Tänkvärt, skriveri och lite till

Snäll

2012-02-15T11:11:00.002-08:00

Hur är en bra förälder?
Vi sitter tilsammans. Min klass och jag. Dom är tolv och jag är något över femtio.
Jag har tre barn och dom har en eller två föräldrar. Jag har varit förälder i många år och dom har haft föräldrar i tolv.
Ja säger Sofia. Dom ska väl vara snälla och så där.
Vadå snälla, säger Andreas. Ge dig hög veckopeng och låta dig vara ute så länge du vill på kvällarna?
Ja det skulle väl vara bra säger, Sofia.
Eller alltid fråga vad du vill och sedan rätta sig efter det säger Andreas.
Ja det verkar snällt säger Sofia.
Mina föräldrar är ganska bestämda säger Emma. Sätter gränser och så där. Det tycker jag är snällt.
Menar du att dom bestämmer om hur länge du får sitta vid datorn och sånt frågar Andreas.
Ja det menar jag och jag tycker det är bra.
Men va fan. Det är ju diktatur.
Nej det är kärlek svarar Emma.

Soffgruppen

2012-02-10T09:44:00.000-08:00

21 okt
Nya soffgruppen levereras.
En tresits och två fåtöljer.
Ser större ut här.

28 okt
Sågar av benen på fåtöljerna.
Bättre.

4 nov
Provar med att ställa dom
bredvid varandra vid långväggen.
Så här får det bli!

4 dec
Flyttar med våld en av fåtöljerna.
Repar golv och hittar dammtussar.

8 dec
Får hjälp av svärfar.
Fåtöljerna åker ner i källaren.

9 dec
Kör till det stora varuhuset.
Köper två Poäng-fåtöljer.

10 dec
Vardagsrummet har återfått
sitt luftiga intryck
och jag har återfått mitt själsliga lugn.

skrivpuff om kraft

2012-02-09T04:55:00.001-08:00

Men för helvete! Hjälp till då!
Orden kom från andra sidan gatan från en man som just backat ut sin bil ur carporten.
Bilen är fortfarande igång. Avgasröret spottar ut kondensångor och motorn går på högvarv.
Dörren till förarplatsen är öppen och jag ser hur mannen försöker lyfta upp bakdelen på bilen.
Förstår vad som hänt och när jag sekunden efter är framme vid bilen ser jag två små blå stövlar som sticker ut under bilen.
Jag såg honom inte, jag såg honom inte, skriker mannen samtidigt som han får kraft någonstans ifrån och lyfter upp bilens bakdel tillräckligt mycket för att jag ska kunna dra fram barnet. Han blöder kraftigt från vänstra kinden, men är vid medvetande. Ambulans kommer. Pappan och barnet åker tillsammans till akuten och jag står ensam och darrig kvar. Bilnyckeln sitter fortfarande kvar i tändningslåset. Jag sätter mig vid ratten och kör sakta tillbaka bilen in i carporten. På gatan ser jag bredvid blodfläcken en brun barnmössa fodrad med fårskinn. Mössan är trasig på flera ställen, men kanske var det den, som räddade barnet.
Några dagar senare ser jag en artikel om händelsen i lokaltidningen.
Var jag fick kraft ifrån förstår jag fortfarande inte, säger pappan

En riktig mamma

2012-02-09T02:19:00.000-08:00

Blev utvald till dagens text på 1av3.se idag. Kul!

En riktig mamma

2012-02-09T02:17:00.000-08:00

Du är inte min riktiga mamma.
Orden kom från femåringen som precis blivit tillsagd att plocka upp smörgåsen som hon i sin ilska slängt på golvet.
Hon stampar med bägge fötterna och hennes bruna ögon skickar hatpilar mot kvinnan som står framför henne. Sedan en hård smäll när dörren till hennes rum slår igen.
Orden träffar kvinnan, min vän med en lika hård smäll i magen eller rättare sagt i hjärttrakten. Kanske var det fel att berätta om adoptionen för en liten femåring. Hon kanske skulle ha väntat några år till, men hon ville vara den första. Bättre det än att andra människor skulle börja undra och ställa frågor tänkte hon. Femåringen är nu vuxen och förhållandet mellan mamman och dottern är och har alltid sedan den dagen varit bra.

Ja. En riktig mamma. Vad är det?
Har vi fortfarande bilden av den bullbakande och sylt-och saftkokande kvinnan framför oss? Det finns säkert många kvinnor som har dåligt samvete för att dom inte kan, vill eller hinner bjuda sina barn på doften av nygräddade bullar och hemgjord hallonsaft.

Det finns fler saker som kan ge oss mammor dåligt samvete.
Ta det där med teve t ex. Det sägs att en riktig mamma aldrig använder teven som barnvakt.
Fel. Du är inte den enda som kan ge ditt barn nya intryck, så ha inte dåligt samvete för att ditt barn tittar på TV. Bestäm i stället en tidsgräns för tittandet och strunta i det dåliga samvetet.

Har du dåligt samvete för att du inte ligger på golvet i timmar och leker med ditt barn?
Barn har enligt forskning i genomsnitt över 500 leksaker i sitt rum och kan många gånger utvecklas genom att leka själva. Håll dig på avstånd och ha inte dåligt samvete för att du inte ställer upp som personlig lektant stup i kvarten.

Går familjen på snabbmatsrestaurang ibland. Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Skräpmat är inte bra. Jag ska i stället ge mina barn god och näringsriktig hemlagad mat varje dag tänker du.
Men ibland hinner eller orkar du inte och med risk för att du blir trött och grinig hela eftermiddagen hemma i köket väljer du snabbmatsalternativet. Då kan du vara en gladare mamma när ni kommer hem.

En riktig mamma sätter alltid sina egna behov i bakgrunden. Javisst våra barns behov måste komma i första hand, särskilt när dom är små, för att dom ska må bra. Men faktiskt måste vi få egen tid också. Att handla innan hämtning på dagis kan ibland räcka som egen tid. Att kunna gå på bio eller teater när barnen är små kan kännas lyxigt, men nog så behövligt. Det finns säkert någon i din närhet som gärna är barnvakt.

Javisst har alla vi mammor någon gång känt det där dåliga samvetet av att inte räcka till. Att inte göra det bästa för våra barn. Alla har vi fel och brister, men man behöver inte vara perfekt för att vara en riktig mamma. Så släpp det där dåliga samvetet och ta i stället fram tankarna på allt det där som du gör bra. Då kommer du att se bilden av den fina, omtänksamma mamman som du faktiskt är.
Och du. Säg ofta att du älskar ditt barn och glöm inte kramarna. Mer riktigt än så behöver det inte vara.

Min Crescent och jag

2012-02-08T11:18:00.001-08:00

Vad jag längtar. Ute är det tretton grader kallt och ungefär en decimeter snö. Nere i garageinfarten under tak står min Crescent. Röd, lite rostig , men trogen. Den står bara där och väntar. Väntar på att jag en varm vårdag ska plocka fram den i dagsljuset.
Vi, cykeln och jag ställer oss i solen på södersidan och tittar på varandra.
Jag provar att trampa runt ett varv och min Crescent svarar med att hon nog skulle behöva smörjas lite både här och där efter vinterförvaringen. Oljeflaskan hämtas. Sprutar, snurrar,vrider och vänder. Torkar av styre och sadel. Nu är vi redo. Redo för vårens första härliga upplevelse tillsammans. Min gamla Crescent och jag.

Hemaris Fuciformis

2012-02-06T09:52:00.001-08:00

Den sitter kvar
Fort
Hämta kameran
Fokusera
Zooma
Nu.
Tryck
En till
Annan vinkel
Uppifrån
Sådär
En till
Underifrån
Snett framifrån
Fokusera
Ovanlig
Har aldrig sett
Måste Googla
Oj
Nu flög den
Fångade
Hemaris Fuciformis
I min kamera

Uppdrag granskning

2012-02-05T10:45:00.000-08:00

Uppdrag granskning.
Ja så skulle man kunna kalla det. Lotta drar ur telefonjacket, stänger av mobilen och sätter sig ner för att tänka. Gatubruset stör. Ljuset från bilarna stör. Persiennen dras ner och hörselkåporna åker på.
Nu då. Nu. Bara jag och mina tankar.
Vad menade han? Att jag skulle vara arrogant, självupptagen och ett enda stort ego. Ja det var det han sa. Måste tänka.
Arrogant? Kunde han mena den gången, då jag skadeglad visade att jag kunde göra fler sit-ups och fler armhävningar än han klarade av.? Det var ju bara på skoj.
Självupptagen? Kunde det ha varit då, när han trodde han fått en hjärtinfarkt och jag inte skjutsade honom till läkaren för att jag inte hunnit sminka mig. Ja, men det måste han väl förstå, att man inte kan visa sig hur som helst för en läkare.
Ett enda stort ego. Ja det är väl klart att jag är. Jag måste ju tänka på mig själv. Ingen annan gör ju det.
Uppdrag granskning slutfört.
Lotta har granskat sig själv. Det gick fort. Tog bara några minuter. Resultat: Jag är fullkomlig.

Utför

2012-01-29T11:26:00.001-08:00

Säsongens första åk. Utför.
Jag har tagit mig en bit ner från Topprestaurangen. Nu gäller det att välja.
Västbranten eller Blåbärsslingan.
Solen värmer. Temperatur c:a 4 minusgrader och alldeles perfekta nypistade backar ligger framför mig. Västbranten till vänster och Blåbärsslingan till höger.
Säsongens första åk. Borde nog välja den lättare nedfarten. Men nej. Känner mig vältränad, glad och med min nya skidutrustningen bestämmer jag mig.
Svarta pisten. Västbranten. Jag sätter stavarna i backen och ger mig iväg. En brant vänsterkurva. Gäller att hålla ihop skidorna, Sedan kommer puckelpisten. Jag åkte här i fjor men kommer inte ihåg att det var så här många pucklar. Jag försöker vara så mjuk i knäna som möjligt men känner att mjölksyran är på väg. Både i knä, lår och höfter. Men ner måste jag.Det går inte att stanna här. Det är för brant så jag åker den sista biten med en hastighet som jag inte trodde var möjlig för mig.
Västbranten övergår i en lite mer normal backe och avslutas nere vid Skidcenter syd, som också är samlingspunkten för skidskolan på orten. Just nu står ett tjugotal elever som gör stora ögon när jag darrig och fullkomligt slut i hela kroppen inte lyckas bromsa utan åker rakt in i folkhopen och landar raklång mellan skidläraren och en tolvåring. Tack och lov blev ingen skadad. Jag reste mig mödosamt, sa förlåt, tog av mig skidorna och gick sista biten till Skidcentret. I morgon skulle jag åka Blåbärsslingan.

Att bländas

2012-01-26T16:00:00.000-08:00

Solen rakt i ögonen.
Solglasögon på.
Hjälper inte mycket.
Jag blir bländad.
Borde stanna.
Längtar hem.
Försöker köra sakta.
Plötsligt försvinner vägen.
Solen gör ett tvärt kast åt vänster.
I stället för asfalt.
Gräs och jord under däcken.
Behöver inte bländas längre
Bärgningsbilens förare.
Han tar den rollen.

Livskvalitet

2012-01-25T01:43:00.001-08:00

Jag skulle vilja köpa lite livskvalitet. Ett par kilo så där. Kan man köpa lösvikt eller är det
färdigpaketerat?
Jaha, jag kan välja. Då väljer jag nog lösvikt.
Jag ser mej omkring en stund om det går bra.
Oj vad mycket det finns att välja på. Var ska jag börja?
Den där hyllan där borta med en massa blinkande spotlights ser spännande ut. Få se vad det
står på påsarna. Kändispåsen, Dokusåpapåsen, Synas i mediapåsen.
Nja, jag tittar vidare. Fast det skulle ju förstås vara kul att vara lite känd i alla fall
Där då. Kärlek och vänskapshyllan. Ja men det kan väl vara nåt. Här finns ju en hel del olika
sorter att välja mellan
.
Vilken hylla var det rea på sa du?
Jaha. Kulturhyllan. Ingen större efterfrågan just nu säger du. Synd tycker jag.
Har du någonting med självkännedom och självförtroende? Det har jag hört ska vara positivt
för livskvaliteten.
Ja nu ser jag. Den där hyllan högst upp där i hörnet. Jag tycker du ska flytta den så att folk ser
den bättre. Det är den värd.
Tag tre betala för två står det här. Vad är det?
Två ansiktslyft och en fettsugning eller ett ansiktslyft och två fettsugningar. Nej det är nog
ingenting för mej.
Den där gröna hyllan? Vad hittar jag där?
Olika sorters naturupplevelser. Säljer mer och mer säger du. Så bra!
Prylhyllan. Ja den var lång och bred den!
Vilken hylla säljer du mest från nu för tiden?
Kropps och hälsohyllan. Ja det förvånade mej inte. Jag tittar lite på den en stund.
Här fanns det minsann många påsar att gräva ur.
Gymkortspåsen, Gå ner sex kilo på fem veckorpåsen, Bästa recept för ett friskare livpåsen
Plattmage för resten av ditt livpåsen. Den där lilla, lilla påsen. Vad står det på den? Ät och
drick lagom, rör på dej och hoppas på bra gener. Det verkar ju klokt.
Dom här ser lite kul ut. Gott och blandat. Provapåpåse Överraskningspåsen.
Nej. Jag vill nog välja innehållet i min livskvalitetpåse själv.

Nu har jag bestämt mej.
Jag tar en stor del från vänskaps- och kärlekshyllan. Lika stor del från
naturupplevelsehyllan,valda delar från hälsohyllan och fyller på med ingredienser från
självkännedom och självförtroendehyllan. Med det här innehållet kan jag få en bra grund till
ett meningsfullt liv. Sen får jag väl fylla på efter hand.
OK. Släng dit ett par hekto från prylhyllan också. Det kan väl inte skada?
Förresten är det ångervecka på det här?
.

