Sortera

Facebook har kommit med ett nytt val som du kan göra under rubriken SORTERA.
!. Höjdpunkter först.
2. Senaste händelserna först.
Senaste händelserna kan jag förstå. Det är det som mina vänner senast har skrivit och som jag kan ta del av och läsa just nu.
Men vem är det som väljer ut mina höjdpunkter?
Mina höjdpunkter måste jag väl få välja själv.
Hur kan Facebook välja mina höjdpunkter i livet?
Nej. Mina höjdpunkter är mina och Facebook har absolut ingenting med dom att göra.
Om jag inte själv vill...

Vad säger man?

Vad säger man till en syrra som ska dö?
Som vet om att hon dör vilken dag som helst?
Vad säger man?
Det är inget farligt.
Det går nog bra.
Inte ska du tänka så där!
eller
Hur tänker du?
Är du rädd?
Tror du på Gud?
eller
Vad tror du händer?
Vad hoppas du på?
Ska det bli skönt
att slippa smärtan?
eller
Lilla goa syrran.
Nu är det som det är.
Släpp taget.
Allt blir bra.
Du finns med mig.
I evigheters evighet.
Amen.

Jag blir så trött.
Jag blir så trött när jag hör dom.
Jag blir så trött när jag hör dom prata.
Jag blir så trött när jag hör dom prata om
Välfärd
Ekonomisk vinning
Skattelättnader
Arbetslöshetsersättning
Miljöförbättringar
och
Jämställdhet.
Jag blir bara så trött.


 

Hämnden är ljuv

 Musikaliskt barn det där. Henne måste vi göra något av.
Ungefär så tänkte de vuxna, föräldrar och lärare. Flickan var bra på pianospel, men fiol ansågs något finare. Därför inköptes en sådan och privata fiollektioner fick hon av skolans musiklärarinna, som för övrigt ville tituleras Fröken Lager. Ja, hon hette Lager i efternamn.
Föräldrarna såg framför sig sitt lilla underbarn framföra Mendelssohns Violinkonsert i E-moll
inför en fullsatt konserthall.
Det lilla underbarnet tyckte det var spännande att få lära sig ett nytt instrument och blev snart riktigt duktig på att hantera stråken över strängarna. Kraven blev större och större, övningsstyckena svårare och svårare, samtidigt som tioåringen ville göra en massa andra saker på sin fritid.
Fröken Lager, som inte var allt för pedagogiskt kunnig, skällde och gormade när hemläxorna var dåligt gjorda eller helt enkelt inte gjorda alls. Det hände till och med att hon en gång hotade med att slå sönder fiolen om inte flickan tog det här med fiolspelet på allvar.
Flickans föräldrar förstod och lät henne sluta de privata lektionerna.
Fröken Lager var dock kvar som skolans musiklärarinna och flickan hade med sin klass musik en gång i veckan. Stämningen mellan henne och fröken Lager var inte den bästa. Flickan blev nonchalerad och utpekad inför klassen som någon som inte visste sitt eget bästa .Hon blev ibland kallad för lilla fröken Violina och kränkt på en hel del andra sätt. På den tiden fanns inte ordet mobbning och skolan hade inte heller någon grupp mot kränkande behandling.
Det var bara att ta saken i egna händer tänkte flickan och placerade ett par häftstift på pianostolen strax före en musiklektion. Det resulterade i att hon fick med sig hem ett meddlande, som skulle läsas av föräldrarna. Händelsen med häftstiften rubricerades som mordförsök och betyget i uppförande den terminen blev stora C.

En sista utväg

Nu fanns det absolut ingen återvändo. Det som hon tänkt på så länge, skulle nu bli verklighet. Det här var sista utvägen. De flesta räkningarna var i alla fall betalda och hyran hade hon fått uppskov med eftersom pengar från försäkringskassan skulle dröja ännu en månad. Hyresvärden
var förstående. Föräldrarna hade hjälpt till så gott de kunnat, både med mat och pengar. Barnens dagisavgifter hade inte kunnat betalas de sista månaderna. Risk för avstängning. Hennes besök på arbetsförmedlingen och alla ansökningar om jobb på nätet hade inte gett något resultat. Försörjningsstöd var det sista hon ville ha. På något sätt skulle det ordna sig.
Kylskåp och skafferi gapade tomma. En burk tonfisk, tomatketchup och en halv påse vetemjöl
stod bredvid lite lök och några potatisar. I plånboken låg betalkortet. Trehundrafemtio kronor kvar att utnyttja den här månaden.
Nu fanns det ingen återvändo. Hon tar fram den stora röda tygkassen, stoppar plånboken i jackfickan och cyklar iväg. Framme vid stormarknaden parkerar hon cykeln, hämtar en av de där stora varuvagnarna och går in.
Hon drar sitt kundkort, hämtar ut självscanningsapparaten och passerar de mekaniska insläppsbommarna.
Bröd, mjölk smör och något pålägg. Helt nödvändigt. Köttfärs, en bit ost, grönsaker, vetemjöl och jäst. Precis lika nödvändigt. Nu visar apparaten på etthudratjugosju kronor.
Adam behöver nya galonisar och Linnéa och tvillingarna strumpor och vantar. Själv skulle hon behöva halsduk och mössa. Lite mer köttfärs och kotletter. Det går ju att frysa in. Flingor, en burk marmelad, lite juice och en tub kaviar.
Den röda tygväskan blir så småningom full. Scannerapparaten visar på trehundranitton kronor.
Med bultande hjärta och ett teaterléende på läpparna närmar hon sig självscanningskassan.
Den unga ljushåriga kvinnan i kassan tar emot scanningapparaten, ler och uppmanar henne att dra sitt betalkort.
- Har det gått bra att scanna?
- Javisst, lyckas hon få fram.
Sekunderna som följer verkar oändligt långa. Pulsen känns i öron och fingertoppar.
- Det stämmer ju perfekt det här.
Hon rafsar åt sig kvittot med darrande händer och går med snabba steg mot utgången och cykeln.
Aldrig mer. Aldrig mer.
Hemma lägger hon in maten i kyl, frys och skafferi, hämtar barnen på dagis och serverar pasta och köttfärssås till middag.
    

