte bara en klapp på axeln, utan all den respons du ger till det lilla barnet.
Alla är vi små barn längst inne och vill gärna höra:
Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Fortsätt!

lördag 24 april 2010

Ett efterlängtat möte (Skrivpuff 24 april)

En vecka kvar. På lördag skulle hon komma.
Jag städade, förberedde maten, bäddade rent i gästrummet och var inte riktigt närvarande i vardagen.
På lördag skulle vi träffas för första gången.
Min släktforskning hade gett resultat. Jag hade hittat min halvsyster.
Vi hade pratat med varandra i telefon några gånger de senaste veckorna. Känt att vi hörde ihop och att vi måste träffas.
Hon var min lillasyster. Vi hade samma mamma. En mamma som när vi föddes av olika anledningar inte kunde ta hand om oss. Nu hade vi hittat varandra och hon var på väg. Hit, till mig.
Lördag morgon. Ett par timmar kvar. Frukost, dusch och hårtvätt. Vad skulle jag ha på mig? Var hon allergisk mot katter? Jag hade ju två. Tänk om hon bara tyckte att det här var en spännande händelse. Bara ville se vem jag var och så räckte det med det.
Tänk om jag själv blev besviken. Tänk om vi var så olika att vi inte kunde nå varandra i samtal. Tänk om…
Tankarna hade varit många den senaste tiden. Hur såg hon ut? Var vi lika? Skulle vi kunna fortsätta att träffas? Skulle vi känna oss som systrar?
Lördag morgon. En bil kör in på garageuppfarten. Kaffet är färdigt och jag tittar ut genom köksfönstret. En kvinna i femtioårsåldern öppnar bildörren och stiger ut.
- Men det där är ju jag, säger jag till mig själv när jag ser henne.
Sätter på mig sandalerna, springer ut för att välkomna och vi möts ordlöst, medan tårarna rinner utför vara kinder. Vi står så där länge och bara håller om varandra.
Vi hittade varandra till slut.
Vi fick fem år tillsammans Sedan dog min syster Eva i cancer. Jag saknar henne.

torsdag 22 april 2010

Att mötas i tanken (skrivpuff 22 april)

Höstterminen var slut. Bara en lektion kvar, sedan ett långt härligt jullov.
För Linda kändes jullovet otroligt långt. Alldeles för långt och inte alls så efterlängtat som förr. Hon skulle inte få träffa Daniel på nästan två veckor.
Daniel hade kommit till klassen i mitten av höstterminen. Han hade flyttat till Stockholm från Göteborg med sin familj och redan från första dagen hade tjejerna i klassen tävlat om att få hans uppmärksamhet på olika sätt. Inte så konstigt . Han var snygg, snäll och hade humor. En ny fläkt i tillvaron i stället för dom andra gamla vanliga killarna. Dom hade man ju känt sen förskolan och dom var mer kompisar än kärleksobjekt! Nej här kom det in lite spänning i tillvaron.
Amanda började klä sig lite mer utmanande, Sofia såg till att hon alltid hamnade bredvid Daniel på musiktimmarna och Sandra fick på något konstigt sätt alltid Daniel att välja samma ämne som hon valde när det var grupparbete.
Linda såg allt det här, men brydde sig inte så mycket. Visst tyckte hon att Daniel var snygg men sen var det inget mer med det.
Låt dom hållas, tänkte hon och skrattade lite för sig själv åt alltihop.
Ända tills festen hos Sandra den sjuttonde november. Ja hon kom ihåg datumet. Det var då det hände. Det var då hon för första gången fick kroppskontakt med Daniel. Bara en enkel handtryckning, men det räckte för att hela hennes kropp reagerade på ett sätt hon aldrig känt förut. Det blev inte något mer den kvällen men när de sågs i skolan efter helgen förstod de båda två att de skulle bli ihop.
- Jag har tänkt på dig hela helgen, sa Daniel och när Linda talade om vad hon känt när dom rörde vid varandra första gången svarade han:
- Det var lika för mig.
Och nu var det jullov. Daniel skulle vara i Göteborg hela lovet. Dom lovade att ringa och sms.a till varandra och tröstade varandra med att tiden skulle gå fort.
- Brukar du se på Kalle på julafton? frågade Linda.
- Ja det är klart, svarade Daniel.
-Då kan vi väl tänka på varandra när vi tittar på Lady och Lufsen, sa Linda
.
Och så blev det. Strax efter klockan femton på julafton satt en ung pojke i Göteborg och en ung flicka i Stockholm och tänkte så intensivt på varandra att det bildades en bred skimrande ljusbåge på himlen mellan de båda städerna.

