Det stora röda tegelhuset på andra sidan häcken står tomt och tyst. Det är inte någon som rör sig i köket eller tänder lamporna i vardagsrummet på kvällarna. Rullgardinerna i fönstren på andra våningen har för länge sedan dragits ner. Äpplena får ligga kvar på marken när de faller från trädet . Ingen rök från skorstenen och gräset börjar bli högt, Det stora röda tegelhuset suckar och minns.
Minns hur det var då för länge sedan då det nygifta paret flyttade in och renoverade och donade och kysstes och kramades och drömde om livet som låg framför dem. Och tiden gick och huset minns sex små barnafötter som sprang omkring och tre målbrottsröster som i tur och ordning försökte få föräldrarna över på sin sida.
Det var julaftnar och födelsedagar, syjuntor och bridgekvällar, flickvänner, barnbarn och husdjur i alla dess former. Huset minns när de vandrande pinnarna rymde och när katten fick ungar i bästa vardagsrumssoffan.
Det blev lite tystare i huset när barnen flyttade hemifrån.
Det blev ännu tystare när mannen dog i en hjärtattack.
Nu är det tomt och tyst i det stora röda tegelhuset.
Dess sista inneboende har flyttat till ett demensboende på andra sidan staden.
Hon minns inte längre det stora röda tegelhuset.
