Människovärde

Jag brukar titta på Antikrundan på teve. Köerna utanför byggnaden där folk ska få sina saker värderade är långa. Folk har med sig allt från ärvda skåp eller figuriner till tavlor inköpta på loppis ,smycken , kopparbunkar och gamla leksaker.
Alla vill veta så mycket som möjligt om sina prylar men fram för allt vill man veta hur mycket de är värda. I pengar alltså. Kameramannen zoomar skickligt in ansiktet på kvinnan som får veta att hennes ärvda skåp från 1600-talet är värt så och så många tusen kronor och på den unge mannen som får veta att tavlan han köpt på loppis för en femma är värd en förmögenhet.
Att få sina saker värderade är viktigt. Värdet kan variera efter tillgång och efterfrågan, efter utseende och ålder och alla föremålen har olika värde.

Hur är det när det gäller människor?
Om någon frågar dej om alla människor är lika mycket värda, vad svarar du då? Förmodligen ja.
Men tänk dej att du råkar ut för en olycka. Bussen du och ditt barn åker i krockar och välter. Till vänster om dej sitter ditt barn och till höger ett för dej okänt barn. Båda svårt skadade och fastklämda. Vilket barn försöker du rädda först?
Eller tänk dej att det kommer in två patienter till ett sjukhus , en trettiofemårig man och en sexårig pojke med livshotande skador. Båda måste opereras omedelbart för att ha en chans att överleva. Jag tror att läkaren i den situationen har ett svårt val. Vem är mest värd att få överleva?

För att värdera krävs någon som värderar. Det kan gälla samhället som med sina normer och regler väljer vad som är bäst för landet och medborgarna, eller det kan gälla dina och mina högst personliga värderingar.
Ta skolan t ex. Under lång tid har de teoretiska kunskaperna värderats högre än de praktiska. Vi får väl se om det kan bli nån ändring på det nu!
Många människor väljer nog hellre att bo granne med någon som passar in i kvarterets mönster än med en hemlös missbrukare.

Att bedöma någon efter hudfärg, arbete, inkomst, kön eller kultur förekommer allt för ofta i dagens samhälle både inom arbetslivet och i vår personliga vardag. Det går inte att värdera en människa utifrån dessa ytliga egenskaper.

Alla är vi lika när vi föds. Vi är lika mycket värda och har samma rättigheter till liv. Det kan vi nog alla hålla med om.
Men säg mej den pappa som kan säga att pedofilen som just förgripit sej på hans son har lika stort människovärde som sonen. Eller familjen som förlorade sitt barn i en trafikolycka där föraren av bilen var drogpåverkad värderar säkert sitt barn högre än den drogpåverkade bilföraren.
Alla människor är lika mycket värda. Javisst, men i ovanstående situationer är det helt orimligt att i praktiken efterleva den tanken. Av helt naturliga skäl. Och fullkomligt mänskligt.
Visst är vår egen familj och våra närmaste mer värda för oss än en okänd familj i Amerika eller Pakistan. Men naturligtvis gäller samma sak för den amerikanska och den pakistanska familjen.

För att återvända till Antikrundan. Föremålen där var från början likvädiga. De hade alla samma rätt till att få finnas. Sedan hände något på vägen. Olika omständigheter gjorde att det ena blev mer värt än det andra i värderarnas ögon.
Så är det med människovärdet också.
Det värdet som finns i själva livet har vi gemensamt. Sedan händer det saker med och runt oss som gör att vi värderas olika beroende på sammanhang.

Att alla människor i alla lägen,värderas lika är väl näst intill en orimlighet, men jag hoppas och tror att varje individ på jorden någon gång under sitt liv får känna sig värdefull i en positiv bemärkelse.Och visst kan både du och jag medverka till det. Vi börjar i vår närmaste omgivning.