onsdag 21 april 2010

Ett möte

Jag såg dom på Stockholms centralstation för några dagar sedan. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Han, lång med kortklippt blont hår och iklädd en välsittande svart ytterrock Hon, också hon lång och smal med mörka lockar som inramade hennes ansikte. Ett ansikte med stora bruna ögon och en välmålad röd mun. Dom gick nära varandra, mycket nära och hans hand omslöt hennes med ett fast grepp. Dom gick några steg in i vänthallen, stannade och började diskutera något med varandra. Han släppte inte greppet om hennes hand och när dom talat färdigt med varandra, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Dom såg på varandra några sekunder, nickade och återvände till perrongen. Han höll henne fortfarande hårt i handen Dom gick sakta. Han med rak rygg och starka ben. Hon med sned rygg och ben som inte riktigt ville dit hon ville. Hennes gång var ryckig och hasande och de långa mörka lockarna svängde hit och dit vid varje steg hon tog. Den hand som inte vilade tryggt i hans hängde slapp.Ena halvan av hennes ansikte var förlamat och de välmålade röda läpparna kunde inte riktigt forma orden. Dom kom långsamt och lite sluddrigt.
Men ögonen. Dom stora bruna ögonen, det ena med något mer hängande ögonlock än det andra, utstrålade tillgivenhet och förtroende. Hon var så vacker.
Jag vet att mannen vid hennes sida också tyckte det. I hans blick när han såg på henne fanns bara kärlek, mycket kärlek.

Jag kunde inte släppa tankarna på mannen och kvinnan.
Ett kort möte på Stockholm central.Ett möte som berörde mej starkt.
Fantasin skenade iväg. Hur hade det blivit så här?
Hade dom träffats och blivit förälskade, gift sej och planerat för framtiden? Tänkt sej barn och att få åldras tillsammans? Men så hade det hänt något på vägen? En olycka av något slag som totalt ändrade deras liv?
Ja så kan det ju ha varit. Och visst ändrades deras liv. Det blev inte som dom planerat. Men blev det sämre? Nej men annorlunda.
Det jag såg under den här korta stunden var två människor vars kärlek till varandra var så stark och uppenbar att den nästan gick att ta på.
Om vi alla fick uppfyllas av den här känslan i våra olika relationer till varandra, skulle världen se annorlunda ut då?
En utopi? Utopi som betyder den goda platsen som inte finns någonstans.
Men jag har sett den platsen Den fanns på Stockholms central för några dagar sedan.

måndag 19 april 2010

Bondgårdssemester (Skrivpuff 19 april)

- Nu har vi bestämt oss.
Familjen var samlad vid köksbordet, Föräldrarna med barnen Sofia fjorton och Simon sex år skulle bestämma vad årets semesterveckor skulle innehålla.
Alla hade fått lägga fram sina förslag. Sofia ville åka till Kanarieöarna för att få en fin solbränna att imponera på kompisarna med. Simon ville åka till Disneyland i Paris eller åtminstone till Skara sommarland. Mor och far ville ge barnen en ny och annorlunda upplevelse och hade diskuterat olika förslag på kvällarna när barnen somnat.
- Vi har inte råd med varken Kanarieöarna eller Disneyland i år, sa pappan. Möjligtvis Skara sommarland.
- Men dit vill inte Sofia, sa mamman.
- Vi gör något helt annorlunda, sa pappan
Dom letade på internet och hittade så småningom något som dom trodde skulle vara något för storstadsfamiljen Jansson.
Bondgårdssemester.
Och nu satt dom där, familjen Jansson.
- Vi ska åka på bondgårdssemester en vecka i år, sa pappan.
Sofia, fjorton, höll på att sätta den sista potatisbiten i halsen. Hon såg på sin pappa med uppspärrade ögon.
- Aldrig i livet att jag följer med!
- Finns det djur där? frågade Simon.
- Ja, kor, hästar, katter, hundar och några får, svarade mamman.
Simon verkade nöjd, men Sofia upprepade:
- Aldrig i livet. Bondgårdar luktar.
- Nu blir det så i alla fall, sa pappan.
Bilen packades. Resan på tjugofyra mil påbörjades och avslutades några timmar senare på Sätra gård hos värdfamiljen Bergsten.
Familjen inkvarterades i egen stuga med tyllgardiner och öppen spis.
- Det finns TV i alla fall, sa Sofia.
Första dagen fick dom en rundtur med värdfamiljen på bondgården. De tre katterna och gårdens hund gjorde allt för att charma storstadsfamiljen genom att stryka sig mot benen och glatt vifta på svansen.
- En nyhet för i år är att vi har ett svinhus, sa bonden Bergsten.
När dom närmade sig svinhuset backade Sofia.
- Aldrig i livet att jag går in där. Det luktar äckligt!
Det gick några dagar.
Den fjärde dagen på semesterveckan vaknade mamman i familjen Jansson vid femtiden på morgonen. Hon smög tyst upp för att inte väcka dom övriga familjemedlemmarna, men såg att Sofias säng var tom. Hon tog på sig byxor och jacka, öppnade dörren och gick ut. När hon närmade sig grishuset hörde hon en bekant röst.
- Åh vad söt du är. Och alldeles rosa är du.
Hon smög försiktigt fram till dörren som stod på glänt och kikade in. Där satt hennes fjortonåriga dotter med en nästan nyfödd griskulting i famnen och såg ut att må hur bra som helst. För att inte störa idyllen tassade hon tillbaka till stugan och kröp leende ner i sin säng.