Olgas badrumsskåp

2012-01-24T05:59:00.000-08:00

Det var dags nu. Olga skulle på hemmet. Sviter efter en bruten lårbenshals och begynnande demens gjorde att hon nu vid åttionio års ålder fick flytta från tvåan i Gamla stan. Det var vi, jag och min kusin, som skulle städa lägenheten och fördela möbler och annat efter Olgas önskemål. En del åkte till auktionsbyrån, en del till återvinningen och det övriga delades upp mellan oss syskonbarn. Allt enligt Olgas snirkligt nedpräntade ord på ett randigt A4 papper, utrivet från ett spiralblock.
Olga var fortfarande kvar på sjukhuset, men hade fått en plats på ett av stadens förnämare äldreboende. Det passade Olga bra. Hon hade varit och var fortfarande mycket mån om sin klädsel och sitt utseende. Vi blev därför tillsagda att köpa två nya klänningar, ett antal strumpor och som hon sa, ett halvt dussin benkläder och en rejäl Bh. Innehållet i badrumsskåpet skulle packas ner i en kartong som så småningom tillsamman med Olga skulle hamna på hemmet.
- Allt utom läppstiftet och eau de colognen. Det får ni komma hit med nu, var hennes order från sjukhussängen.
Skåpet innehöll en hel del. Liktornsplåster, tandpetare och hårborttagningsmedel. Pincetter, nagelsaxar och rakhyvlar. Gammalt munvatten, torkad mascara och faktiskt ett par lösögonfransar! Och så alla dessa salvor och krämer. Ringblomssalva, salvor mot förhårdnader och slapp hud och salvor mot klåda och värk.
- Ska vi verkligen ta med den här? undrade min kusin, höll upp en liten rosafärgad tub och läste högt vad som stod på den.
Intimkräm, innehållande TeaTree Olja och E-vitamin. Vidare Ethylparaben, Propylparaben och Linalool. Vi tittade på bäst före datumet, som hade gått ut för sju år och fyra månader sedan.
Olga har nog glömt bort den här tänkte vi och slängde den lilla rosa tuben. Om inte, så får hon väl köpa en ny.

Skilda världar

2012-01-23T13:08:00.000-08:00

Jag har tagit med mig tre storlekar in. In till detta lilla trånga ljusa sanningssägande utrymme. Provhytten. I hopp om att den minsta storleken ska passa. Den gjorde ju det i fjor.
Svettig är jag från början. Håret klibbar vid tinningarna och svettpärlorna syns tydligt i pannan där jag ser min spegelbild.
Idag är alldeles fel dag att prova jeans. Hamburgaren och pommes friten har satt sina spår på både mage och lår. Vinterns frånvaro av sol och solbrändhet lyser fullkomligt snövitt mot mig i spegelglaset. Kränger på mig det första paret. Känns trångt redan vid anklarna. Av fort.
Andra paret följer med ända till midjan, eller ska vi säga magarna. Men där tar det stopp. Snurrar runt för att slippa se hur de så kallade kärlekshandtagen tydligt svämmar över ovanför byxlinningen.
Kärlekshandtag. Vilket dumt uttryck. Ingen, framför allt inte ägarinnan av dessa kan koppla ihop dom med kärlek.
Tredje paret, två storlekar större. Jag tar dom. Provar hemma i hopp om att de ska passa och att jag i ett annat ljus och i en annan miljö ska se mig själv som den jag är. Ganska så normal. Ja! Jag kan nog tycka om mig själv i alla fall!

Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan

2011-12-11T08:05:00.001-08:00

Välkommen till Sociala omvårdnadsinstitutet.
Vill du beställa en tid tryck 1.
Vill du avbeställa en tid tryck 2.
Vill du bli uppringd tryck 3.
Vill du beställa våra blanketter tryck 4.
Vill du klaga tryck 000.
Vill du ha någon att prata med tryck 6
eller vänta kvar så blir du kopplad till
telefonist.
Du har nummer 124 i kön.
Vi är just nu 58 handläggare som arbetar för dig.
Beräknad väntetid 96 minuter.
Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan.
Ha en bra dag!

Ska aldrig bli som dom

2011-12-07T08:14:00.001-08:00

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig bli som dom.
Love sitter vid köksbordet. Klockan är sex och familjen har just ätit middag.
Mamman och pappan fyller diskmaskinen och överbliven mat sätts snabbt in i kylen.
Love vet vad som kommer att hända. Så har det varit varenda vardagskväll .Länge.
Diskmaskinens brusande blandas med ljudet från teven. Pappan har just öppnat kvällens första öl och mamman ligger i soffan med senaste numret av Hänt och Se.
Den syns inte, men Love vet att hon gömmer vinflaskan bakom soffan.
Hon går in på sitt rum, tittar snabbt igenom läxorna. Det är OK. Hon kan det här.
Hon lägger sig på sängen och svarar på några SMS. Slår på datorn, kollar Facebook, men stänger fort av datorn igen. Hon hör pappan harkla sig högljutt och hon vet att mamman snart kommer att somna i soffan med den tomma vinflaskan på golvet bredvid tidningen. Bara att vänta en stund till. Snart kan hon smyga förbi dom och ut genom ytterdörren till det riktiga livet. Kompisarna, skratten, kramarna och gemenskapen väntar.

Släpet

2011-12-05T11:35:00.001-08:00

Släpa.
Dra
bogsera
kånka
knoga
slita.
Träla slava bära tungt och masa.
Alla dessa ord är för mig negativa synonymer.
Varför har ingen tänkt på den underbara positiva betydelsen av ordet släpa?
Jag minns det än.
Orgelmusiken från läktaren.
Mannen vid min sida.
Det långa släpet.
Första kyssen som man och hustru.
Släpet vilande på min arm i brudvalsen.
Senare på natten låg det utslängt på golvet i bröllopssviten.

Magnus

2011-12-04T10:44:00.001-08:00

Pappa: God natt Magnus. Jag älskar dig.
Magnus, fyra och ett halvt år:
Du behöver inte säga det pappa, för jag vet det. Hjärnan håller koll på det. Det smiter inte ut genom örat.
Magnus, mitt barnbarn. Jag älskar dig också!

Att betala eller icke betala

2011-12-04T08:11:00.001-08:00

- Hej. Det var länge sedan. Hur har du det?
- Jo men tack bra. Och du själv? Bor ni fortfarande kvar i X-torp?
- Ja det gör vi. Björn och jag och yngsta dottern. Dom två äldsta har flyttat hemifrån.
- Ja, hur gammal är Karin nu då?
- Hon fyllde trettio i somras. Det var härligt må du tro. Då bjöd Björn och jag hela familjen på en resa till Mallorca. Äldsta grabben är gift och har gett oss tre barnbarn. Dom var också med så klart.Och så mellangrabben och hans sambo. Vi var elva stycken som åkte iväg en vecka. Karin visste inget förrän dagen innan avresan. Jag hade i hemlighet ordnat så att hon blev ledig från sitt jobb en extra vecka. Visserligen utan lön, men det ordnar sig.
- Det låter ju bra. vad jobbar hon med?
- Hon jobbar på hotellet i X-stad som receptionist.
- Ingen kille eller så?
- Jodå. Han var också med till Mallorca. Han bor förresten också hemma hos oss för det mesta. Ja vi har ju gott om plats nu.
- Ja, jo visst det förstås.Och så är det ju bra att dryga ut inkomsterna lite. Björn har väl gått i pension eller hur?
- Ja han blev pensionär förra året. Men inte behöver ungdomarna betala något inte. Det är så trevligt att ha dom hemma och så länge dom trivs hos oss så får dom bo kvar. Och Björn har ju all tid i världen nu till att sköta huset och matlagning. Ja det funkar utmärkt. Du då?
- Mina barn flyttade hemifrån för flera år sedan. Jag sålde bostadsrätten och trivs jättebra i min lilla etta. Förra månaden fyllde jag sextio och mina barn och barnbarn bjöd mig tillsammans med dom på en resa till Mallorca. Vi var faktiskt tolv personer som åkte i väg och jag behövde inte betala ett öre. Jag har inte så många ören nu för tiden. Blev abetslös i augusti. Så nu ville barnen göra något för sin gamla mamma! Ja det var härligt må du tro.
- Ja Mallorca är fantastiskt. Hör du, nu måste jag kila, men vi måste ses nån gång. Du kan väl höra av dig när det passar!
- Ja visst. Hej då.

Sortera

2011-11-28T09:43:00.001-08:00

Facebook har kommit med ett nytt val som du kan göra under rubriken SORTERA.
!. Höjdpunkter först.
2. Senaste händelserna först.
Senaste händelserna kan jag förstå. Det är det som mina vänner senast har skrivit och som jag kan ta del av och läsa just nu.
Men vem är det som väljer ut mina höjdpunkter?
Mina höjdpunkter måste jag väl få välja själv.
Hur kan Facebook välja mina höjdpunkter i livet?
Nej. Mina höjdpunkter är mina och Facebook har absolut ingenting med dom att göra.
Om jag inte själv vill...

Vad säger man?

2011-11-25T03:58:00.001-08:00

Vad säger man till en syrra som ska dö?
Som vet om att hon dör vilken dag som helst?
Vad säger man?
Det är inget farligt.
Det går nog bra.
Inte ska du tänka så där!
eller
Hur tänker du?
Är du rädd?
Tror du på Gud?
eller
Vad tror du händer?
Vad hoppas du på?
Ska det bli skönt
att slippa smärtan?
eller
Lilla goa syrran.
Nu är det som det är.
Släpp taget.
Allt blir bra.
Du finns med mig.
I evigheters evighet.
Amen.

2011-11-23T10:24:00.001-08:00

Jag blir så trött.
Jag blir så trött när jag hör dom.
Jag blir så trött när jag hör dom prata.
Jag blir så trött när jag hör dom prata om
Välfärd
Ekonomisk vinning
Skattelättnader
Arbetslöshetsersättning
Miljöförbättringar
och
Jämställdhet.
Jag blir bara så trött.

Hämnden är ljuv

2011-11-14T02:20:00.001-08:00

Musikaliskt barn det där. Henne måste vi göra något av.
Ungefär så tänkte de vuxna, föräldrar och lärare. Flickan var bra på pianospel, men fiol ansågs något finare. Därför inköptes en sådan och privata fiollektioner fick hon av skolans musiklärarinna, som för övrigt ville tituleras Fröken Lager. Ja, hon hette Lager i efternamn.
Föräldrarna såg framför sig sitt lilla underbarn framföra Mendelssohns Violinkonsert i E-moll
inför en fullsatt konserthall.
Det lilla underbarnet tyckte det var spännande att få lära sig ett nytt instrument och blev snart riktigt duktig på att hantera stråken över strängarna. Kraven blev större och större, övningsstyckena svårare och svårare, samtidigt som tioåringen ville göra en massa andra saker på sin fritid.
Fröken Lager, som inte var allt för pedagogiskt kunnig, skällde och gormade när hemläxorna var dåligt gjorda eller helt enkelt inte gjorda alls. Det hände till och med att hon en gång hotade med att slå sönder fiolen om inte flickan tog det här med fiolspelet på allvar.
Flickans föräldrar förstod och lät henne sluta de privata lektionerna.
Fröken Lager var dock kvar som skolans musiklärarinna och flickan hade med sin klass musik en gång i veckan. Stämningen mellan henne och fröken Lager var inte den bästa. Flickan blev nonchalerad och utpekad inför klassen som någon som inte visste sitt eget bästa .Hon blev ibland kallad för lilla fröken Violina och kränkt på en hel del andra sätt. På den tiden fanns inte ordet mobbning och skolan hade inte heller någon grupp mot kränkande behandling.
Det var bara att ta saken i egna händer tänkte flickan och placerade ett par häftstift på pianostolen strax före en musiklektion. Det resulterade i att hon fick med sig hem ett meddlande, som skulle läsas av föräldrarna. Händelsen med häftstiften rubricerades som mordförsök och betyget i uppförande den terminen blev stora C.

En sista utväg

2011-11-13T12:22:00.001-08:00

Nu fanns det absolut ingen återvändo. Det som hon tänkt på så länge, skulle nu bli verklighet. Det här var sista utvägen. De flesta räkningarna var i alla fall betalda och hyran hade hon fått uppskov med eftersom pengar från försäkringskassan skulle dröja ännu en månad. Hyresvärden
var förstående. Föräldrarna hade hjälpt till så gott de kunnat, både med mat och pengar. Barnens dagisavgifter hade inte kunnat betalas de sista månaderna. Risk för avstängning. Hennes besök på arbetsförmedlingen och alla ansökningar om jobb på nätet hade inte gett något resultat. Försörjningsstöd var det sista hon ville ha. På något sätt skulle det ordna sig.
Kylskåp och skafferi gapade tomma. En burk tonfisk, tomatketchup och en halv påse vetemjöl
stod bredvid lite lök och några potatisar. I plånboken låg betalkortet. Trehundrafemtio kronor kvar att utnyttja den här månaden.
Nu fanns det ingen återvändo. Hon tar fram den stora röda tygkassen, stoppar plånboken i jackfickan och cyklar iväg. Framme vid stormarknaden parkerar hon cykeln, hämtar en av de där stora varuvagnarna och går in.
Hon drar sitt kundkort, hämtar ut självscanningsapparaten och passerar de mekaniska insläppsbommarna.
Bröd, mjölk smör och något pålägg. Helt nödvändigt. Köttfärs, en bit ost, grönsaker, vetemjöl och jäst. Precis lika nödvändigt. Nu visar apparaten på etthudratjugosju kronor.
Adam behöver nya galonisar och Linnéa och tvillingarna strumpor och vantar. Själv skulle hon behöva halsduk och mössa. Lite mer köttfärs och kotletter. Det går ju att frysa in. Flingor, en burk marmelad, lite juice och en tub kaviar.
Den röda tygväskan blir så småningom full. Scannerapparaten visar på trehundranitton kronor.
Med bultande hjärta och ett teaterléende på läpparna närmar hon sig självscanningskassan.
Den unga ljushåriga kvinnan i kassan tar emot scanningapparaten, ler och uppmanar henne att dra sitt betalkort.
- Har det gått bra att scanna?
- Javisst, lyckas hon få fram.
Sekunderna som följer verkar oändligt långa. Pulsen känns i öron och fingertoppar.
- Det stämmer ju perfekt det här.
Hon rafsar åt sig kvittot med darrande händer och går med snabba steg mot utgången och cykeln.
Aldrig mer. Aldrig mer.
Hemma lägger hon in maten i kyl, frys och skafferi, hämtar barnen på dagis och serverar pasta och köttfärssås till middag.

