Singel

Singel.
Äntligen.
Vad jag har längtat.
Ingen att ta hänsyn till.
Kan äta vad jag vill.
Klä mig som jag vill.
Träffa vem jag vill.
Ligga med vem jag vill.
Sova i egen säng
hur länge jag vill.
Slippa plocka svamp
och fiska.
Inte dessa evinnerliga diskussioner
om oväsentliga saker.
Slippa höra dina svordomar
när drillborren slirar.

Men den här tystnaden
får mig att höra röster
i mitt huvud
och sorgsna pip i mina öron.

Släkt

På tal om dagens Skrivpuff: Släkt.

Ibland har man
Och sen har man inte.

Ågren

Jag heter Ågren.
Kaj Ågren.
Jag jobbar på Fabriken.
Kan Ågren komma hit, låter det.
eller
Ågren, ta hand om det här nu.
eller.
Ågren förstår väl att...

Inte fan skulle dom kalla
Kajsa Jonsson
för Jonsson?
Jämställdhet?

Höst. Nästan.

Solen går ner längre och längre åt vänster.
Gässen tjattrar och tjattrar och gör
sina provflygningar
inför flytten.
Höst?
Ja.
Nästan.

Sören på skånska

Kan inte låta bli att skriva om dagens Skrivpuff, Sören.
Jag känner några trevliga människor med det namnet, men dom tänker jag inte skriva om.
Fy för Sören .Ok. Inte fy för honom utan uttrycket är en skånsk snäll svordom som jag använde i min ungdom. Ja faktiskt någon gång än idag. Fy Sören vicket väder eller Fy Sören vicken grann klänning. Sören är en omskrivning för Satan lärde jag mig så småningom.
Kom också att tänka på omskrivningar för helvete. Häcklefjäll och Hälsingland är ett par.
Och så var det där med fan. Fabian, Falun, Fagerlund och Farao är några exempel.
Jag har för mig att både ordet Satan och Helvete används i kyrkan  av våra präster. Kanske dags att byta ut mot Sören och Häcklefjäll?

Suspekt

Fem år senare den 12 september läser Andreas sambo Dagens Nyheters kultursida. 

- Andreas. kom får du se. Är inte det här den Sara som du har pratat om?

Andreas tittar över axeln på sin sambo och drar åt sig tidningen. Jo. Visst är det Sara. Sara Johansson på bilden. Hon står där och i bakgrunden på väggen hänger fotografier  med olika motiv.

Bildtexten berättar att Sara fått ett stipendium på hundratusen kronor. På frågan vad pengarna ska gå till svarar hon:

- Jag skall fortsätta min dröm om att tolka verkligheten på mitt sätt genom mina fotografier. Vissa människor kan kanske tycka de är suspekta men det är upp till dom.

Sara förverkligade sin dröm. Och det här var bara början.

Dagens Skrivpuff: Suspekt 

Foton

Hon plockar ut innehållet i kartongerna försiktigt ett efter ett och placerar ut i lägenheten. På bord, i soffan, på stolarna, i sängen, ja till och med i badkaret placerar hon några. Sedan går hon runt och tittar kritiskt på vartenda ett. Varje föremål är förknippat med ett minne. Sara minns både sin förlossning, sena varma sommarkvällar, en bisvärm, stadsvandringen och så den där ormen och mycket mer. Hon hade dokumenterat sitt vuxna liv genom kameraögat. Ur sin egen synvinkel. Sara hade bara visat fotona för vännen i Förra livet som hjälpt henne med inramning och som sedan skickade kartongerna hit. Men nu hade hon bestämt sig för att göra dem offentliga på något vis.
När Sara  gått konstrundan tre eller fyra gånger genom lägenheten med en kopp kaffe i handen så tyckte hon att det fanns  ungefär trettio foton kvar som höll måttet för en utställning. De andra fick åka ner i kartongen igen.
Någon förtjänst räknade hon inte med. Inte ens en liten spottstyver.
Ville bara veta om människor tyckte om det hon fotade.
Att hon inte talade om för Andreas att hon fortfarande fotade var för att han inte skulle fråga mer. Hon ville ha det för sig själv ett tag till.
På lördag skulle hon på vernissage. Kanske en början.

