tisdag 26 mars 2024

  

 

 

#TJUGOFEM           #Kåseri 

 

Tjugofem. Det är något magiskt med den siffran. En fjärdedel av hundra, hälften av femtio och så tjugofem procent moms på de flesta varar och tjänster. Nu är det sistnämnda inte precis magiskt  förstås, men ända. 

 Jag kommer ihåg att det gick att köpa en John Silver för tjugofem öre när jag var så där fjorton, femton år. Jag smygrökte och hade inte råd att köpa ett helt paket cigaretter. Att stå med kompisarna i uteförrådet och smygröka var lite magiskt.  jag hade alltid hen ask Läkerol i fickan.  En John Silver och en Läkerol var standarden. Jag fick ju inte lukta nikotin  när jag kom hem. Då var det bättre med Läkeroldoft. Vet inte säkert, men jag tror mina föräldrar genomskådade mig. De sa inget. De rökte själva. 

 Tjugofemåringen. Är det någon att längta tillbaka till? Tja, ibland kanske. Kroppen var ju lite mer vältrimmad och hårsvallet något tjockare. Livet rullade på med man, barn och jobb. Någon större magi i tillvaron var väl lite svårt att hitta just då. Det skulle väl vara utflykterna med familjen till skogen eller när jag en gång lyckade ta höga C under en konsert med min kör! 

Tjugofem år. Vi skulle fira silverbröllop min man och jag och åkte iväg till ett varmt land.  Nu hör det till saken att min man hade tappat sin vigselring. Det hände flera är tillbaka när vi var i Göteborg.  Förmodligen när vi käkade varmkorv på Götaplatsen. Förlusten upptäcktes inte förrän vi kom hem till Västerås och vi tyckte det var lite långt att åka tillbaka till Götet för att leta. Nåväl. Nu var vi i det varma landet med solnedgångar, varma bad och en massa basarer. I en av basarerna hittade jag en silverring nästan exakt lika den som min man förlorat. Jag köpte den och föll på knä. 

—  Vill du gifta dig med mig igen sa jag. När jag hade fått hans ja trädde jag ringen över hans vänstra ringfinger. Det var magi i luften den kvällen! 

Tjugofem plus tjugofem blir femtio och det var precis det jag skulle fylla. Jag blev kidnappad och förd till ett hotell där släkt och vänner mötte upp. Det var champagne på rummet, många kramar och många skratt. När jag skulle byta om till kvällens middag sprack blixtlåset i ryggen på min klänning. Maken fick fixa nål och tråd av personalen och jag blev insydd i min klänning för resten av kvällen. Det gick dock att dansa i den utan att den sprack.  Senare på natten när klänningen skulle av fick maken springa ner i receptionen för att låna en sax för att befria mig.  Dagen hade i alla fall varit magisk. Jag har klänningen kvar med ett nytt blixtlås. 

Ja tjugofem är ett magiskt tal. Nu väntar bara följande minst tjugofem magiska år. 

 

måndag 25 mars 2024

  

 

 

 

 

 

 

 

 

#FRITT 

 

 

 

 

GPS. Global positioning system. 

En sådan där grej vi kan ha i bilen och som visar oss rätt väg från start till mål. Praktiskt eller hur? 

Hur skulle det vara om du hade en personlig, ständigt uppkopplad GPS som visade dig rätt på livets krokiga väg? 

Du skulle slippa eget ansvar och slippa göra dina egna val. Bara luta dej tillbaka och följa GPSens  direktiv. 

 T ex när du ska välja livspartner. Du har ett par stycken att välja mellan. 

 Följ bara råden från GPS.   

—  Tag väg 6 norrut. Kör två kilometer rakt fram och stanna hos Torbjörn. 

Eller när du ska välja yrke. 

—  Kör den breda vägen. Akta dej för den smala och krokiga!" 

Om det kommer något i vägen för dig blir du varnad, kör du för fort fram här i livet, bromsar GPSen dig och om något mot förmodan skulle gå alldeles galet, följ bara GPSens råd när den med klar och tydlig röst säger: 

—   Gör en laglig usväng. Gör en laglig usväng. 

 

Visst finns det människor som låter andra styra sina liv och som skyller på andra om något går snett i tillvaron.  

Det var inte mitt fel. Det var han, hon, dom som fick mej att göra så här.   

Har du din GPS, kan du skylla på den och slipper lägga skulden på levande, tänkande, känsliga varelser med risk för att såra. 

 

Det här kan ju låta som science fiction. En framtid där alla nyfödda barn får en egen GPS inopererad nånstans i koppen. Nej fy säger jag! 

  

Och förresten tror jag inte det behövs. Vi har redan nu vars en medfödd. En känslomässig GPS. 

Om den får rätt skötsel från början och rätt hjälp att komma igång, så tror jag vi kan lita på den hela livet, så att vi hittar den rätta vägen. 

Fast en och annan laglig usväng kommer det nog att bli i alla fall.