Gymträning

2011-11-12T12:15:00.001-08:00

Tre gånger i veckan. Alltid på samma dag som jag är där kommer han.
Axelbred, muskulös och tatuerad. Med bestämda steg går han fram till spegelväggen. Lägger ytterplaggen i en hög på golvet samtidigt som han kollar in sin spegelbild, både framifrån, bakifrån och från sidan. Tar ett par klunkar ur vattenflaskan, stryker handen lätt över luggen och andas djupt. Blicken söker sig till skivstången med de olika vikterna. Han monterar trettio kilo på varje sida. Lägger sig ner, greppar skivstången och lyfter rakt upp under ljudliga stön, flämtningar och andra oartikulerande läten. Sju gånger rakt upp. Sedan skak på armar och ben, en titt i spegelväggen, handen genom luggen och så ytterliggare några ljudliga lyft. Själv cyklar jag motionscykel. Ljudlöst, men med svetten rinnande i pannan.

Broderiet

2011-11-11T10:04:00.001-08:00

Hon satt i korgstolen som hon dragit fram till fönstret. Det var ljusare där.
Nålen i hennes högra hand formade det ena stygnet efter det andra.
Hon hade hittat mönstret i en för länge sedan nerpackad kartong. I samma kartong låg det ofärdiga broderiet. Mönstret föreställde en skog, en sjö och några fåglar som flög mot en klargul sol. Hon kom ihåg tiden när hon började broderiet. Snart femtio år sedan. Magen var stor för andra gången och det enda hon kunde göra på kvällarna var att sitta i fåtöljen under lampan och brodera. Mannen arbetade skift och lillpojken sov i barnkammaren. Vaggan hade plockats fram. Det var snart dags och babykläderna låg nytvättade och väntade.
Sedan gick det som det gick. Barnet föddes gravt handikappat och dog efter bara några dagar.
Sorgen var outhärdlig. Hon och mannen försökte förstå meningen med livet men en skilsmässa var oundviklig.
Många år sedan. Många minnen och många tankar.
Nu satt hon här i korgstolen och hennes tårar föll sakta ner på de senast formade stygnen.

Idag måste jag bara ut

2011-11-08T11:00:00.000-08:00

Idag måste jag bara ut.
Gympadojor på.
Solglasögon i fickan.
Låser ytterdörren:
Andas in den klara höstluften
och börjar gå.
Går mot sjön
där svanar ännu dröjer.
Går mot skogskanten
där jag hittar kantareller.
Fortsätter upp på vägen.
Ser bondgården till vänster.
Korna fortfarande ute.
Hunden skäller och svansviftar till mig.
Fortsätter hemåt.
Nu går det fort.
Längtar efter kaffepausen.
Har fått motion på köpet.

Spegeln

2011-11-03T07:21:00.000-07:00

Den stora spegeln i sovrummet hade hängt på samma plats i alla år. Hon kommer ihåg att de hittade den på en auktion när de var nästan nygifta. Guldram , två kandelabrar på sidorna och så det där gamla, underbara spegelglaset. Tittade man lite snett till höger i spegeln såg man den stora dubbelsängen avspegla sig. En dag kunde man skymta en babyvagga bredvid. Spegeln hade sett en kvinna som stolt visade sin stora gravida mage.
Samma kvinna som några månader senare lika stolt visade upp sin nysmala figur. Spegeln hade också sett man och kvinna lyckliga,tätt sammanslingrande. Barn hade andats på spegelglaset och sedan ritat figurer i fuktigheten.
Det blev nära slutet för spegeln den gången när den stora dubbelsängen skulle bäras ut och det blev trångt i dörröppningen. När den 90 centimeter smala sängen bars in var det ingen fara.
Nu hade spegeln bara sett en skugga skymta förbi då och då under de senaste åren. Ingen hade längre varken tid eller lust att stanna upp framför den.
Inte förrän nu. Persiennerna var neddragna. Ljusen i kandelabrarna var tända och var de enda ljuskällorna i rummet. Hon tvingade sig själv att se. Kläderna låg prydligt hopvikta på sängen. Nu stod hon här naken framför spegeln, visste väl ungefär vilken bild som skulle möta henne. Men ändå. Hon äcklades av det hon såg. Hur hade det kunnat bli så här? Hängande mage, feta lår och armar och inte en tillstymmelse till muskler någonstans. Hur hade det blivit så här? Visst hade hon tröstätit mer efter skilsmässan, inte haft tid att träna lika mycket som förr och whiskyn på kvällarna blev ett måste för att kunna somna. Men ändå. Förändringen hade gått så fort.
Hon blåste snabbt ut ljusen, trevade sig fram i mörktet efter morgonrocken och på vägen till duschen bestämde hon sig för att ringa Friskis och Svettis i morgon.

Expert

2011-10-22T06:12:00.000-07:00

På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Tomas Tranströmer

Expert

2011-10-21T09:00:00.000-07:00

Hon kunde inte läsa, inte skriva.
Hade inte många vänner.
Fick ofta böja sig för mannens slag och hot.
Var uppe först för att tända eld
och hämta vatten.
Såg till att de äldsta kom till skolan
samtidigt som hon ammade den minsta
med treåringen hängande i det väl använda höftskynket.
Hon hade inte mycket egen tid.
Men hon var expert på att älska sina åtta barn.

Svåra besked

2011-10-18T11:37:00.000-07:00

I morgon kommer dom. Jag tror det var 14.30.
Jag borde ha vant mig vid sådant här nu. Har i alla fall varit läkare i sju år.
Men OK. Det här är något speciellt. Jag var ju med när han föddes. För något mer än två år sedan.
Jag kommer ihåg när dom berättade för mig om alla år dom försökt bli med barn och hur lyckliga dom var när det äntligen lyckades. Jag kommer ihåg mammans strålande ögon och den blivande pappans försiktiga hand på den stora magen.
Jag kommer ihåg då den nyfödda pojken lades upp på mammans mage och att pappan klippte navelsträngen.
I morgon kommer dom och jag måste lämna ett besked som slår sönder hela deras vardagliga familjelycka. Den oro dom känt har besannats genom prover och röntgen. Det är en hjärntumör. Den sitter illa till. Men har vi tur...
I morgon klockan 14.30 måste jag lämna beskedet.

Förberedelse

2011-10-14T10:31:00.001-07:00

Den största förberedelsen i mitt liv. När jag skulle träffa min halvsyster för första gången. Fysiska förberedeler. Ordna gästrummet. Städa och lägga nytvättade sängkläder i sängen. En fräsch blomma i fönstret och i badrummet färgmatchande badlakan och handduk.
Maten var planerad och vinet noga utvalt. Själv var jag nyduschad och luktade gott. Maken var förberedd och lovade att hålla sig borta de första timmarna.
Så kom hon då. Det blev bara vi. Samtal hela natten. Färgmatchande handdukar och nytvättade sängkläder spelade ingen roll.

Städa

2011-10-13T12:53:00.001-07:00

Dammsugaren åker fram för tredje dagen i rad. Igår putsades fönsterna skinande blanka. Köksfläkten är totalt fri från fett och ungnen ser ut som ny.
Tvättkorgen är tom och strykhögen borta. Soffa och fåtöljer är fullständigt fria från katthår.
Toaletten luktar fräscht och inte ett dammkorn finns i huset.
Jag har slutat röka.

Sommardans

2011-10-12T13:01:00.000-07:00

Jag såg i motljuset.
En av sommarens sista dagar.
Kvällen var ljum.
Vinet var uppdrucket.
Du satt med ditt huvud
lutad mot min axel.
Inte en vindpust
rörde åppelträdets blad
men
myggorna dansade
upp och ner
ner och upp
likt hängande på en tråd
framför våra
förundrande ögon.

Min pappa

2011-10-11T01:49:00.000-07:00

Min pappa är död.
Han dog idag.
Mamma sa att hans hjärta slutade slå.
Konstigt.
Det slog ju igår, när jag satt i hans knä.
Mamma är ledsen.
Hon gråter i köket
hos tant Göransson.
Jag gömmer mig bakom dörren.
Undrar om det syns,
att jag inte har någon pappa?

Fångst

2011-10-10T01:03:00.001-07:00

Henne vill jag ha.- Vill du dansa?. Jag heter Krister.Du dansar bra.- Tack för dansen.Henne vill jag ha.Jag provar igen.- Brukar du ofta gå hit?Svaret är nej.Sista dansen. Klockan är 02.00.- Följer du med hem en stund?Lång rulltrappa i tunnelbanan.Jag fångade henne.Trettio år senare.Barn och barnbarn.

Otydligt

2011-10-07T10:37:00.000-07:00

Tredje natten.
Händer det i natt igen ska hon väcka honom och fråga vad det handlar om.
I två nätter har han, hennes man, väckt henne genom att vrida och vända sig oroligt i sängen och mumla något otydligt. Hon tycker sig ha hört något i stil med ja, just så där. Håll igång bara. Bra Anita. Ända fram.
I går natt var det mesta totalt ohörbart, men ordet Anita hörde hon tydligt.
Tredje natten. Dom går och lägger sig. Sovgottkram och godnattpuss som vanligt. Sedan vänder han sig på högersidan och efter bara ett par minuter har hans andetag övergått i sömnandningens jämna rytm. Själv ligger hon vaken på helspänn för att inte somna.
Hon lyckas hålla sig mitt emellan sömn och vakenhet några timmar. Då händer det igen. Täcket åker av och han, hennes älskade, börjar vrida på sig, vifta med armarna och munnen formar något som ska föreställa ord. Hon tänder sänglampan och knuffar honom hårt i sidan några gånger. Han vaknar med ett ryck.
- Du drömmer.
- Ja, vaddå?
- Vad drömmer du om?
Tysnad. Han sätter sig upp.
- Jag har inte velat berätta.
Nu kommer det tänker hon. Han har hittat en annan och vill skiljas.
- Ja. Hon heter Anita förstår jag.
Han ler. Sätter sig lite närmare henne och lägger sin hand på hennes arm.
- Nej. Avita heter hon och hon är en häst. Jag fick världens stalltips och satsade några tusen på henne. Hon springer på söndag och jag har inte vågat berätta för dig. Kan du förlåta?
Slutet på historien får ni själva skriva.

Årets nobelpris i litteratur.

2011-10-06T04:49:00.000-07:00

Kan inte låta bli att engagera mig!
Poeten, musikern och medmänniskan
Tomas Tranströmer får årets nobelpris i litteratur!
Jag påminns om honom varje gång jag går på Västerås gator.
På fyra ställen runt om i city finns hans stenpoesi.
Fyra haikudikter ristade i sten.
Fyra dikter som är värda att stanna vid och ta till sig.

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit.

Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

2011-10-05T11:10:00.000-07:00

Det här är min e-bok, som gavs ut i slutet av förra året. Vill du läsa mer om den eller köpa den gå in på
www.serum.nu.
Den går också att låna som e-bok på landets alla bibliotek.

2011-10-05T10:58:00.000-07:00

En sådan dag

2011-10-04T07:27:00.000-07:00

Jasså du.
Jaha du.
Det är en sådan dag idag.
Kan ingenting.
Orkar ingenting.
Blek, tjock och
allmänt ful.
Låt bli att titta i spegeln.
Alldeles för mycket sol.
Dra för gardinerna
och gå och
lägg dig igen.
I morgon kanske du kan
åstadkomma något vettigt.

Osynlig

2011-10-03T06:53:00.000-07:00

Det sista mötet för dagen är avslutat. Klockan är strax efter sex och jag och mina kolleger lämnar trötta vår arbetsplats. Regnet har öst ner hela dagen och det har satt sina spår i lokalerna i form av indragen blöt smuts som har torkat fast och nu ser ut som en heltäckningsmatta på golven.
Papperskorgarna är översvämmade med rester av dagens klipp-och-klistra aktiviteter och i fönsterkarmen ligger jord kvar från blomkrukan, som ramlade i morse. I målarrummet står vattenmuggarna och penslarna kvar och kuddrummets kuddar ligger utspridda överallt utom i kuddrummet.
Jag borde röja här innan jag går hem, men jag orkar inte. Jag är dödstrött efter en lång arbetsdag och bestämmer mig för att gå hit en stund tidigare i morgon. Jag låser dörren efter mig och sätter mig i bilen.
När jag öppnar dörren morgonen efter är allt som det ska vara. Kan det ha varit en osynlig vind, som svept runt här i natt?
Nej det var hon. Vår nya städerska. Liten, mörkhyad och smal från ett land långt härifrån. Jag såg henne första dagen hon kom hit.
Sedan dess har hon varit osynlig. På många sätt.

Att sjunga falskt.

2011-10-02T09:21:00.000-07:00

På lördag skulle vi ha vårt framträdande inför hemmapublik. Kören där jag var en av medlemmarna hade tränat hårt inför det här. Jag, som ensamstående trebarnsförälder hade inte kunnat vara med på alla övningarna. Som tur var hade vår körledare gett oss tillåtelse att ha notblad att sjunga efter under konserten.Jag kunde alltså förlita mig på mitt exakta gehör och min notkunskap.
Lördagen kom. Barnen var placerade hos mamma och jag sjöng upp mig i bilen på väg till gymnastiksalen där vi skulle ha vårt första framträdande.
Jag möttes av nervösa altar och tenorer med rödblommiga premiärkinder.
Gymnastiksalen fylldes med nära och kära och vi tog plats på scen.
Den första sången klarade jag utan att titta på noterna. Men sedan var det kört.
De följande kompositionerna var jag tvungen att blint följa notraderna. Jag sjöng exakt så som ett g och ett fiss ska låta. Och jag sjöng ganska högt.
Efter konserten kom vår körledare fram till mig och sa:
- Det lät inte så bra det där. Du vet väl att du måste följa de övriga stämmorna i kören om det ska låta bra. Om dom skjunker en halv ton så kan du inte stå där och sjunga efter ditt exakta gehör. Då är det ju du som får allt att låta falskt! Nej, stämmorna i en kör måste förenas med varandra.
Jag fick mig en läxa. Det gick bättre sedan och vi åkte på turne både till Finland och Danmark!