Gymträning

Tre gånger i veckan. Alltid på samma dag som jag är där kommer han.
Axelbred, muskulös och tatuerad. Med bestämda steg går han fram till spegelväggen. Lägger ytterplaggen i en hög på golvet samtidigt som han kollar in sin spegelbild, både framifrån, bakifrån och från sidan. Tar ett par klunkar ur vattenflaskan, stryker handen lätt över luggen och andas djupt. Blicken söker sig till skivstången med de olika vikterna. Han monterar trettio kilo på varje sida. Lägger sig ner, greppar skivstången och lyfter rakt upp under ljudliga stön, flämtningar och andra oartikulerande läten. Sju gånger rakt upp. Sedan skak på armar och ben, en titt i spegelväggen, handen genom luggen och så ytterliggare några ljudliga lyft. Själv cyklar jag motionscykel. Ljudlöst, men med svetten rinnande i pannan.

Broderiet

Hon satt i korgstolen som hon dragit fram till fönstret. Det var ljusare där.
Nålen i hennes högra hand formade det ena stygnet efter det andra.
Hon hade hittat mönstret i en för länge sedan nerpackad kartong. I samma kartong låg det ofärdiga broderiet. Mönstret föreställde en skog, en sjö och några fåglar som flög mot en klargul sol. Hon kom ihåg tiden när hon började broderiet. Snart femtio år sedan. Magen var stor för andra gången och det enda hon kunde göra på kvällarna var att sitta i fåtöljen under lampan och brodera. Mannen arbetade skift och lillpojken sov i barnkammaren. Vaggan hade plockats fram. Det var snart dags och babykläderna låg nytvättade och väntade.
Sedan gick det som det gick. Barnet föddes gravt handikappat och dog efter bara några dagar.
Sorgen var outhärdlig. Hon och mannen försökte förstå meningen med livet men en skilsmässa var oundviklig.
Många år sedan. Många minnen och många tankar.
Nu satt hon här i korgstolen och hennes tårar föll sakta ner på de senast formade stygnen.
 

Idag måste jag bara ut

Idag måste jag bara ut.
Gympadojor på.
Solglasögon i fickan.
Låser ytterdörren:
Andas in den klara höstluften
och börjar gå.
Går mot sjön
där svanar ännu dröjer.
Går mot skogskanten
där jag hittar kantareller.
Fortsätter upp på vägen.
Ser bondgården till vänster.
Korna fortfarande ute.
Hunden skäller och svansviftar till mig.
Fortsätter hemåt.
Nu går det fort.
Längtar efter kaffepausen.
Har fått motion på köpet.

Spegeln

 Den stora spegeln i sovrummet hade hängt på samma plats i alla år. Hon kommer ihåg att de hittade den på en auktion när de var nästan nygifta. Guldram , två kandelabrar på sidorna och så det där gamla, underbara spegelglaset. Tittade man lite snett till höger i spegeln såg man den stora dubbelsängen avspegla sig. En dag kunde man skymta en babyvagga bredvid. Spegeln hade sett en kvinna som stolt visade sin stora gravida mage.
Samma kvinna som några månader senare lika stolt visade upp sin nysmala figur. Spegeln hade också sett man och kvinna lyckliga,tätt sammanslingrande. Barn hade andats på spegelglaset och sedan ritat figurer i fuktigheten.
Det blev nära slutet för spegeln den gången när den stora dubbelsängen skulle bäras ut och det blev trångt i dörröppningen. När den 90 centimeter smala sängen bars in var det ingen fara.
Nu hade spegeln bara sett en skugga skymta förbi då och då under de senaste åren. Ingen hade längre varken tid eller lust att stanna upp framför den.
Inte förrän nu. Persiennerna var neddragna. Ljusen i kandelabrarna var tända och var de enda ljuskällorna i rummet. Hon tvingade sig själv att se. Kläderna låg prydligt hopvikta på sängen. Nu stod hon här naken framför spegeln, visste väl ungefär vilken bild som skulle möta henne. Men ändå. Hon äcklades av det hon såg. Hur hade det kunnat bli så här? Hängande mage, feta lår och armar och inte en tillstymmelse till muskler någonstans. Hur hade det blivit så här? Visst hade hon tröstätit mer efter skilsmässan, inte haft tid att träna lika mycket som förr och whiskyn på kvällarna blev ett måste för att kunna somna. Men ändå. Förändringen hade gått så fort.
Hon blåste snabbt ut ljusen, trevade sig fram i mörktet efter morgonrocken och på vägen till duschen bestämde hon sig för att ringa Friskis och Svettis i morgon.