lördag 17 april 2010

Vändpunkt

Du flög hårt
mot den glasklara ytan.

Borrade huvudet i snödrivan.
Darrande vingar.
Sedan stillhet.

Gjorde spår
likt en snöängel.

Kom tillbaka
och flög bort.

torsdag 15 april 2010

Om att fixa (Skrivpuff 15 april)

Kaffet hade hunnit kallna. Länge hade de suttit där på var sin sida av cafébordet. Det var mest hon som hade pratat. Han hade fyllt i med hummanden och ja- jag-förstår-repliker.
Att de skulle ses här på en neutral plats var hennes idé. Det hade blivit för känsligt att träffas i lägenheten. Lägenheten med gemensamma minnen från de senaste fem åren. Bra och mindre bra minnen. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig att sätta sin fot där igen.
Det var det hon nu försökte förklara för honom. Inte ville hon såra, nej bara tala om vad det var som gjorde att hon kände så här.Innan mötet hade hon för sig själv gått igenom vad och hur hon skulle säga det. Hon hade övat så mycket, att det hon nu sa blev som en enda lång monolog. Upptagen av sig själv och med nervösa röda fläckar på halsen lade hon inte märke till reaktionerna från mannen på andra sidan bordet. Hon såg inte hans leende när han nickade instämmande.Inte heller hur han förstående tittade på henne eller när han försiktigt försökte nå hennes hand.
- Ja, och just nu bor jag hos en kompis, avslutade hon sin monolog.

- Men lilla gumman. Tror du inte jag har förstått? Jag har inte heller haft det lätt de senaste åren. Vi såg det ju bara som en nödlösning, men det blev längre än vi trodde. Det fanns ju inget annat att få tag på för dig när du valde att komma tillbaka från London. Men nu har jag fixat det. Jag har köpt en tvårummare till dig i Solna. Så nu är det bara att flytta dit. Inte ska en trettioårig dotter behöva bo med sin gamla pappa.
Han reste sig, plockade upp en nyckel från fickan och gav den till henne.
- Kom nu så åker vi hem, jag menar hem till mig och packar resten av dina saker.

söndag 11 april 2010

Söndagmorgon

Vaknade vid sjutiden.
Placerade hörsnäckan till min iPhone i vänster öra och knäppte på.
Nyheter från Thailand. Rödskjortor, demonstrationer, protester, våld och skadade människor.
I mitt fria högeröra hörde jag koltrastens morgonsång utanför sovrumsfönstret.
Vilka kontraster.
Vad ville jag välja? Vilket budskap skulle följa mej den här dagen?
Globalt engagemang eller lokalt välbefinnande?
Jag valde koltrasten.

onsdag 7 april 2010

Att slappna av (Skrivpuff 2010:97 7 april)

- Men snälla du.Slappna av. Det är bara att slappna av. Lägg dej här en stund så ska du se att det går över. Ligg och vila en stund. Det är nog bara stressen den senaste tiden.

Niklas kröp in under parasollen, torkade svetten ur pannan och blundade. Han darrade i hela kroppen och trots värmen frös han. Hur hade det kunnat bli så här?
För mycket sol kunde det inte vara tal om. Dom hade bara varit här ungefär trettio minuter, väl insmorda och den mesta tiden hade dom tillbringat i vattnet.