Avundsjuk

2011-10-01T09:59:00.000-07:00

Jamen. Hon har ju legat med varenda kille i hela klassen.
Ja. Vadådå?
Fattar du väl. Hora är ordet.
Killarna då? Vad kallar du dom?
Jamen en annan sak.
Jasså. Varför det?
Men hon. Äckligt tycker jag.
Men hon är ju snygg.
Ja men va fan...
Avundsjuk?
Tystnad.

Skräpa in

2011-09-28T11:44:00.000-07:00

Familjen skall åka på semester i två veckor och ett par goda vänner skall bo i vårt hus och passa katterna och vattna blommorna.
Jag har städat noga den senaste veckan. Både i skafferi, klädkammare och andra utrymmen som inte så ofta blir ihågkomna.
Barnen fyra och sex år förstår att mamma vill ha läget under kontroll.
Nu står resväskorna färdigpackade i hallen och jag tar en sista tur med dammsugaren.
Far i huset bär ut väskorna till bilen. Då ser jag lillpojken ligga på knä i hallen och plocka upp några löv från golvet. Han tittar på mig med stora ögon och säger: “David skräpar in och jag skräpar ut.”

Ond bråd död

2011-09-26T02:48:00.000-07:00

Dom sitter i våningen ovanför puben och har förfest. Dom tränger ihop sig i ett litet hörn och är ganska stillsamma och tysta. Då och då lämnar några av dom sin plats för att kolla läget utanför puben men återvänder ganska snart tillbaka till kompisarna. Här är det lugnt och tryggt och än så länge finns det mat och dryck så att det räcker till alla. Men doften från puben sprider sig uppåt och som på en given signal förflyttar sig alla lite långsamt mot de lockande aromerna. Dom håller sig en bit ifrån ganska länge, insuper atmosfären och hamnar så småningom en och en vid ingången. Nu vågar sig den första in och det tar inte lång stund förrän alla kompisarna är inne.
Nu börjar den riktiga festen. Här finns omåttliga mängder med dricka.Gratis! Framdukat bara för dom. Att det ligger några döda släktingar en bit bort bekymrar dom sig inte om. Här ska festas!
Tyvärr slutar det med döden även för detta kompisgäng.
Och jag som tyckte att jag tvättat kakelplattorna så noga. Tydligen hade jag glömt det där lilla hörnet.
Plastflaskan med innehåll av vinäger, honung och diskmedel var i alla fall en utmärkt flugfälla.
Snart är det vinter och då är dom borta från mitt kök. Bananflugorna.

Skriv om att avvakta

2011-09-21T09:00:00.000-07:00

Nej. Jag tror jag avvaktar.:)

Se mig

2011-09-20T00:31:00.000-07:00

Titta på mig nu då.
Se vad jag kan.
Det lilla barnet vill ha uppmärksamhet.
Här får du. En teckning som jag gjort till dig.
Ögonen lyser.
Det lilla barnet vill ha bekräftelse.
Blås. Det gör ont.
Det lilla barnet vill ha tröst.
Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Rösten höjs och benen sparkar.
Det lilla barnet vill bli sedd.
Inom mig finns det lilla barnet alltid kvar.

Att bo

2011-09-16T06:53:00.000-07:00

Kerstin och Tina arbetade på samma arbetsplats. Kerstin var betydligt äldre än Tina och blev hennes mentor. Det blev många långa och djupa samtal och Tina kände stort förtroende och beundran för den andra kvinnans grundliga kunskaper inom yrket.
Deras samtal kom också att handla om pivatlivet. Kerstin var gift med en flygofficer och hade två vuxna barn. Tina var nyligen frånskild och hade flyttat från mannen till en ny ort. Där bodde hon i en andrahandslägenhet på tjugofyra kvadrat och hade haft turen att få ett arbete nästan direkt.
- Kan vi inte gå ut och ta en öl efter jobbet? frågade Kerstin en dag.
Pub-runderna blev fler och fler. Det blev också besök på matkrogar och dansrestauranger. Kerstin bjöd och Tina tog emot. Hennes ekonomi var inte den bästa och hon var glad att få komma ut och träffa nya människor. Kerstin blev en god vän och kanske också lite som en extra mamma.
En kväll ringde det på dörren hemma hos Tina. Utanför stod Kerstin med en resväska i handen.
- Jag har flyttat från min man. Kan jag få bo hos dig några dagar?
Kerstin fick sova på soffan och Tina i sovalkoven mittemot.
- Men vad fan gör du?
Tina vaknade av att Kerstins händer sökte sig in under täcket och upp mot hennes bröst.
Hon satte sig häftigt upp och knuffade bort Kerstin med en kraft som hon inte visste var den kom ifrån.
- Har du inte förstått? undrade Kerstin.
- Nej det har jag verkligen inte, svarade Tina samtidigt som hon tände lampan och snabbt tog på sig sin morgonrock.
Dagen efter flyttade Kerstin tillbaka till sin man och sjukskrev sig. Tina jobbade kvar ett tag men sökte och fick ett annat arbete. Dom sågs aldrig mer.

vägleda

2011-09-14T11:25:00.000-07:00

- Jamen säg vad jag ska göra då!
Rösten var desperat och kinderna glödde.
Bredvid henne låg stickan. Stickan som visade att inuti henne fanns ett embryo, som om hon valde att behålla det inom sig och föda det om sex månader skulle bli en människa av kött och blod som skulle få finnas här på jorden i ungefär åttio år.
En svindlande tanke för en femtonåring.
En femtonåring som en kväll för några månader sedan inte kunde stå emot.
Inte kunde stå emot den varma känslan som spred sig i hela kroppen när han rörde vid hennes bröst och fick henne att njuta av varje ögonblick.
Skulle hon berätta för honom? Skulle hon tala om att han blir pappa till ett litet barn om ungefär sex månader?
Eller skulle hon själv bestämma om abort?
- Hjälp mig då. Vad ska jag göra?
Ja. Vad ska jag säga? Vad har jag för mandat att bestämma om hennes och en ofödd människas liv?
Vad vet jag om vad som är bäst?
Önskar att det fanns en liten knapp som i spelen på nätet, som man kunde trycka på.Knappen där det står Ledtråd. Då skulle allt lösa sig till det bästa.

Belåten

2011-09-13T06:55:00.000-07:00

Vet inte vem av oss som är mest belåten just nu.
Det har varit en lång dag för oss båda. Tidigt i morse skildes vi. Du stack iväg på dina uppdrag och jag på mina.
Tänkte på dig några gånger och undrade om du frös. Det var ju nästan femton minusgrader och blåst. Själv satt jag inne i en varm kontorslokal när du din stackare fick vara utomhus hela dagen. Men det är klart, du valde själv. Du vet att du skulle kunna stannat hemma och jobbat några timmar på eftermiddagen i stället. Så har du gjort förr och det har gått hur bra som helst.
Men nu är vi i alla fall hemma båda två. Vi har pratat med varandra, ätit lite god mat, suttit i soffan en stund och tittat på tv och nu ligger vi här i sängen tillsammans. Du har ditt huvud inborrat i min armhåla och din ena sammetsmjuka tass ligger i min hand.Du, min älskade lilla svarta katt med de bärnstensfärgade ögonen. Som sagt, jag undrar vem av oss som är mest belåten just nu.

Nu får det vara nog

2011-09-12T07:19:00.000-07:00

Hon tog fram sin röda ryggsäck. Slängde ner tandborste, några extra trosor och ett par jeans. Nu får det vara nog. Nu får det räcka. Nu går jag. Vart vet jag inte men nu sticker jag..
Solen håller på att gå ner bakom björkarna som slänger långa skuggor över den nyklippta gräsmattan. Kvällen är ljum sensommar och hennes ben fortfarande bruna. Bara om man tittar nära kan man se blåmärket på låret .De senaste veckorna har hon döljt sin kropp. Handlat på Ica i långbyxor och långärmat .Trots hettan. Inte visa. Inte ta emot frågande blickar. Le och småprata lite som vanligt.
- Hur har du haft det på semestern?
- Jo tack bra.
Le. Le. För guds skull le!
Högerarmen värker när hon sträcker sej upp för att hämta en burk krossade tomater. Le. Magen drar ihop sej när hon plockar upp torskfileér ur frysdisken. Le.
Illamåendet kommer krypande. Hinner inte hem den här gången. Hon ber att få låna toaletten Spolar samtidigt som de rödfärgade spyorna lämnar hennes kropp.
Tvättar mun och händer.
Möter föreståndaren utanför.
-Ja då kan man gå som vanligt igen då. Man måste ju dricka så mycket i värmen. Le.

Nu får det vara nog.
Hon drar ihop ryggsäcken med blixtlåsen Tittar in mot vardagsrummet. Han sover som vanligt. Efteråt. I fåtöljen.
Kollar så att Allkortet och en del kontanter ligger i plånboken. Tittar slentrianmässigt i hallspegeln och drar händerna genom det stora, burriga, ljusa håret. Öppnar ytterdörren.
Håller igen låskolven med pekfingret så att det inte ska höras när dörren går i lås
Ingen lapp på köksbordet. Inget meddelande om att nu vill jag inte mer. Inget om att nu får det räcka. Inget om att nu är det slut. Inget om att jag bara sticker nu.
Hon bara går. Mot busshållplatsen
Mot något annat
Något annat än denna förödmjukelse, smärta och förnedring.
Mot något… Ja vaddå?
Vänner har hon inte kvar.
Föräldrarna tror fortfarande att deras äktenskap är perfekt och lyckligt Inte har hon velat säga något. Inte såra eller bekymra.
Nej dölj. Dölj det som händer när dörren är stängd och det bara är dom två,
Skäms och känn skuld.
Känslan av att inte räcka till. Att inte vara som han förväntar sej. Att inte ställa upp. Att inte kunna tillfredsställa. Att inte kunna få barn
Att inte… Att inte…
Det börjar regna.
Hon känner regndropparna mot sin kind som varma mjuka smekningar. Varma mjuka.
Den gången i Grekland. Ögon som möttes med blickar av längtan och åtrå. Varma mjuka smekningar. Älska på solvarm klippa med månljus över vita bränningar i svart hav. Frukost tillsammans i hotellets matsal och löften om att mötas igen.

Regndropparna söker sej ner under hennes tunna blus. Väter axlar och bröst. Varma mjuka smekningar. Hon stannar inte vid busshållplatsen. Ser bussen köra förbi, tar av sej skorna och fortsätter att gå. Något inom henne säger att det är rätt. Inte bli sedd av folk som kan minnas henne sen. För visst kommer han att söka efter henne. Visst kommer han att säga att det aldrig mer ska hända igen. Visst kommer han att gråta. Tala om hur mycket hon betyder för honom och att han inte kan leva utan henne Och kanske hon återvänder. Den här gången också. Bäst att inte bli sedd av någon. Gå, gå, gå.
Minnet av slagen, orden piskrappen, ger hennes kropp styrka. En vilja att bli fri och hon ökar takten. Bort. Fort utom synhåll
En kort sekund känner hon sej som en svikare. Han har ju bara henne.

Hon hittades i en skogsglänta av en bärplockare. Hennes huvud vilade mot en röd ryggsäck och bredvid kroppen stod ett par sandaler.

2011-09-11T10:59:00.000-07:00

Att minnas

- Nej. Jag minns inte säger jag ju.
- Ja men du lovade ju.
- Nej det gjorde jag inte.
- Jo du lovade att du skulle ställa upp. Vad som än hände.
- Det där har du drömt.
- Men nu är det så här att jag behöver stålar nu.
- Vi har aldrig pratat om pengar och jag har aldrig lovat dig någonting.
- Nog visste jag att du börjar bli gammal, men inte att du börjar bli senil.
- Vad ska du ha pengarna till?
- Love ditt barnbarn har spelskulder som måste betalas nu. Du sa att du skulle ställa upp!
- Hur mycket gäller det?
- Vet inte exakt. Ge mig ditt kontonummer så ordnar jag allt.Tack! Bra morsan. Jag älskar dig.

Människovärde

2010-09-24T02:49:00.000-07:00

Jag brukar titta på Antikrundan på teve. Köerna utanför byggnaden där folk ska få sina saker värderade är långa. Folk har med sig allt från ärvda skåp eller figuriner till tavlor inköpta på loppis ,smycken , kopparbunkar och gamla leksaker.
Alla vill veta så mycket som möjligt om sina prylar men fram för allt vill man veta hur mycket de är värda. I pengar alltså. Kameramannen zoomar skickligt in ansiktet på kvinnan som får veta att hennes ärvda skåp från 1600-talet är värt så och så många tusen kronor och på den unge mannen som får veta att tavlan han köpt på loppis för en femma är värd en förmögenhet.
Att få sina saker värderade är viktigt. Värdet kan variera efter tillgång och efterfrågan, efter utseende och ålder och alla föremålen har olika värde.

Hur är det när det gäller människor?
Om någon frågar dej om alla människor är lika mycket värda, vad svarar du då? Förmodligen ja.
Men tänk dej att du råkar ut för en olycka. Bussen du och ditt barn åker i krockar och välter. Till vänster om dej sitter ditt barn och till höger ett för dej okänt barn. Båda svårt skadade och fastklämda. Vilket barn försöker du rädda först?
Eller tänk dej att det kommer in två patienter till ett sjukhus , en trettiofemårig man och en sexårig pojke med livshotande skador. Båda måste opereras omedelbart för att ha en chans att överleva. Jag tror att läkaren i den situationen har ett svårt val. Vem är mest värd att få överleva?

För att värdera krävs någon som värderar. Det kan gälla samhället som med sina normer och regler väljer vad som är bäst för landet och medborgarna, eller det kan gälla dina och mina högst personliga värderingar.
Ta skolan t ex. Under lång tid har de teoretiska kunskaperna värderats högre än de praktiska. Vi får väl se om det kan bli nån ändring på det nu!
Många människor väljer nog hellre att bo granne med någon som passar in i kvarterets mönster än med en hemlös missbrukare.

Att bedöma någon efter hudfärg, arbete, inkomst, kön eller kultur förekommer allt för ofta i dagens samhälle både inom arbetslivet och i vår personliga vardag. Det går inte att värdera en människa utifrån dessa ytliga egenskaper.

