Festen

 

Du är välkommen på min femtioårsfest  den fjortonde  februari  klockan 18.00 i Stallbackens samlingslokal. O.s.a senast den 1 februari.

Pia Olsson.

 

Han läste inbjudningskortet om och om igen och kunde inte förstå varför han blev bjuden på Pia Olssons femtioårsfest. Det var minst tjugofem är sedan de träffades och då hastigt utanför en biograf. Han med sin dåvarande fru och hon med  sin man och dotter. Dom sa de vanliga menvadroligtattsedejhurmårdu-fraserna, en lätt kram och vadgördunuförtiden?  

Allt  tog mindre än två minuter och sedan gick dom åt var sitt håll. Sedan dess hade han inte tänkt en enda tanke på Pia Olsson.

Under året i fängelset hade han all tid i världen för sina  tankar, men dom handlade mest om hur och om han skulle kunna fortsätta med firman och hur livet skulle bli utan Mona.

Hur tror du  jag skulle kunna leva tillsamman med någon som suttit i fängelse, var hennes argument.

Men ändå var det hon och hennes extrema  lyxkonsumtion som fick honom att smussla med firmans pengar. Möbler som skulle bytas ut, dyrare och dyrare fester.

Vi kan ju inte vara sämre.

Utlandsresor minst en gång om året, större bostad och den årliga skidsemestern till Österrike.

Han arbetade mer än han borde. Kroppen sa ifrån. Hjärtinfarkt och sjukhusvistelse.

Tillbaka i vardagen fortsatte han som vanligt. Hade inte mod att stoppa. Ville ha bekräftelse och var väl innerst inne rädd för att bli lämnad. Så han smusslade med pengarna. 

 

Nu var villan,bilen och båten såld. Skattemyndigheterna fick tillbaka sina pengar. Mona hade flyttat från staden och själv hade han börjat som försäljare igen.

Han accepterade sin nya livssituation. Det hände till och med att han njöt av den. En euforisk känsla av frihet där i bilen mellan två försäljningsuppdrag.  En rysning av välbehag med wihiskyglaset i handen, fötterna på bordet och en bra hyrfilm. Han hade lämnat det gamla bakom sig. Blivit liksom pånyttfödd.

Han såg sig omking i det enkelt möblerade hyresrummet, som numera var hans hem och bestämde sig i det ögonblicket för att gå på Pia Olssons femtioårsfest.

 

Blommor fick det bli. Neutralt.

Den fjortonde februari klockan tretton och fyrtiofem, stod han i en blomsteraffär och skrev: Gratulerar på din 50-årsdag, på ett gratulationskort.  Hade svårt att bestämma sig för hur han skulle underteckna. Vännen Lars, barndomsvännen Lars, eller bara helt enkelt Lars Bohlin.  Det fick bli vännen Lars Bohlin.

Han tittade sig i spegeln en sista gång, släckte taklampan och gick ut till den väntande taxin. Klockan var tio minuter över sex. Han ville inte vara bland dom första.

Stallbacken tack.

 Marschaller på uppgången. Varmt gult ljus tillsammans med glada röster strömmade ut från den öppna dörren.

Han borstade av den blöta snön från ytterrocken och gick in.

Hej. Så bra att du kunde komma. Jag är så glad. Välkommen.

Visst kände han igen henne. De där bruna ögonen, den där oskuldsfulla munnen.

Minnena strömmade plötsligt över honom.

Då. En gång för länge sedan.

En enda gång.

För länge, länge sedan.

Han fick ett glas i sin hand. Sökte med blicken efter någon han skulle känna igen.

Där!

Stefan från gymnasiet.

Jasså du vet inte.  Pia är skild sedan några år och hennes dotter bor i en annan stad. Där står hon förresten.

Det blev plankstek och vindruvor. Päron och mögelostar. Kaffe och konjak. Levande musik och dans.

Det blev förtroligt samtal på uteplatsen i skenet av marschallerna. Det blev så, att innan natten gick över i morgondag hade han fått en dotter. Livet hade fått en ny dimension.