Den här semesterveckan hade dom sett fram emot länge. Sparat och gnetat. Det hade varit problem med att få barnvakt. Far- och morföräldrar hade varit upptagna av egna aktiviteter och Monas syster Lena hade plötsligt fått ett vikariat som hon inte ville säga nej till efter lång tids arbetslöshet.Det såg ut som om dom skulle behöva avbeställa resan. Att ta med barnen var otänkbart. Det skulle för det första kosta betydligt mer och för det andra så behövde dom den här veckan så väl. Bara dom två. Sol, bad och nya upplevelser att ta med sig hem till den väntande vardagen.

En kväll, en vecka före avresan, ringde det på dörren hemma i höghuset.
Det var grannen som hade flyttat in för ett par månader sedan. Han bjöd in på fika och innan kvällen var slut hade han och hans sambo erbjudit sej att ta hand om barnen, som såg fram emot en vecka tillsammans med grannens två hundar och en katt. Dom kom överens om att barnen skulle vara i grannlägenheten på dagarna och att dom skulle sova i sina egna sängar på nätterna och att en eller båda grannarna också sov i samma lägenhet.

Och nu var dom här. Första morgonen på den efterlängtade stranden och här låg han och frös.
Hade han ätit något konstigt? Nej. Dom hade ätit precis samma mat och Mona var fullkomligt frisk. Kanske det var början till magsjuka i alla fall. Arbetskamraterna hade förra veckan fått gå hem en efter en med magsmärtor. Men han hade inte ont i magen. Bara frös och svettades på samma gång.

- Hur mår du?
Han hörde Monas oroliga röst. Hjärtat slog ovanligt hårt och han började få svårt att andas.
- Det gör ont under vänster fot, lyckades han få fram. Se efter hur det ser ut. Känns som om jag har trampat på något vasst.
Det Mona såg när hon undersökte foten gjorde att hon fort fick upp sin mobiltelefon, ringde till hotellet och bad om hjälp.
Ambulansfärden till närmaste sjukhus tycktes vara i en evighet, men väl där blev Niklas snabbt och professionellt behandlad.

- Vi har varit med om det här förrut, sa läkaren på bruten engelska Du har trampat på en giftig fisk. Tur att du kom hit så fort Du får ta det lugnt ett par dagar, men annars är det ingen fara.
Efter några timmar kunde de återvända till hotellet Dom fick med sig en bild på den fulaste fisk de nånsin sett.
- Stonefish. Not to play with!

Niklas fick sin efterlängtade avslappning men inte riktigt under dom förutsättningar han hade tänkt sig.

tisdag 6 april 2010

Jag-dag (Skrivpuff 2010:96 6 april)

Måndag morgon. Väckarklockans ljudliga signal talar om att det är dags att vakna.
Klockan är sex. Bredvid mej ligger mannen, fortfarande sovande på mage med armarna under kudden. Jag sträcker ut min hand och rör försiktigt hans bruna morgonburriga hår.
- God morgon älskling. Dags att vakna.
Ett svagt hummande får jag till svar. Han sträcker på sig, lägger sig på rygg och jag ger honom en hastig kyss på pannan innan jag går upp ur sängen.
I rummet intill sover barnen. Sofia sex år och Johan två. På väg till toaletten öppnar jag dörren till barnens rum lite på glänt och knäpper på radion i köket. Sedan sitter jag en lång stund på toaletten och låter kroppen förstå, att en ny dag har börjat. En ny dag och en ny vecka.
Jag går igenom i mina tankar vad som ska göras den här veckan. Idag är det tandläkarbesök för Sofia efter dagis. På onsdag fyller mormor år och på fredag kommer Gösta och Johanna och sover kvar över natten.
Sen är det ju det där vanliga med lämning och hämtning på dagis, jobba, handla, tvätta, diska. Ja alla dom där vardagliga rutinsysslorna. Tack och lov att vi är två!
Jag går in i barnens rum och väcker dom
- God morgon ungar. Dags att vakna.
Sofia som är morgonpigg nästan hoppar upp ur sängen och det dröjer inte länge förrän kläderna är på och håret borstat.
Med Johan är det värre. Honom måste man lirka med. Särskilt på morgnarna.
- Kom lilla gubben så ska jag hjälpa dej på med kläderna.
Jag lyfter upp honom och sätter på kalsonger och tröja. Då vaknar han.
- Jag kan själv, hojtar han och tar av sej kalsongerna och tröjan.
Hon förstår och låter honom hållas. Går ut i köket för att göra frukost.
- Frukosten är klar.
Familjen sitter vid köksbordet. Johan är fortfarande trött och får inte i sej gröten. Pappa försöker mata
- Jag kan själv, säger Johan och får i sej halva grötportionen. Den andra halvan hamnar på golvet.
Nu var det ytterklädernas tur. Åter igen:
- Jag kan själv.
Det tar lite tid för en tvååring att få på sej overall, mössa, vantar och skor. Det tar tid, men han kan själv.
- Jag vill gå in i bilen före Sofia, säger tvååringen när det är dags att åka till dagis.
Väl framme på dagis säger Johan till dagisfröken:
- Jag vill inte ha morötter idag. Bara gurka.
Dagisfröken ler förstående.
Klockan fyra är det dags för hämtning.
- Jag vill inte gå hem, säger Johan.
Hem kommer dom i alla fall och väl hemma måste Johan något.
- Jag måste kissa. Kan själv.
Det blir kalsong och byxbyte. Knappen i jeansen var för svår att knäppa upp.
Efter middagen.
- Jag vill titta på Bolibumpa.
Efter Bolibumpa.
- Jag vill inte gå och lägga mej.
Efter sänggående.
- Jag kan inte sova.
Efter två försök till.
- Jag vill sova hos dej.
Han somnar i mitt knä i soffan framför teven och jag bär tillbaka honom till hans säng.
Ännu en Jag-dag med min tvååring.