Alla är vi lika när vi föds. Vi är lika mycket värda och har samma rättigheter till liv. Det kan vi nog alla hålla med om.
Men säg mej den pappa som kan säga att pedofilen som just förgripit sej på hans son har lika stort människovärde som sonen. Eller familjen som förlorade sitt barn i en trafikolycka där föraren av bilen var drogpåverkad värderar säkert sitt barn högre än den drogpåverkade bilföraren.
Alla människor är lika mycket värda. Javisst, men i ovanstående situationer är det helt orimligt att i praktiken efterleva den tanken. Av helt naturliga skäl. Och fullkomligt mänskligt.
Visst är vår egen familj och våra närmaste mer värda för oss än en okänd familj i Amerika eller Pakistan. Men naturligtvis gäller samma sak för den amerikanska och den pakistanska familjen.

För att återvända till Antikrundan. Föremålen där var från början likvädiga. De hade alla samma rätt till att få finnas. Sedan hände något på vägen. Olika omständigheter gjorde att det ena blev mer värt än det andra i värderarnas ögon.
Så är det med människovärdet också.
Det värdet som finns i själva livet har vi gemensamt. Sedan händer det saker med och runt oss som gör att vi värderas olika beroende på sammanhang.

Att alla människor i alla lägen,värderas lika är väl näst intill en orimlighet, men jag hoppas och tror att varje individ på jorden någon gång under sitt liv får känna sig värdefull i en positiv bemärkelse.Och visst kan både du och jag medverka till det. Vi börjar i vår närmaste omgivning.

Tång (skrivpuff 25.7)

2010-07-25T13:37:00.000-07:00

Varm, härlig, solig julidag vid sommarstället. Morgonen började med kall fil, nyplockade hallon och svart kaffe. Bikinin kom snabbt på och rabatterna rensades. Sädesärlan plockade mat i gräsmattan och kanadagässen gjorde lågflygning ut mot sjön. Klockan elva var det dags för förmiddagskaffe och metspöet togs fram för dagens fångst.
Motorn startade perfekt och vår lilla båt styrde ut mot abborrgrundet. Någon fisk blev det inte, men vi njöt av vågskvalpet, tystnaden och solen. Ett par timmar senare styrde vi tillbaka in mot land. Båten förtöjdes och middagsmaten började förberedas. Potatisen hade precis börjat koka och parasollen över utemöblerna var uppspänd. Matjesill, nypotatis, gräddfil och gräslök stod det på dagens meny som skulle avnjutas med en öl och liten nubbe. Då hörde jag ett dovt muttrande från uteförrådet.
- Men fan, jag sitter fast.
På något sätt hade min man lyckats fastna i en fiskekrok och stod nu utanför förrådsdörren med en stor vobbler hängande från vänster pekfinger.
En avbitartång togs fram och vobblern avlägsnades, men kroken med hullingar satt kvar. Ganska så rejält. Den måste bort!
Förbereder bilfärd till närmaste vårdcentral. Potatiskokandet avslutas. Bilnycklar plockas fram och bikinin byts ut mot mer passande kläder för offentligheten. Då uppenbarar sig min man med vänster pekfinger pekande upp i luften.
- Jag tog tången. Det krasade, men jag fick ut den. Har du ett plåster?

Sova (Skrivpuff 28 juni)

2010-06-28T14:03:00.000-07:00

Sova!
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.
Nu har jag bara inte tid.
Egentligen har dygnet alldeles för lite timmar.
Morgon, middag, kväll, natt.
Vaknar. Äter frukost
Middag. Hamburgare eller Japanskt?
Vart tar tiden vägen?
Bara liksom försvinner
Måste hinna det och det.
Telefonsamtal.
Vad jag ska göra ikväll?
Klart att jag kommer.
Klockan närmar sej tjugotvå.
Vi ses på Odenplan om en kvart.
Natten börjar.
Sova?
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.

Bönhörd (Skrivpuff 9 maj)

2010-06-09T13:34:00.000-07:00

Vi sitter i en liten gummibåt på sjön. Vi, min kompis och jag är fjorton år och har fått låna båten av kompisens pappa.
Inte den minsta lilla vindpust krusar vattenytan. I botten på båten ligger dagens fångst.Fyra abborrar. Lagom stora att grilla ikväll över den öppna elden på udden. Vi har varit ute en timme ungefär, njutit av solen och stillheten. Fyra abborrar. Det får räcka. Vi drar upp våra spön för att börja ro hemåt. Då dyker den upp. Racerbåten med utombordare. Den styr rakt mot oss. Närmare och närmare kommer den och när den är tillräckligt nära, kör den runt, runt oss flera varv. Vår lilla gummibåt guppar kraftigt i svallvågorna och vi håller i oss i båtens kanter. Vi är både förbannade och rädda och när racerbåten äntligen lämnar oss, ropar vi samtidigt:
- Hoppas du tappar motorn din jäkel!
Vi följer racerbåten med blicken och bara några sekunder senare ser vi hur motorn lossnar och försvinner ner i vattnet. Vi tittar på varandra och på racerbåten som försvinner bort.
Vi ror snabbt in till land. Helt förvissade om att vi blivit bönhörda.

Svettigt (Skrivpuff 5 maj)

2010-06-05T14:37:00.000-07:00

Det hade blött ganska länge. Varje morgon spottade hon blod i handfatet.
Det går över tänkte hon. Bara jag jobbar på det här, så går det över snart.
Hon kämpade dag efter dag. Gjorde som hon blivit tillsagd. Trodde att hon lyckats.
Men så efter några slarviga dagar började det blöda igen. Fasen! Man orkar inte vara så där ordentlig varje dag.
Det var då brevet kom. Du har tid hos oss måndag klockan 14.00. Hon kom ihåg förra besöket.
Bara tanken på det fick henne att svettas. Så ont det hade gjort. Och nu skulle det hända igen. Tandhygienisten skulle mäta tandfickorna. Köra ner ett vasst föremål mellan tänderna. Peta och vrida runt, mäta millimetrar djupt nere mellan tänderna, ta bort tandsten medan svetten spred sig ner för pannan och rann ner för kinderna
När behandlingen var klar fick hon förhållningsregler om hur hon skulle göra för att förhindra kommande tandlossning. Hon lovade sig själv att göra allt för att slippa detta en gång till.

Unikt (Skrivpuff 2 juni )

2010-06-02T12:17:00.000-07:00

Tre graviditeter.
Tre förlossningar.
Tre barn.
Tre unika människor.
Tre för mig unika upplevelser
och framtidstro.

Oviktigt (Skrivpuff 31 maj)

2010-05-31T13:02:00.001-07:00

Allting är väl viktigt.
Hur menar du?
Alla dina tankar t ex är viktiga för dig.
Jo det förstås.
Men mer eller mindre viktiga då?
Nej.
Bara viktiga.
Vad ska vi äta idag till
undrar om vi ska älska ikväll?
Viktiga vardagshandlingar,
som resulterar i andra viktiga tankar
och handlingar.
Både för dig och andra.

Dagdröm (Skrivpuff 30 maj)

2010-05-30T13:42:00.000-07:00

Jag ville rymma med en cirkus.
Jag var så där femton, sexton år ungefär.
Just det där att rymma blev stort. Bort från skola, prestationskrav och ett förutsägbart liv som banktjänsteman eller postkassörska.
Andras förväntningar. Inte mina
Cirkus var för mig ett okonventionellt sätt att leva. Ett vagabondliv. Ett fritt liv. Att få bestämma själv, tänka egna tankar och få andas egna andetag.
Den realistiska dagdrömmen fanns kvar länge. Blev inte förverkligad. Men symboliskt har den varit med mig i hela mitt liv. Att få andas egna andetag är livsnödvändigt.

Uppmuntran (Skrivpuff 29 maj)

2010-05-29T09:44:00.000-07:00

Uppmuntran

Det hade inte blivit så. Några barn fick dom aldrig. Dom hade accepterat det så småningom och inrättat sina liv efter omständigheterna.
Varken han eller hon var särskilt talföra. Många tysta stunder hade det blivit. Det senaste året hade det varit tystare än någonsin, sedan Bengt blev arbetslös.
Hon själv kämpade på med sitt arbete på sjukhuset, trots utslitet knä och dålig lön.
Den ena dagen var en kopia av den andra. Kvällarna efter maten satt dom i soffan framför teven.
Oftast var det hon som gick och la sig först.
- God natt då.
- Ja, god natt då och sov gott, var nästan det enda som sades mellan klockan arton och tjugotvå.

Idag hade hon tagit ut två timmars komptid. Hon hade fått en idé.
Hon hängde som vanligt av sig kappan i hallen och som vanligt satt Bengt och läste kvällstidningarna. Kuvertet placerade hon väl synligt på köksbordet bredvid hans tallrik.
Korv, pasta och kaffe på maten.
Kuvertet låg kvar när korven var uppäten. När kaffebryggaren pep tog han upp kuvertet. Vände och vred på det några gånger.
- Vad är det här? sa han och viftade med det i luften.
- Öppna då, så får du se.
Med baksidan av kaffeskeden sprättade Bengt upp kuvertet. Med tummen och långfingret tog han sakta ut innehållet och lade tillbaka det tomma kuvertet på bordet. Han fällde ner glasögonen, som satt uppskjutna i hårfästet och läste tyst texten på det ihopvikta pappret.
Hon stod kvar vid kaffebryggaren med ryggen vänd mot bordet.
- Va i helvete är nu det här? Vad har du nu hittat på? Det begriper du väl att vi inte kan. För det första har vi inte råd med sånt här. Också ditt onda knä. Nä vet du!.
- Jag tänkte bara att vi skulle behöva…
Stolen skrapade hårt mot golvet och pappret flög iväg över köksbordet när Bengt reste sig och gick därifrån.

Det var då hon bestämde sig. Resan till London skulle bli av. Hon lade tillbaka flygbiljetten i kuvertet. I morgon skulle hon gå till resebyrån och ändra namnet på medresenären.
Bengt Jonsson skulle ändras till Per Kronqvist.
Hon hade sedan fjorton dagar på sig att förbereda sin resa in i framtiden tillsammans med sin nya medresenär.

Jag har skrivit ett manus.

2010-05-27T10:05:00.000-07:00

Jag har skrivit ett manus. Ett manus till en bok. En bok som jag tänkte skulle läsas av barn mellan 6 - 9 år sådär. Jag jobbade med manuset ganska länge och under tiden jag skrev och när det var färdigt lät jag några barn i passande åldrar och en lektör läsa igenom det. Barnen tyckte om vad de läste och kom med konstruktiv kritik ur barnperspektiv. Lektörens synpunkter låg mer åt det grammatiska hållet och jag ändrade en del. Sen skickade jag in mitt manus till några bokförlag.
Manuset handlar om en flicka. En helt vanlig flicka med mamma, pappa och storasyster. Familjen har inga relationsproblem, inget drogmissbruk eller våld förekommer. Ingen invandrarproblematik och inte heller någon mormor eller hund som dör. Mobbning förekommer inte och .familjens ekonomi är förhållandevis god.
Jodå. Jag tänkte på Astrid Lindgrens Sörgården, Madicken och Tommy och Annika när jag skrev mitt manus. Idyll? Javisst. Men varför inte? Kunde Astrid fängsla så många med sina skildringar av vanliga människor och miljöer så kan väl jag, tänkte jag.
Jag lät huvudpersonen i mitt manus hitta ett föremål som på ett magiskt sätt gjorde hennes vardagsvärld spännande och annorlunda.

Helt OK tyckte jag och mina första läsare. Men det tyckte inte bokförlagen. Manuset kom tillbaka med det vanliga: Tack för att vi fått ta del av ditt manus, men tyvärr passar det ej in i vår utgivning just nu osv osv.
Bara ett förlag skickade med några kommentarer. Jodå, språket, miljö- och personbeskrivningarna var bra, men manuset var för snällt!! För snällt.
Ett barn som lever i en problemfri närmiljö lever alltså i en för snäll miljö. Enligt bokförlaget i alla fall. Då kan man ju fråga sig om det måste till skilsmässor, alkoholdrickande eller slagsmål för att en barnbok för 6 - 9 åringar ska bli spännande. Det räcker tydligen inte med ett spännande magiskt föremål för att kittla fantasin hos läsarna.

Det finns så många svåra saker som barn idag får ta del av alldeles för tidigt i sina liv. Dels genom massmedia men tyvärr också alldeles för ofta i sin egen vardag.
Och att det måste finnas forum för frågor, eftertanke och samtal om sådant som känns svårt förstår jag. Men jag tänkte som motvikt. Som motvikt till det där svåra och problematiska.
Att få läsa om hur det kan vara och hur det faktiskt är för de flesta barn i dagens Sverige kan väl inte vara fel?

Vi bör lära våra barn att känna mystikens rymd, var det någon som sa till mig en gång och att både det mystiska och det magiska finns alldeles nära oss. I naturen, inom oss själva, när vi engagerar oss i något som vi tror på, provar på nya saker t ex börjar spela fotboll eller sjunga i kör, spela teater, måla, skriva, dansa träffar nya människor och utbyter tankar.
Ja listan kan göras jättelång. Det behövs inga droger eller extrema upplevelser för att göra vardagen spännande. Vi har alla ett magiskt föremål som vi kan ta fram och använda.

Och min Sofia i mitt manus, ska få fortsätta att använda sitt. Även om hon just nu ligger i byrålådan, ska hon få komma fram igen och visa att Sörgården, Madicken och Tommy och Annika fortfarande duger.

Att smussla (Skrivpuff 27 maj)

2010-05-27T08:14:00.000-07:00

Två papperskassar
fyllda med nyinköpta varor.

Blomkål, potatis och lättmjölk
blandat med schampo, ost och en purjolök.

En glödlampa.
Liten sockel.
15 watt.
Passande i vardagsrummets intimbelysning.

Längst ner
en påse lösgodis.
Att ätas i smyg
när ingen ser.

Bekräftelse (Skrivpuff 27 april)

2010-04-27T10:16:00.000-07:00

Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Ja fortsätt!

Det lilla barnet ligger på rygg och försöker för allt vad det är värt att vända sej till magläge. De stolta föräldrarna sitter, ja i många fall ligger bredvid och hejar på.