Dagens Skrivpuff: Spottstyver

Leverans

Som vanligt kunde hon inte bara slå sig till ro när hon hade fått en ide´. Därför blev det nymålade väggar både i kök och vardagsrum. En ny soffa, gardiner och två köksstolar fick hon med på släpet och bilen hon hyrt hos OK. Hon skulle så småningom skaffa  en egen bil. Det var en av planerna. Hon hade inte kört på flera år. Bilen som fanns i hennes förra liv var bara till för hennes sambo. Tyckte han i alla fall!
Nu hade hon ändå kunnat köra med både bil och släp i Staden. Sara var stolt över sig själv.
En annan plan var att hon skulle ägna sig åt konst på olika sätt. Dels egen och också andras på utställningar och gallerier. Därför blev hon glatt överraskad när hon träffade en kvinna som bodde i huset och de började prata. Det visade sig att de hade samma intresse. Kvinnan och hennes syster hade precis öppnat ett galleri i Centrum och hon bjöd dit Sara på vernissage lördagen därpå. Så klart tackade Sara ja.
Nu hade det gått några veckor sedan Sara ringde det där samtalet om kartongerna, men inga sådana hade kommit. Hon började bli orolig över att det hänt något. Precis då får hon ett sms om att leveransen kommer i morgon klockan 15.00 om det passar. Om det passar! Det passar alldeles utmärkt och klockan 15.00 nästa dag ser Sara den stora gula DHL-bilen stanna utanför och chauffören bär ut tre stora flyttkartonger. Sara springer ner, hjälper till att få in dom i hissen, skriver under på att hon tagit emot leveransen och äntligen kan hon öppna de efterlängtade kartongerna och försiktigt plocka ut innehållet.

Kartongerna.

Sara satte nyckeln i låset och vred om. Dörren öppnades och hon satte ner den gröna resväskan i hallen och spatserade, nej fullkomligt rusade in i lägenheten för att så fort som möjligt se allt. En spartanskt möblerad tvårummare. Säng och en gungstol i sovrummet, en liten och nersutten brun soffa och en likadan nersutten fåtölj i vardagsrummet. De blommönstrade gardinerna hade sett sina bästa dagar och bokhyllan såg ut att kunna ramla omkull när som helst. I köket stod ett  vitt slitet matbord med en trästol  på varje långsida. Spisen och skåpsdörrarna behövde en rejäl dos av såparengöring och fönsterna behövde putsas om man överhuvudtaget skulle ha en chans att se något utanför.
Det hade bott en gammal dam i lägenheten. Hon hade flyttat till ett demensboende och döttrarna övertog lägenheten. Men nu var den Saras.
Det där med att måla väggarna fick vänta. Nu måste hon skaffa sängkläder, diverse köksutrustning, badhanddukar och kanske byta ut en och annan gardin.
Hon satte mobilen på laddning, slog sig ner vid köksbordet ringde ett telefonnummer. " Hej. Nu kan du skicka hit kartongerna".


Dagens Skrivpuff: Spatsera

Stadsorientering

De följande dagarna tillbringade Sara många timmar i Staden. Hon kände att hon ville orientera sig på olika sätt. Skulle hon nu bo här så var det ju bra om hon kände till var de olika galleriorna fanns till exempel. Hon ville också bekanta sig med museer och utställningslokaler. Googlade på diverse affärer och biografer och undersökte mer praktiskt en del restauranger och cafeer. Andreas erbjöd sig att guida henne men det här ville hon göra själv. Av olika anledningar. Andreas hade vid ett flertal tillfällen lagt armen om henne och ett par gånger försökt kyssa henne, men hon hade vänligt men bestämt avböjt inviterna. Stämningen mellan henne och Andreas hade förändrats efter detta och hon höll sig borta från hans lägenhet så mycket som möjligt för att vara på den säkra sidan att det inte skulle hända igen.
På fredag skulle hon få nyckeln till lägenheten. Hon hade åkt ut till Förorten och stått utanför huset där lägenheten fanns. Det var ett gult sjuvåningshus med fem olika portar. Hennes lägenhet låg i den mittersta porten och på tredje våningen hade hon fått reda på. Hon spanade upp mot fönsterna för att försöka gissa vilka som tillhörde hennes lägenhet men alla såg ungefär lika ut med gardiner och en och annan lampa. Spännande var det och hon kände åter igen det där pirret i magen när hon tänkte på sina planer för framtiden.