Tång (skrivpuff 25.7)

Varm, härlig, solig julidag vid sommarstället. Morgonen började med kall fil, nyplockade hallon och svart kaffe. Bikinin kom snabbt på och rabatterna rensades. Sädesärlan plockade mat i gräsmattan och kanadagässen gjorde lågflygning ut mot sjön. Klockan elva var det dags för förmiddagskaffe och metspöet togs fram för dagens fångst.
Motorn startade perfekt och vår lilla båt styrde ut mot abborrgrundet. Någon fisk blev det inte, men vi njöt av vågskvalpet, tystnaden och solen. Ett par timmar senare styrde vi tillbaka in mot land. Båten förtöjdes och middagsmaten började förberedas. Potatisen hade precis börjat koka och parasollen över utemöblerna var uppspänd. Matjesill, nypotatis, gräddfil och gräslök stod det på dagens meny som skulle avnjutas med en öl och liten nubbe. Då hörde jag ett dovt muttrande från uteförrådet.
- Men fan, jag sitter fast.
På något sätt hade min man lyckats fastna i en fiskekrok och stod nu utanför förrådsdörren med en stor vobbler hängande från vänster pekfinger.
En avbitartång togs fram och vobblern avlägsnades, men kroken med hullingar satt kvar. Ganska så rejält. Den måste bort!
Förbereder bilfärd till närmaste vårdcentral. Potatiskokandet avslutas. Bilnycklar plockas fram och bikinin byts ut mot mer passande kläder för offentligheten. Då uppenbarar sig min man med vänster pekfinger pekande upp i luften.
- Jag tog tången. Det krasade, men jag fick ut den. Har du ett plåster?

Sova (Skrivpuff 28 juni)

Sova!
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.
Nu har jag bara inte tid.
Egentligen har dygnet alldeles för lite timmar.
Morgon, middag, kväll, natt.
Vaknar. Äter frukost
Middag. Hamburgare eller Japanskt?
Vart tar tiden vägen?
Bara liksom försvinner
Måste hinna det och det.
Telefonsamtal.
Vad jag ska göra ikväll?
Klart att jag kommer.
Klockan närmar sej tjugotvå.
Vi ses på Odenplan om en kvart.
Natten börjar.
Sova?
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.

Bönhörd (Skrivpuff 9 maj)

Vi sitter i en liten gummibåt på sjön. Vi, min kompis och jag är fjorton år och har fått låna båten av kompisens pappa.
Inte den minsta lilla vindpust krusar vattenytan. I botten på båten ligger dagens fångst.Fyra abborrar. Lagom stora att grilla ikväll över den öppna elden på udden. Vi har varit ute en timme ungefär, njutit av solen och stillheten. Fyra abborrar. Det får räcka. Vi drar upp våra spön för att börja ro hemåt. Då dyker den upp. Racerbåten med utombordare. Den styr rakt mot oss. Närmare och närmare kommer den och när den är tillräckligt nära, kör den runt, runt oss flera varv. Vår lilla gummibåt guppar kraftigt i svallvågorna och vi håller i oss i båtens kanter. Vi är både förbannade och rädda och när racerbåten äntligen lämnar oss, ropar vi samtidigt:
- Hoppas du tappar motorn din jäkel!
Vi följer racerbåten med blicken och bara några sekunder senare ser vi hur motorn lossnar och försvinner ner i vattnet. Vi tittar på varandra och på racerbåten som försvinner bort.
Vi ror snabbt in till land. Helt förvissade om att vi blivit bönhörda.

Svettigt (Skrivpuff 5 maj)

Det hade blött ganska länge. Varje morgon spottade hon blod i handfatet.
Det går över tänkte hon. Bara jag jobbar på det här, så går det över snart.
Hon kämpade dag efter dag. Gjorde som hon blivit tillsagd. Trodde att hon lyckats.
Men så efter några slarviga dagar började det blöda igen. Fasen! Man orkar inte vara så där ordentlig varje dag.
Det var då brevet kom. Du har tid hos oss måndag klockan 14.00. Hon kom ihåg förra besöket.
Bara tanken på det fick henne att svettas. Så ont det hade gjort. Och nu skulle det hända igen. Tandhygienisten skulle mäta tandfickorna. Köra ner ett vasst föremål mellan tänderna. Peta och vrida runt, mäta millimetrar djupt nere mellan tänderna, ta bort tandsten medan svetten spred sig ner för pannan och rann ner för kinderna
När behandlingen var klar fick hon förhållningsregler om hur hon skulle göra för att förhindra kommande tandlossning. Hon lovade sig själv att göra allt för att slippa detta en gång till.