Det lilla barnet lyfter upp huvudet från magläge och får igen höra glada och positiva tillrop. Nu även från far- och morföräldrar.

Det lilla barnet börjar gripa efter saker och storebror sitter framför babysittern och sträcker fram ett gosedjur.
-Titta mamma. Han tog den! Han kan!

Det lilla barnet tar sina första stapplande steg och några meter bort står pappa och tar emot med öppna armar.
-Vad duktig du är.

Visserligen finns viljan till utveckling inom barnet själv men med stimulans i form av bekräftelse föds tilliten.Tilliten till sej själv.
För att du ska våga tro på dej själv måste du få hjälp av andra. När du gjort något som du själv tycker är bra och blir bekräftad på ett eller annat sätt, växer du och vågar ta ett steg till.Uteblir bekräftelsen för många gånger finns risk för att du till slut antar Jantelagen och blir en besvärlig och bitter människa när du sitter på hemmet på äldre dagar.

Vi är i allmänhet väldigt dåliga på att ge oss själva och andra beröm för något bra vi gjort. Vi går på kurs för att lära oss. I fjorton dagar efteråt gör vi inget annat än berömmer varandra i smått och stort, men sen hamnar vi sakta tillbaka i vardagens lunk och kursen som varit så upplyftande, faller mer eller mindre i glömska.
Bekräftelse är viktig, inte minst i skolans värld.Med stora grupper och med få vuxna kan det vara svårt att se alla barns positiva egenskaper. Jag har upplevt att det är lätt att bekräfta och berömma Lotta, som har alla rätt på matteproven, kommer i tid till lektionerna, räcker upp hand och inte stör arbetsron i klassrummet.
Då kan det vara mycket svårare att se den pratglade, men socialt begåvade Kalles förtjänster. Kalle har svårt för att vara tyst när så krävs. Han kommer ibland för sent in efter rasterna och hinner liksom inte med att lära sej nians tabell. Han har fullt upp med att använda sin sociala förmåga. Han är fenomenal på att lösa konflikter. Både sådana där han själv är inblandad och andras. Detta gör han på ett intuitivt och smidigt sätt som är mycket svårare att upptäcka än Lottas alla rätt på matteproven.
Men vem vet? Han är kanske den som på bästa sätt kommer att ta hand om oss i framtiden när eller om vi behöver terapihjälp. Se Kalles förmåga och bekräfta honom. Det kan löna sej!

Alla har vi något som vi är bra på. Från att mata katten, trösta barn och steka köttbullar till att lösa svåra matematiska problem, prata fem olika språk flytande eller bestiga Mount Everest!
Så Du!
Ge dej själv och dom du har omkring dej, hemma, på arbetsplatsen och även i andra sammanhang inte bara en klapp på axeln, utan all den respons du ger till det lilla barnet.
Alla är vi små barn längst inne och vill gärna höra:
Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Fortsätt!

Ett efterlängtat möte (Skrivpuff 24 april)

2010-04-24T14:07:00.000-07:00

En vecka kvar. På lördag skulle hon komma.
Jag städade, förberedde maten, bäddade rent i gästrummet och var inte riktigt närvarande i vardagen.
På lördag skulle vi träffas för första gången.
Min släktforskning hade gett resultat. Jag hade hittat min halvsyster.
Vi hade pratat med varandra i telefon några gånger de senaste veckorna. Känt att vi hörde ihop och att vi måste träffas.
Hon var min lillasyster. Vi hade samma mamma. En mamma som när vi föddes av olika anledningar inte kunde ta hand om oss. Nu hade vi hittat varandra och hon var på väg. Hit, till mig.
Lördag morgon. Ett par timmar kvar. Frukost, dusch och hårtvätt. Vad skulle jag ha på mig? Var hon allergisk mot katter? Jag hade ju två. Tänk om hon bara tyckte att det här var en spännande händelse. Bara ville se vem jag var och så räckte det med det.
Tänk om jag själv blev besviken. Tänk om vi var så olika att vi inte kunde nå varandra i samtal. Tänk om…
Tankarna hade varit många den senaste tiden. Hur såg hon ut? Var vi lika? Skulle vi kunna fortsätta att träffas? Skulle vi känna oss som systrar?
Lördag morgon. En bil kör in på garageuppfarten. Kaffet är färdigt och jag tittar ut genom köksfönstret. En kvinna i femtioårsåldern öppnar bildörren och stiger ut.
- Men det där är ju jag, säger jag till mig själv när jag ser henne.
Sätter på mig sandalerna, springer ut för att välkomna och vi möts ordlöst, medan tårarna rinner utför vara kinder. Vi står så där länge och bara håller om varandra.
Vi hittade varandra till slut.
Vi fick fem år tillsammans Sedan dog min syster Eva i cancer. Jag saknar henne.

Att mötas i tanken (skrivpuff 22 april)

2010-04-22T08:12:00.000-07:00

Höstterminen var slut. Bara en lektion kvar, sedan ett långt härligt jullov.
För Linda kändes jullovet otroligt långt. Alldeles för långt och inte alls så efterlängtat som förr. Hon skulle inte få träffa Daniel på nästan två veckor.
Daniel hade kommit till klassen i mitten av höstterminen. Han hade flyttat till Stockholm från Göteborg med sin familj och redan från första dagen hade tjejerna i klassen tävlat om att få hans uppmärksamhet på olika sätt. Inte så konstigt . Han var snygg, snäll och hade humor. En ny fläkt i tillvaron i stället för dom andra gamla vanliga killarna. Dom hade man ju känt sen förskolan och dom var mer kompisar än kärleksobjekt! Nej här kom det in lite spänning i tillvaron.
Amanda började klä sig lite mer utmanande, Sofia såg till att hon alltid hamnade bredvid Daniel på musiktimmarna och Sandra fick på något konstigt sätt alltid Daniel att välja samma ämne som hon valde när det var grupparbete.
Linda såg allt det här, men brydde sig inte så mycket. Visst tyckte hon att Daniel var snygg men sen var det inget mer med det.
Låt dom hållas, tänkte hon och skrattade lite för sig själv åt alltihop.
Ända tills festen hos Sandra den sjuttonde november. Ja hon kom ihåg datumet. Det var då det hände. Det var då hon för första gången fick kroppskontakt med Daniel. Bara en enkel handtryckning, men det räckte för att hela hennes kropp reagerade på ett sätt hon aldrig känt förut. Det blev inte något mer den kvällen men när de sågs i skolan efter helgen förstod de båda två att de skulle bli ihop.
- Jag har tänkt på dig hela helgen, sa Daniel och när Linda talade om vad hon känt när dom rörde vid varandra första gången svarade han:
- Det var lika för mig.
Och nu var det jullov. Daniel skulle vara i Göteborg hela lovet. Dom lovade att ringa och sms.a till varandra och tröstade varandra med att tiden skulle gå fort.
- Brukar du se på Kalle på julafton? frågade Linda.
- Ja det är klart, svarade Daniel.
-Då kan vi väl tänka på varandra när vi tittar på Lady och Lufsen, sa Linda
.
Och så blev det. Strax efter klockan femton på julafton satt en ung pojke i Göteborg och en ung flicka i Stockholm och tänkte så intensivt på varandra att det bildades en bred skimrande ljusbåge på himlen mellan de båda städerna.

Ett möte

2010-04-21T00:22:00.000-07:00

Jag såg dom på Stockholms centralstation för några dagar sedan. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Han, lång med kortklippt blont hår och iklädd en välsittande svart ytterrock Hon, också hon lång och smal med mörka lockar som inramade hennes ansikte. Ett ansikte med stora bruna ögon och en välmålad röd mun. Dom gick nära varandra, mycket nära och hans hand omslöt hennes med ett fast grepp. Dom gick några steg in i vänthallen, stannade och började diskutera något med varandra. Han släppte inte greppet om hennes hand och när dom talat färdigt med varandra, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Dom såg på varandra några sekunder, nickade och återvände till perrongen. Han höll henne fortfarande hårt i handen Dom gick sakta. Han med rak rygg och starka ben. Hon med sned rygg och ben som inte riktigt ville dit hon ville. Hennes gång var ryckig och hasande och de långa mörka lockarna svängde hit och dit vid varje steg hon tog. Den hand som inte vilade tryggt i hans hängde slapp.Ena halvan av hennes ansikte var förlamat och de välmålade röda läpparna kunde inte riktigt forma orden. Dom kom långsamt och lite sluddrigt.
Men ögonen. Dom stora bruna ögonen, det ena med något mer hängande ögonlock än det andra, utstrålade tillgivenhet och förtroende. Hon var så vacker.
Jag vet att mannen vid hennes sida också tyckte det. I hans blick när han såg på henne fanns bara kärlek, mycket kärlek.

Jag kunde inte släppa tankarna på mannen och kvinnan.
Ett kort möte på Stockholm central.Ett möte som berörde mej starkt.
Fantasin skenade iväg. Hur hade det blivit så här?
Hade dom träffats och blivit förälskade, gift sej och planerat för framtiden? Tänkt sej barn och att få åldras tillsammans? Men så hade det hänt något på vägen? En olycka av något slag som totalt ändrade deras liv?
Ja så kan det ju ha varit. Och visst ändrades deras liv. Det blev inte som dom planerat. Men blev det sämre? Nej men annorlunda.
Det jag såg under den här korta stunden var två människor vars kärlek till varandra var så stark och uppenbar att den nästan gick att ta på.
Om vi alla fick uppfyllas av den här känslan i våra olika relationer till varandra, skulle världen se annorlunda ut då?
En utopi? Utopi som betyder den goda platsen som inte finns någonstans.
Men jag har sett den platsen Den fanns på Stockholms central för några dagar sedan.

Bondgårdssemester (Skrivpuff 19 april)

2010-04-19T14:44:00.000-07:00

- Nu har vi bestämt oss.
Familjen var samlad vid köksbordet, Föräldrarna med barnen Sofia fjorton och Simon sex år skulle bestämma vad årets semesterveckor skulle innehålla.
Alla hade fått lägga fram sina förslag. Sofia ville åka till Kanarieöarna för att få en fin solbränna att imponera på kompisarna med. Simon ville åka till Disneyland i Paris eller åtminstone till Skara sommarland. Mor och far ville ge barnen en ny och annorlunda upplevelse och hade diskuterat olika förslag på kvällarna när barnen somnat.
- Vi har inte råd med varken Kanarieöarna eller Disneyland i år, sa pappan. Möjligtvis Skara sommarland.
- Men dit vill inte Sofia, sa mamman.
- Vi gör något helt annorlunda, sa pappan
Dom letade på internet och hittade så småningom något som dom trodde skulle vara något för storstadsfamiljen Jansson.
Bondgårdssemester.
Och nu satt dom där, familjen Jansson.
- Vi ska åka på bondgårdssemester en vecka i år, sa pappan.
Sofia, fjorton, höll på att sätta den sista potatisbiten i halsen. Hon såg på sin pappa med uppspärrade ögon.
- Aldrig i livet att jag följer med!
- Finns det djur där? frågade Simon.
- Ja, kor, hästar, katter, hundar och några får, svarade mamman.
Simon verkade nöjd, men Sofia upprepade:
- Aldrig i livet. Bondgårdar luktar.
- Nu blir det så i alla fall, sa pappan.
Bilen packades. Resan på tjugofyra mil påbörjades och avslutades några timmar senare på Sätra gård hos värdfamiljen Bergsten.
Familjen inkvarterades i egen stuga med tyllgardiner och öppen spis.
- Det finns TV i alla fall, sa Sofia.
Första dagen fick dom en rundtur med värdfamiljen på bondgården. De tre katterna och gårdens hund gjorde allt för att charma storstadsfamiljen genom att stryka sig mot benen och glatt vifta på svansen.
- En nyhet för i år är att vi har ett svinhus, sa bonden Bergsten.
När dom närmade sig svinhuset backade Sofia.
- Aldrig i livet att jag går in där. Det luktar äckligt!
Det gick några dagar.
Den fjärde dagen på semesterveckan vaknade mamman i familjen Jansson vid femtiden på morgonen. Hon smög tyst upp för att inte väcka dom övriga familjemedlemmarna, men såg att Sofias säng var tom. Hon tog på sig byxor och jacka, öppnade dörren och gick ut. När hon närmade sig grishuset hörde hon en bekant röst.
- Åh vad söt du är. Och alldeles rosa är du.
Hon smög försiktigt fram till dörren som stod på glänt och kikade in. Där satt hennes fjortonåriga dotter med en nästan nyfödd griskulting i famnen och såg ut att må hur bra som helst. För att inte störa idyllen tassade hon tillbaka till stugan och kröp leende ner i sin säng.

Vändpunkt

2010-04-17T08:33:00.000-07:00

Du flög hårt
mot den glasklara ytan.

Borrade huvudet i snödrivan.
Darrande vingar.
Sedan stillhet.

Gjorde spår
likt en snöängel.

Kom tillbaka
och flög bort.

Om att fixa (Skrivpuff 15 april)

2010-04-15T01:32:00.001-07:00

Kaffet hade hunnit kallna. Länge hade de suttit där på var sin sida av cafébordet. Det var mest hon som hade pratat. Han hade fyllt i med hummanden och ja- jag-förstår-repliker.
Att de skulle ses här på en neutral plats var hennes idé. Det hade blivit för känsligt att träffas i lägenheten. Lägenheten med gemensamma minnen från de senaste fem åren. Bra och mindre bra minnen. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig att sätta sin fot där igen.
Det var det hon nu försökte förklara för honom. Inte ville hon såra, nej bara tala om vad det var som gjorde att hon kände så här.Innan mötet hade hon för sig själv gått igenom vad och hur hon skulle säga det. Hon hade övat så mycket, att det hon nu sa blev som en enda lång monolog. Upptagen av sig själv och med nervösa röda fläckar på halsen lade hon inte märke till reaktionerna från mannen på andra sidan bordet. Hon såg inte hans leende när han nickade instämmande.Inte heller hur han förstående tittade på henne eller när han försiktigt försökte nå hennes hand.
- Ja, och just nu bor jag hos en kompis, avslutade hon sin monolog.