Ormen

Sara och Andreas hade inte setts på flera år men de hade haft kontakt både på Facebook och några gånger på telefon. De var klasskamrater i gymnasiet och hade därefter gjort en tre månader lång asienresa tillsammans med två andra klasskamrater. Sedan hade det passerat en lång tid och deras vägar hade gått åt olika håll och de hade tappat kontakten. De hittade varandra igen på Facebook och när Andreas fick veta att Sara skulle flytta till Staden erbjöd han henne att hon skulle få bo hos honom första veckan. Nu var dom alltså på väg till Andreas lägenhet mitt i Staden. En vindsvåning med utsikt över hustaken och en stor terrass, möblerad med exklusiva utemöbler och en massa växter. Kvällssolen höll på att gå ner när Andreas kom ut till Sara på terrassen med en drink i ena handen och ett fotoalbum i den andra.
- Nu ska vi uppleva gamla minnen , sa han. Kommer du ihåg vår asienresa? Det här är mina bilder. Jag minns att du hade med dig din kamera överallt. Jag tror nästan att du sov med den också! Dina bilder var fantastiska. Fotar du nu också?
Sara undvek att svara på frågan genom att plötsligt låtsas få syn på något intressant i Andreas album.
- Men kolla! Det där kommer jag ihåg. Ormen som vi hittade i ditt tält en morgon. Usch vad vi blev rädda!
Andreas såg lite fundersamt på henne. Ormen hade inte alls hittats i något tält. Det var en bild som Sara tagit ute på en strand.
När Sara lagt sig på kvällen tänkte hon på om Andreas förstod varför hon inte ville svara på den där frågan om fotograferingen. Ok. Han får väl fundera då, sa hon tyst innan hon gäspade och somnade.

Sara. Fortsättning

Hon hade fått ordet marodör slängt mot sig i en viss situation för ett tag sedan. Hon visste knappt vad ordet betydde så hon googlade och fick upp synonymer som plundrare, bandit och vilde bland annat. Hon varken plundrade eller kände sig som en bandit. Däremot kunde hon erkänna att hon var lite vild. Fast det var väl inte det som ordet betydde egentligen. Hon hade ofta fått höra att hon for fram som ett yrväder. Hennes temperament gjorde också att hon handlade först och tänkte sedan. Att visa känslor av alla slag var inte svårt för henne och det hade väl rykt ett och annat porslinsföremål när ilskan slog till.
Nu stod Sara här utanför Centralstationen i den stora Staden hon hade bestämt sig för att flytta till. Hon hade på ett  mirakulöst sätt  kommit över ett förstahandskontrakt på en möblerad tvårummare i Förorten. Det skulle dröja en vecka innan hon kunde flytta in och under tiden skulle hon få bo hos en vän. Hon hade sett bilder på lägenheten men inte varit där. Den verkade lite nersliten och i sin fantasi såg Sara hur hon skulle kunna fräscha upp den med lite spackel och färg. Matta och dova färger var ingenting för Sara så hon fantiserade om både illröda och gula väggar. Men det fick bli en senare fråga.
Nu stod hon och väntade på vännen som skulle komma och hämta henne med sin bil. Hon hörde ett glatt tut bakom sig och såg den lilla blåa fiaten stanna vid trottoarkanten.  Den gröna resväskan knökades in i det lilla bagageutrymmet och själv satte hon sig i framsätet bredvid Andreas.

Tillbaka efter Byhålan

Den 16 juni skrev jag om vad som hände i Byhålan. En kvinna dog. En man var vettskrämd och huvudpersonen skulle träffa rektorn klockan 10.00. Så blev det nu inte. Tyvärr  snubblade hon på ett bananskal på vägen dit och föll så illa att hon bröt nacken och dog omedelbums.
Så nu sticker vi till Staden och träffar Sara som är fyrtiotvå och precis har börjat ett så kallat nytt liv.

När hon går av tåget möts hon av doften av grillkorv, människosvett, varma ångor från tågens bromssystem och en liten liten doft av herrparfym. När hon baxar ner den stora tunga gröna resväskan märker hon att hon nog själv bidrar till den där doften av människosvett. Tågresan har varit lång och ventilationen  har inte varit den bästa.. Det hon nu mest längtar efter är en sval dusch och en kall öl. Perrongen är full av människor och ljuden av prat och skratt blandas med ljuden av
barnvagns- och resväskehjul som rullar mot det hårda underlaget. Snart kommer hon ut genom Centralens dörrar. Hon stannar upp en sekund. Drar ett djupt andetag och säger tyst för sig själv. "Tjabba. Jag är här nu".
Det hon minst av allt ville kallas för så var det marodör!