lördag 3 april 2010

Bankomatgubben (Skrivpuff 2010:93 3 april)

När mina barn var små var dom ofta med mej när jag skulle ta ut pengar i en bankomat.
Dom tyckte det var konstigt, att det kom ut pengar när jag tryckte på knapparna. Vi skojade om att det satt en liten gubbe där innanför som skickade ut pengarna genom sedelspringan. Det här blev till en lek och vi ,barnen och jag, pratade med "gubben" .
Vill du vara snäll och ge oss femhundra idag, eller hej idag ska vi köpa julklappar och behöver en tusenlapp kunde vi t ex säga..
När sedlarna kom fram tackade vi artigt och sa hej då, ha det så bra.
Nu stod jag där i kön framför automaten. När det blev min tur knappade jag in koden men fick ett meddelande om att det var fel kod,
- Jasså du gubbe. Du krånglar idag, sa jag och kom plötsligt på att jag inte hade barnen med mej den här gången. Oj vad pinsamt!
För att på något sätt göra något bra av den uppkomna situationen vände mej om mot den långa kön och sa till den mannen som stod närmast:
- Ja du vet väl att man måste prata med honom där inne!
Sedan slog jag in den rätta koden, fick mina pengar och försvann fort som en blixt därifrån.

fredag 2 april 2010

Trögflytande (Skrivpuff 2010:92 2 april)

Det hände sig vid den tiden…
Ja det kändes som en evighet sen, men almanackan visade klart och tydligt att det bara hade gått drygt en vecka. Den mest trögflytande veckan i hennes liv.
Lotta låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Allt var tyst. Det enda som hördes var köksklockans framtickande av tiden. Sekund föll på sekund minut på minut som blev till timmar, dagar, nätter.
Skulle det fortsätta så här? Hon sträckte sig mot nattduksbordet, famlade efter glasögonen, och såg att väckarklockans blå siffror visade på lite i sex. Dags att gå upp alltså, om allt hade varit som vanligt. Precis som vanligt. Precis som det hade varit de senaste åren. De senaste många åren. Vinter, vår, sommar höst. Plikttroget klockan sex varje morgon steg hon upp. Visst hade det funnits dagar då hon hellre stannat kvar i sängen, men för det mesta hade hon med glädje sett fram mot den nya dagen.

Nu var det inte precis som vanligt. Det där som hände för en vecka sedan gjorde att hon skulle kunna ligga kvar i sängen hela dagen om hon ville. Idag kändes det som om hon ville det. Vad hade hon att gå upp till? Vad hade hon att glädjas åt den här dagen? Tankarna på hur det var då, för länge sen, hade hon tänkt tusen gånger den här veckan. Hur det var att vara omgiven av människor som hejade och pratade, en klapp på axeln när hon hade gjort något bra och den härliga tröttheten och tillfredsställelsen när hon kom hem på kvällen.
Nu fanns det ingen som klappade henne på axeln när hon klarat av svåra korsordet i veckotidningen. Ingen som ringde och frågade hur hon mådde, ingen som brydde sej och ingen att prata med på lunchen.
Blommorna hon fick när hon slutade sitt arbete för en vecka sedan, hade börjat sloka där de stod på köksbordet. Hon läste om igen kortet som var fastsatt i buketten
" Tack för lång och trogen tjänst. Lycka till med ditt pensionärsliv."

torsdag 1 april 2010

Schackturk och Talmaskin. Om att luras.