- Men lilla gumman. Tror du inte jag har förstått? Jag har inte heller haft det lätt de senaste åren. Vi såg det ju bara som en nödlösning, men det blev längre än vi trodde. Det fanns ju inget annat att få tag på för dig när du valde att komma tillbaka från London. Men nu har jag fixat det. Jag har köpt en tvårummare till dig i Solna. Så nu är det bara att flytta dit. Inte ska en trettioårig dotter behöva bo med sin gamla pappa.
Han reste sig, plockade upp en nyckel från fickan och gav den till henne.
- Kom nu så åker vi hem, jag menar hem till mig och packar resten av dina saker.

Söndagmorgon

2010-04-11T12:47:00.000-07:00

Vaknade vid sjutiden.
Placerade hörsnäckan till min iPhone i vänster öra och knäppte på.
Nyheter från Thailand. Rödskjortor, demonstrationer, protester, våld och skadade människor.
I mitt fria högeröra hörde jag koltrastens morgonsång utanför sovrumsfönstret.
Vilka kontraster.
Vad ville jag välja? Vilket budskap skulle följa mej den här dagen?
Globalt engagemang eller lokalt välbefinnande?
Jag valde koltrasten.

Att slappna av (Skrivpuff 2010:97 7 april)

2010-04-07T08:23:00.000-07:00

- Men snälla du.Slappna av. Det är bara att slappna av. Lägg dej här en stund så ska du se att det går över. Ligg och vila en stund. Det är nog bara stressen den senaste tiden.

Niklas kröp in under parasollen, torkade svetten ur pannan och blundade. Han darrade i hela kroppen och trots värmen frös han. Hur hade det kunnat bli så här?
För mycket sol kunde det inte vara tal om. Dom hade bara varit här ungefär trettio minuter, väl insmorda och den mesta tiden hade dom tillbringat i vattnet.

Den här semesterveckan hade dom sett fram emot länge. Sparat och gnetat. Det hade varit problem med att få barnvakt. Far- och morföräldrar hade varit upptagna av egna aktiviteter och Monas syster Lena hade plötsligt fått ett vikariat som hon inte ville säga nej till efter lång tids arbetslöshet.Det såg ut som om dom skulle behöva avbeställa resan. Att ta med barnen var otänkbart. Det skulle för det första kosta betydligt mer och för det andra så behövde dom den här veckan så väl. Bara dom två. Sol, bad och nya upplevelser att ta med sig hem till den väntande vardagen.

En kväll, en vecka före avresan, ringde det på dörren hemma i höghuset.
Det var grannen som hade flyttat in för ett par månader sedan. Han bjöd in på fika och innan kvällen var slut hade han och hans sambo erbjudit sej att ta hand om barnen, som såg fram emot en vecka tillsammans med grannens två hundar och en katt. Dom kom överens om att barnen skulle vara i grannlägenheten på dagarna och att dom skulle sova i sina egna sängar på nätterna och att en eller båda grannarna också sov i samma lägenhet.

Och nu var dom här. Första morgonen på den efterlängtade stranden och här låg han och frös.
Hade han ätit något konstigt? Nej. Dom hade ätit precis samma mat och Mona var fullkomligt frisk. Kanske det var början till magsjuka i alla fall. Arbetskamraterna hade förra veckan fått gå hem en efter en med magsmärtor. Men han hade inte ont i magen. Bara frös och svettades på samma gång.

- Hur mår du?
Han hörde Monas oroliga röst. Hjärtat slog ovanligt hårt och han började få svårt att andas.
- Det gör ont under vänster fot, lyckades han få fram. Se efter hur det ser ut. Känns som om jag har trampat på något vasst.
Det Mona såg när hon undersökte foten gjorde att hon fort fick upp sin mobiltelefon, ringde till hotellet och bad om hjälp.
Ambulansfärden till närmaste sjukhus tycktes vara i en evighet, men väl där blev Niklas snabbt och professionellt behandlad.

- Vi har varit med om det här förrut, sa läkaren på bruten engelska Du har trampat på en giftig fisk. Tur att du kom hit så fort Du får ta det lugnt ett par dagar, men annars är det ingen fara.
Efter några timmar kunde de återvända till hotellet Dom fick med sig en bild på den fulaste fisk de nånsin sett.
- Stonefish. Not to play with!

Niklas fick sin efterlängtade avslappning men inte riktigt under dom förutsättningar han hade tänkt sig.

Jag-dag (Skrivpuff 2010:96 6 april)

2010-04-06T12:56:00.000-07:00

Måndag morgon. Väckarklockans ljudliga signal talar om att det är dags att vakna.
Klockan är sex. Bredvid mej ligger mannen, fortfarande sovande på mage med armarna under kudden. Jag sträcker ut min hand och rör försiktigt hans bruna morgonburriga hår.
- God morgon älskling. Dags att vakna.
Ett svagt hummande får jag till svar. Han sträcker på sig, lägger sig på rygg och jag ger honom en hastig kyss på pannan innan jag går upp ur sängen.
I rummet intill sover barnen. Sofia sex år och Johan två. På väg till toaletten öppnar jag dörren till barnens rum lite på glänt och knäpper på radion i köket. Sedan sitter jag en lång stund på toaletten och låter kroppen förstå, att en ny dag har börjat. En ny dag och en ny vecka.
Jag går igenom i mina tankar vad som ska göras den här veckan. Idag är det tandläkarbesök för Sofia efter dagis. På onsdag fyller mormor år och på fredag kommer Gösta och Johanna och sover kvar över natten.
Sen är det ju det där vanliga med lämning och hämtning på dagis, jobba, handla, tvätta, diska. Ja alla dom där vardagliga rutinsysslorna. Tack och lov att vi är två!
Jag går in i barnens rum och väcker dom
- God morgon ungar. Dags att vakna.
Sofia som är morgonpigg nästan hoppar upp ur sängen och det dröjer inte länge förrän kläderna är på och håret borstat.
Med Johan är det värre. Honom måste man lirka med. Särskilt på morgnarna.
- Kom lilla gubben så ska jag hjälpa dej på med kläderna.
Jag lyfter upp honom och sätter på kalsonger och tröja. Då vaknar han.
- Jag kan själv, hojtar han och tar av sej kalsongerna och tröjan.
Hon förstår och låter honom hållas. Går ut i köket för att göra frukost.
- Frukosten är klar.
Familjen sitter vid köksbordet. Johan är fortfarande trött och får inte i sej gröten. Pappa försöker mata
- Jag kan själv, säger Johan och får i sej halva grötportionen. Den andra halvan hamnar på golvet.
Nu var det ytterklädernas tur. Åter igen:
- Jag kan själv.
Det tar lite tid för en tvååring att få på sej overall, mössa, vantar och skor. Det tar tid, men han kan själv.
- Jag vill gå in i bilen före Sofia, säger tvååringen när det är dags att åka till dagis.
Väl framme på dagis säger Johan till dagisfröken:
- Jag vill inte ha morötter idag. Bara gurka.
Dagisfröken ler förstående.
Klockan fyra är det dags för hämtning.
- Jag vill inte gå hem, säger Johan.
Hem kommer dom i alla fall och väl hemma måste Johan något.
- Jag måste kissa. Kan själv.
Det blir kalsong och byxbyte. Knappen i jeansen var för svår att knäppa upp.
Efter middagen.
- Jag vill titta på Bolibumpa.
Efter Bolibumpa.
- Jag vill inte gå och lägga mej.
Efter sänggående.
- Jag kan inte sova.
Efter två försök till.
- Jag vill sova hos dej.
Han somnar i mitt knä i soffan framför teven och jag bär tillbaka honom till hans säng.
Ännu en Jag-dag med min tvååring.

Bankomatgubben (Skrivpuff 2010:93 3 april)

2010-04-03T13:43:00.000-07:00

När mina barn var små var dom ofta med mej när jag skulle ta ut pengar i en bankomat.
Dom tyckte det var konstigt, att det kom ut pengar när jag tryckte på knapparna. Vi skojade om att det satt en liten gubbe där innanför som skickade ut pengarna genom sedelspringan. Det här blev till en lek och vi ,barnen och jag, pratade med "gubben" .
Vill du vara snäll och ge oss femhundra idag, eller hej idag ska vi köpa julklappar och behöver en tusenlapp kunde vi t ex säga..
När sedlarna kom fram tackade vi artigt och sa hej då, ha det så bra.
Nu stod jag där i kön framför automaten. När det blev min tur knappade jag in koden men fick ett meddelande om att det var fel kod,
- Jasså du gubbe. Du krånglar idag, sa jag och kom plötsligt på att jag inte hade barnen med mej den här gången. Oj vad pinsamt!
För att på något sätt göra något bra av den uppkomna situationen vände mej om mot den långa kön och sa till den mannen som stod närmast:
- Ja du vet väl att man måste prata med honom där inne!
Sedan slog jag in den rätta koden, fick mina pengar och försvann fort som en blixt därifrån.

Trögflytande (Skrivpuff 2010:92 2 april)

2010-04-02T07:07:00.000-07:00

Det hände sig vid den tiden…
Ja det kändes som en evighet sen, men almanackan visade klart och tydligt att det bara hade gått drygt en vecka. Den mest trögflytande veckan i hennes liv.
Lotta låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Allt var tyst. Det enda som hördes var köksklockans framtickande av tiden. Sekund föll på sekund minut på minut som blev till timmar, dagar, nätter.
Skulle det fortsätta så här? Hon sträckte sig mot nattduksbordet, famlade efter glasögonen, och såg att väckarklockans blå siffror visade på lite i sex. Dags att gå upp alltså, om allt hade varit som vanligt. Precis som vanligt. Precis som det hade varit de senaste åren. De senaste många åren. Vinter, vår, sommar höst. Plikttroget klockan sex varje morgon steg hon upp. Visst hade det funnits dagar då hon hellre stannat kvar i sängen, men för det mesta hade hon med glädje sett fram mot den nya dagen.

Nu var det inte precis som vanligt. Det där som hände för en vecka sedan gjorde att hon skulle kunna ligga kvar i sängen hela dagen om hon ville. Idag kändes det som om hon ville det. Vad hade hon att gå upp till? Vad hade hon att glädjas åt den här dagen? Tankarna på hur det var då, för länge sen, hade hon tänkt tusen gånger den här veckan. Hur det var att vara omgiven av människor som hejade och pratade, en klapp på axeln när hon hade gjort något bra och den härliga tröttheten och tillfredsställelsen när hon kom hem på kvällen.
Nu fanns det ingen som klappade henne på axeln när hon klarat av svåra korsordet i veckotidningen. Ingen som ringde och frågade hur hon mådde, ingen som brydde sej och ingen att prata med på lunchen.
Blommorna hon fick när hon slutade sitt arbete för en vecka sedan, hade börjat sloka där de stod på köksbordet. Hon läste om igen kortet som var fastsatt i buketten
" Tack för lång och trogen tjänst. Lycka till med ditt pensionärsliv."

Schackturk och Talmaskin. Om att luras.

2010-04-01T00:18:00.000-07:00

Den 26 mars 1804 dog en ungersk vetenskapsman som hette Wolfgang von Kempelen. Han blev känd för två av sina uppfinningar. Schackturken och Talmaskinen. .
Schackturken var en docka klädd i turkisk dräkt som satt bakom en byrå med ett schackbräde ovanpå..
Kempelen reste runt i Europa och lät Turken spela schack med bl a kungligheter som Napoleon Men han reste inte ensam. Han hade en levande skicklig schackspelare med sej som kröp in i byrån. Därifrån kunde han se schackbrädet underifrån och förflytta turkens pjäser med hjälp av en magnet. Schackturken vann alltid.
Kempelen stängde efter ett par år in Schackturken för att aldrig mer visa den. Han var besviken över att människor så lätt ville låta sig luras av en illusion.

.När Kempelen konstruerade sin talmaskin hade han säckpipan som inspirationskälla Lungorna simulerades med en blåsbälg Stämbanden med rörblad av elfenben, munnen med en stabil tratt av gummi och näsan med två små extra rör. Om man täckte över gummitratten och rören mer eller mindre kunde talmaskiner imitera mänskligt tal

Ja det var då det i slutet på 1700-talet. En schackspelande turk och en talmaskin med en säckpipa som förebild.
Hur har vi det nu då? Tekniken har ju gått framåt kan man lugnt säga och inte låter vi väl lura oss av illusioner längre. Vi vet ju när vi tittar på Joe Laberos fantastiska magiska trick att det är just illusioner. Vi fascineras men låter oss inte luras.

Men i det vanliga livet då?
Ta dom där bilderna vi ser i annonser. Dom där med texten före och efter.
Putmagen vi ser på bilden före har reducerats åtskilliga centimetrar på bilden efter.
Annonsören lovar att om du bara äter det här eller gör si eller så, så kommer din mage att se ut som på efterbilden om en tid. Och vi rusar iväg och köper det där pulvret eller anmäler oss till den där kursen direkt! Det är ju snart sommar och bikinin och badbyxorna ska på. Visst vill vi då se ut som de där slanka människorna vi ser i media och på annonspelare
Illusion Javisst. Med ett par enkla knapptryck på datorn går det att manipulera och göra om bilderna hur mycket som helst.
Lurade? Jomenvisst!!

Det där med imitation av den mänskliga rösten då?
Där har vi verkligen gjort framsteg sedan Kempelens tid .
Idag finns det syntetiskt tal inom en massa områden.
Det finns talande annonser, talande hemsidor röster som talar om för dig när du gör rätt eller fel i olika situationer, talande tangentbord osv osv.
När du ringer försäkringskassan, SJ eller skattekontoret möts du av en syntetröst. som talar om för dej vilken siffra du ska trycka på för den tjänst du väljer. I bästa fall ber den dej dröja kvar och du får så småningom prata med en levande människa. Kvaliteten på syntetrösten är många gånger så bra att vi lätt blir lurade att tro att den är mänsklig.

Men det är svårt att föra ett samtal med en syntetisk röst. Ta SJ.s automatiska talsvar. .Artikulationen på rösten är det absolut inget fel på men det kan ibland vara svårt för rösten att förstå vad du säger. Det kan bli lite tokigt när jag på skånska talar om att jag vill resa från Göteborg till Stockholm och rösten tolkar det som att jag vill resa från Mölndals nedre till Liseberg.
Man kan också att på konstgjord väg imitera individuella personers röster, så när du tror att du hör en viss person tala kan du bli lurad.
Undrar om Kempelen i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att hans säckpipsliknade talmaskin skulle utvecklas till dagens avancerade syntetiska tal.

Visst har vi både nytta och nöje av den tekniska utvecklingen inom de här områdena, men jag föredrar ändå den mänskliga rösten och det personliga samtalet i min vardag.
Jag förstår också att om jag vill bli av med min putmage så krävs det betydligt mer arbete av mej än att bara ligga på soffan och dricka pulverdryck.
Nej. Mig lurar ingen. Men det är klart. Riktigt säker kan jag inte vara!

Magknip (Skrivpuff 2010:90 31 mars)

2010-03-31T13:25:00.000-07:00

Han föddes åtta veckor för tidigt. En liten efterlängtad pojke. Nästan lika stor som ett två kilos sockerpaket .Lämnade tryggheten i livmodern för att läggas i kuvös med slangar i mun och näsa.
Föräldrarna fick försiktigt röra vid honom de första dygnen Sondmatning och kroppsberöring. Sedan tillbaka till kuvösen.
Mor och son var kvar på BB fjorton dagar.
- Nu verkar allt gå bra. I morgon får ni åka hem
Vilken lycka.
Pojken lades i vaggan som pappan snickrat.
Blöjor och nappflaskor fanns på plats
Farmor och farfar kom och beundrade.
En liten familj hade bildats.
Och pojken åt, sov och åt de första veckorna.
Bvc-personalen mätte och vägde och förklarade att allt var precis som det skulle.
Men sedan började nätterna . Nätterna med skrik och småkräkningar. Föräldrarna turades om att gå fram och tillbaka med pojken i famnen. Klappar i stjärten och sjungande Stilla Natt och När Trollmor har lagt sina elva små troll.
Oron växte. Var det något fel?
Bvc lugnade med att det var tremånaderskolik.
Det skulle gå över.
Det gick inte över. Sprutkräkningar efter varje matning.. Akutbesök på sjukhuset där det konstaterades magmunskramp och akut operation. Pojken lämnades kvar på sjukhuset. Läkarens lugnande ord att det här skulle gå bra. Föräldrarna fick åka hem. Huset kändes plötsligt så otroligt tomt.
Det blev ingen sömn den natten.
Och mamman sa till pappan.
- Om han dör så måste vi skaffa ett barn till så fort vi kan.
Pojken dog inte. Han överlevde. Slapp sitt magknip och utvecklades till en idag trettioårig man.

Knottrigt (Skrivpuff 2010:86 27 mars)

2010-03-27T15:13:00.000-07:00

Jag drömmer om dom varje natt. Vaknar svettig och vet inte om jag kan fortsätta.
Efter lång tids arbetslöshet var jag beredd att ta vad som helst för att slippa dom där förbaskade bidragen. Ett riktigt jobb. Efter anställningsintervjun förstod jag att det skulle bli vissa svårigheter för mig. Men jag fick jobbet och jag beslöt mig för att jag skulle klara det.

Första arbetsdagen fick jag följa med en redan anställd som visade mig runt i lokalerna. Dom jag skulle ta hand om låg där på rad. Tysta och med hängande huvuden. I långa rader låg dom där och jag tyckte synd om dom. Fantiserade om hur dom hade haft det förut. Somliga hade nog mått ganska bra. Kunnat vara ute så mycket de ville och träffa andra, pratat med varandra och umgåtts. Kanske träffat den rätte fött barn och levt ett något så när drägligt liv. Andra hade känt sig instängda ,trångbodda och övervakade Varit tvungna att inrätta sina liv efter andras villkor. Äta på bestämda tider, inte gå ut när dom ville och framförallt denna trångboddhet.
Men nu fanns dom här och jag skulle ta hand om dom innan dom slutligen överlämnades tillbaka till den värld dom kom ifrån.
Jag fick ingående instruktioner om hur jag skulle göra.
- Börja uppifrån och följ sedan kroppens konturer. Frigör överkropp, mage och sist benen från beklädnaden. När du är klar ska du flytta dom till rummet bredvid där andra tar hand om dom.
Jag drömmer om dom varje natt och känner den nyplockade hönans knottriga hud under mina fingrar.

Medlemskort (Skrivpuff 2010:85 26 mars)

2010-03-26T02:52:00.000-07:00

M ängdrabatt
E ndast den här veckan
D et lönar sig
L ätt att använda
E get val
M er för pengarna
S kriv bara under här
K öp nu betala senare
O troliga förmåner
R äntefritt i tre månader
T ack för att du valde oss

Om att blekna (Skrivpuff 2010:84 25 mars)

2010-03-25T04:07:00.000-07:00

Elden i den öppna spisen spred sitt varma röda sken en bit in i rummet.. Ute föll det fortfarande snö. Det var tredje dagen i följd som snön fullkomligt vräkte ner. Snödrivorna täckte halva fönstret och det var omöjligt att se längre bort än några meter från huset.. Att ta sig till affären i det här vädret var helt enkelt otänkbart. Bara att vänta tills det slutade snöa. Mat fanns i skafferiet för ett par dagar till, så nog skulle hon klara sig och Olsson i granngården hade ju lovat skotta vägen så fort han hann. Han hade väl fullt upp med den egna skottningen, tänkte hon. Han kommer när han kommer.
Hon knäppte den sista knappen i den stora grå yllekoftan, satte sina raggsocksklädda fötter i tofflorna och stoppade några vedklabbar i brasan. Flyttade korgstolen en bit närmare och gnuggade sina kalla gammelhänder så nära elden hon vågade.
Hon måste ha slumrat till där i stolen när hon väcktes av en ringsignal. Yrvaken såg hon sig omkring och visste inte i sin dåsighet om det var telefonen eller dörrklockan som lät. Ute hade det hunnit bli mörkt, snön hade slutat falla och i spisen fanns bara några små pyrande vedrester kvar. Ringsignalen hade tystnat Hon reste sig med stela ben från korgstolen och trevade sig fram till väggkontakten för att tända taklampan. Telefonen markerade med sin röda lampa att hon hade ett missat samtal. Displayen visade Olssons telefonnummer. Nu vill han tala om att han ska komma, tänkte hon och ringde upp.
- Olsson.
- Ja hej Simon. Det är jag. Har du pappa hemma?
- Nej, han körde bort till dej för några timmar sedan med traktorn. Jag trodde han var kvar hos dej. Jag ville veta om han behövde hjälp. Det var därför jag ringde.
- Jag har varken hört eller sett honom. Vänta så ska jag titta ut och se om jag ser något.
Hon kupade händerna runt ansiktet och framåtlutad mot fönsterrutan såg hon ett ljussken .
Ljusskenet steg som en pelare från marken mot himlen. Alldeles stilla var den och alldeles stilla och tyst var det där ute.
- Ja Simon. Jag tror han behöver din hjälp.
Hon kände hur hon bleknade. Sedan minns hon inget mer.

.

Märkligt men hoppfullt

2010-03-22T01:25:00.000-07:00

22 mars. Fyra minusgrader, strålande solsken,klarblå himmel och en halv meter snö.
Men koltrasten sjunger.

Ett "vi" stärker relationen.

2010-03-20T14:09:00.000-07:00

Om du vill att äktenskapet eller relationen ska hålla, beskriv ofta dig själv och partnern som vi i stället för jag och du. Då har du också större chans att bli harmonisk, uttrycka positivare känslor och vara nöjdare med din relation, allt enligt tidskriften Psychology and Agering.
Forskare undersökte i en amerikans studie hur ofta 154 par använde orden vi, du och jag, hon och han när de talade om eller beskrev varandra.De fann att äldre par använde ordet vi oftare än medelålders par. De hade också lägre puls och färre negativa känslouttryck.
Ordet "vi" signalerar gemenskap. Par som ofta beskriver sig själva med du och jag,ger i stället en bild av att det finns spänningar i relationen.
Saxat ur en lokaltidning i veckan.

Jag håller fullkomligt med ovanstående. Det finns väl inget värre än att höra hur någon talar om sin livspartner som en hon eller han vilken som helst. Nej använd ordet vi så ofta det går eller nämn din partner vid namn.
Tillhörighet och vikänsla är viktig på många sätt.

Dagens lite till: Vårdagjämning!!!!

Solidaritet? Javisst.

2010-03-07T14:36:00.000-08:00

Internationella kvinnodagen i morgon.

Här sitter jag med tak över huvudet. Varmt och tryggt, mätt och belåten.
Kan skriva på min blog och sedan krypa ner i en skön säng och vakna i morgon till en ny dag. Då ska jag gå till tandhygienisten för att bli plågad för 700:--
Allt för att mina tänder inte ska lossna och ramla ut.
I-lands förmån? Javisst.

Ni kvinnor där ute i världen, som har problem med tandlossning?
Om ni fick 700 kronor, skulle ni då gå till en tandhyienist? Nej jag tror inte det. Pengarna skulle nog kunna investeras på ett för er mer välbehövligt sätt. Som att skaffa mat till era barn eller betala deras skolgång. Kanske köpa en get eller en ko eller investera i något som utvecklar det samhälle ni lever i.

Men varför skickar jag då inte mina 700 kronor till er?
Nej. Jag vill inte att mina tänder skall ramla ut och jag tycker att jag utan dåligt samvete kan unna mej denna lyx.

Min solidaritet med er blir inte mindre för det och jag kan visa den på andra sätt.
Jag kan ifrågasätta och diskutera era levnadsförhållanden i samtal med andra människor och sprida ringar på vattnet. Ringar som når fram till er på olika sätt.
Jag kan demokratiskt rösta på ett politiskt parti som gynnar er livssituation.
Jag kan lämna saker till loppmarknaden som min vän har för att stödja er och ett barnhem i Afrika.

Men detta hade jag inte kunnat göra om jag varit tandlös. Då hade jag haft fullt upp med min egen självömkan och inte kunnat tänka på er.

Så därför betalar jag gärna 700 kronor i morgon till tandhygienisten och går sedan hem och rotar i garderoben efter kläder som går att sälja på loppis.

Olika behov

2010-03-04T07:05:00.000-08:00

Tre små notiser ur dagens lokaltidning under rubriken Brott & olyckor.

En 45-årig man togs på bar gärning när han i en mataffär snattade mat. Han hade plockat på sig en smörgåstårta och två chokladbitar.

En 48-årig man stal en whiskyflaska av märket Black Velvet från systembolaget. Mannen gömde flaskan i fickan och gick till kassan och betalade för en flaska öl.
Mannen stoppades av väktare när han lämnade butiken.

En 82-årig kvinna ertappades när hon försökte stjäla ett paket ris, kaffefilter och Aftonbladet.

Alla har vi olika behov.
Även när det gäller mat och dryck !

Varning för mötande trafik

2010-02-24T06:35:00.000-08:00

Jag har kört länge på motorvägen. Jag kör i mitt eget körfält. Jag behöver inte oroa mej för att mötande trafikanter ska komma över på min körbana. Vi är väl skilda åt genom mitträcket och jag kan någorlunda slappna av i mitt bilkörande.
Så dyker plötsligt varningsmärket upp.Ett triangelformat märke, gult med röd kant och med två svarta pilar i mitten.Ett märke som betyder varning för mötande trafik.Nu måste jag skärpa mej. Kan inte bara titta rakt fram utan måste hålla koll på dom jag möter så att inte någon kommer över på min sida med risk för kollision!Skulle jag göra det ändå,måste jag väja för att slippa undan med livet i behåll och även om det inte skulle bli så drastiskt, så vill jag ju inte ha plåtskador på bilen!Det blir dyrt och besvärligt med omlackering, bärgning och andra olägenheter.

Varningsmärken i trafiken behövs. Men hur är det i våra vardagsliv? Sätter vi upp varningsskyltar där också?
Ja jag tror det. Många av oss ser den där gula varningstriangeln framför oss när vi möter människor vi inte känner, människor med en annan hudfärg, ett annat språk eller en annan ideologi än den vi själva har.
Varning för möten.Vi är rädda att vi ska krocka, få plåtskador och behöva bärgas från mötesplatsen. Vi väjer. Försöker undvika krocken. Det är mycket lättare att köra i sitt eget körfält. Bara titta rakt fram, slappna av och köra sin egen väg.
Men sen kommer dom ändå. Mötena.På arbetsplatsen, på festen, den nya grannen, som just flyttat in, i skolan, i bussen och på stan.
Vad skulle hända om du krockade i ett sådant möte? Ja inte skulle du dö i alla fall. Möjligtvis få lite plåtskador. Men det kan man ju leva med! Det är inte lika farligt att krocka med en människa som med en bil. Människor är mjuka, bilar hårda.

Var uppmärksam på varningsskylten i trafiken men ta ner den i dina möten med människor. Eller varför inte byta ut den mot ett upplysningsmärke? Ta det med ett I i mitten, som betyder information eller det där med ett stort P,parkering. Eller varför inte det med ett stort M, som betyder mötesplats på smal väg? Här måste du stanna upp för att ni över huvud taget ska ha en chans att mötas.Det är här du har tillfälle att se den du möter. Det är här du kan få information och kanske till och med kunna parkera en stund.
Så vad är det som säger att den bredaste vägen alltid är den bästa?

Så var man bloggare då!

2010-02-16T05:24:00.000-08:00

Det tog lite tid för mej att ge mej in i bloggvärlden. Några år så där, men nu är jag här!

Varför tog det så lång tid då? Ja, bland annat var det väl den berömda jantelagen, som sa att jag inte hade något att skriva om som kunde intressera någon annan.

Men så råkade jag läsa nånstans att en människa tänker c:a 65000 tankar per dygn.

OK. Några av mina dagliga 65000 tankar borde intressera någon annan. Vi kan dela dom, diskutera eller kommentera dom.

På min blogg kommer jag att skriva om tänkvärdheter, skriverier, både mina och andras och lite till.

Dagens tänkvärdhet:
Om snöret inte håller utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. /Nalle Puh /

Dagens skriveri:
Om bloggen inte blir det jag har tänkt mej, är det bara att försöka på ett annat sätt.
/ Ulla Berglund /

Dagens lite till:
Nu räcker det med snö!