Den 26 mars 1804 dog en ungersk vetenskapsman som hette Wolfgang von Kempelen. Han blev känd för två av sina uppfinningar. Schackturken och Talmaskinen. .
Schackturken var en docka klädd i turkisk dräkt som satt bakom en byrå med ett schackbräde ovanpå..
Kempelen reste runt i Europa och lät Turken spela schack med bl a kungligheter som Napoleon Men han reste inte ensam. Han hade en levande skicklig schackspelare med sej som kröp in i byrån. Därifrån kunde han se schackbrädet underifrån och förflytta turkens pjäser med hjälp av en magnet. Schackturken vann alltid.
Kempelen stängde efter ett par år in Schackturken för att aldrig mer visa den. Han var besviken över att människor så lätt ville låta sig luras av en illusion.

.När Kempelen konstruerade sin talmaskin hade han säckpipan som inspirationskälla Lungorna simulerades med en blåsbälg Stämbanden med rörblad av elfenben, munnen med en stabil tratt av gummi och näsan med två små extra rör. Om man täckte över gummitratten och rören mer eller mindre kunde talmaskiner imitera mänskligt tal

Ja det var då det i slutet på 1700-talet. En schackspelande turk och en talmaskin med en säckpipa som förebild.
Hur har vi det nu då? Tekniken har ju gått framåt kan man lugnt säga och inte låter vi väl lura oss av illusioner längre. Vi vet ju när vi tittar på Joe Laberos fantastiska magiska trick att det är just illusioner. Vi fascineras men låter oss inte luras.

Men i det vanliga livet då?
Ta dom där bilderna vi ser i annonser. Dom där med texten före och efter.
Putmagen vi ser på bilden före har reducerats åtskilliga centimetrar på bilden efter.
Annonsören lovar att om du bara äter det här eller gör si eller så, så kommer din mage att se ut som på efterbilden om en tid. Och vi rusar iväg och köper det där pulvret eller anmäler oss till den där kursen direkt! Det är ju snart sommar och bikinin och badbyxorna ska på. Visst vill vi då se ut som de där slanka människorna vi ser i media och på annonspelare
Illusion Javisst. Med ett par enkla knapptryck på datorn går det att manipulera och göra om bilderna hur mycket som helst.
Lurade? Jomenvisst!!

Det där med imitation av den mänskliga rösten då?
Där har vi verkligen gjort framsteg sedan Kempelens tid .
Idag finns det syntetiskt tal inom en massa områden.
Det finns talande annonser, talande hemsidor röster som talar om för dig när du gör rätt eller fel i olika situationer, talande tangentbord osv osv.
När du ringer försäkringskassan, SJ eller skattekontoret möts du av en syntetröst. som talar om för dej vilken siffra du ska trycka på för den tjänst du väljer. I bästa fall ber den dej dröja kvar och du får så småningom prata med en levande människa. Kvaliteten på syntetrösten är många gånger så bra att vi lätt blir lurade att tro att den är mänsklig.

Men det är svårt att föra ett samtal med en syntetisk röst. Ta SJ.s automatiska talsvar. .Artikulationen på rösten är det absolut inget fel på men det kan ibland vara svårt för rösten att förstå vad du säger. Det kan bli lite tokigt när jag på skånska talar om att jag vill resa från Göteborg till Stockholm och rösten tolkar det som att jag vill resa från Mölndals nedre till Liseberg.
Man kan också att på konstgjord väg imitera individuella personers röster, så när du tror att du hör en viss person tala kan du bli lurad.
Undrar om Kempelen i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att hans säckpipsliknade talmaskin skulle utvecklas till dagens avancerade syntetiska tal.

Visst har vi både nytta och nöje av den tekniska utvecklingen inom de här områdena, men jag föredrar ändå den mänskliga rösten och det personliga samtalet i min vardag.
Jag förstår också att om jag vill bli av med min putmage så krävs det betydligt mer arbete av mej än att bara ligga på soffan och dricka pulverdryck.
Nej. Mig lurar ingen. Men det är klart. Riktigt säker kan jag inte vara!