Unikt (Skrivpuff 2 juni )

Tre graviditeter.
Tre förlossningar.
Tre barn.
Tre unika människor.
Tre för mig unika upplevelser
och framtidstro.

Oviktigt (Skrivpuff 31 maj)

Allting är väl viktigt.
Hur menar du?
Alla dina tankar t ex är viktiga för dig.
Jo det förstås.
Men mer eller mindre viktiga då?
Nej.
Bara viktiga.
Vad ska vi äta idag till
undrar om vi ska älska ikväll?
Viktiga vardagshandlingar,
som resulterar i andra viktiga tankar
och handlingar.
Både för dig och andra.

Dagdröm (Skrivpuff 30 maj)

Jag ville rymma med en cirkus.
Jag var så där femton, sexton år ungefär.
Just det där att rymma blev stort. Bort från skola, prestationskrav och ett förutsägbart liv som banktjänsteman eller postkassörska.
Andras förväntningar. Inte mina
Cirkus var för mig ett okonventionellt sätt att leva. Ett vagabondliv. Ett fritt liv. Att få bestämma själv, tänka egna tankar och få andas egna andetag.
Den realistiska dagdrömmen fanns kvar länge. Blev inte förverkligad. Men symboliskt har den varit med mig i hela mitt liv. Att få andas egna andetag är livsnödvändigt.

Uppmuntran (Skrivpuff 29 maj)

Uppmuntran

Det hade inte blivit så. Några barn fick dom aldrig. Dom hade accepterat det så småningom och inrättat sina liv efter omständigheterna.
Varken han eller hon var särskilt talföra. Många tysta stunder hade det blivit. Det senaste året hade det varit tystare än någonsin, sedan Bengt blev arbetslös.
Hon själv kämpade på med sitt arbete på sjukhuset, trots utslitet knä och dålig lön.
Den ena dagen var en kopia av den andra. Kvällarna efter maten satt dom i soffan framför teven.
Oftast var det hon som gick och la sig först.
- God natt då.
- Ja, god natt då och sov gott, var nästan det enda som sades mellan klockan arton och tjugotvå.

Idag hade hon tagit ut två timmars komptid. Hon hade fått en idé.
Hon hängde som vanligt av sig kappan i hallen och som vanligt satt Bengt och läste kvällstidningarna. Kuvertet placerade hon väl synligt på köksbordet bredvid hans tallrik.
Korv, pasta och kaffe på maten.
Kuvertet låg kvar när korven var uppäten. När kaffebryggaren pep tog han upp kuvertet. Vände och vred på det några gånger.
- Vad är det här? sa han och viftade med det i luften.
- Öppna då, så får du se.
Med baksidan av kaffeskeden sprättade Bengt upp kuvertet. Med tummen och långfingret tog han sakta ut innehållet och lade tillbaka det tomma kuvertet på bordet. Han fällde ner glasögonen, som satt uppskjutna i hårfästet och läste tyst texten på det ihopvikta pappret.
Hon stod kvar vid kaffebryggaren med ryggen vänd mot bordet.
- Va i helvete är nu det här? Vad har du nu hittat på? Det begriper du väl att vi inte kan. För det första har vi inte råd med sånt här. Också ditt onda knä. Nä vet du!.
- Jag tänkte bara att vi skulle behöva…
Stolen skrapade hårt mot golvet och pappret flög iväg över köksbordet när Bengt reste sig och gick därifrån.

Det var då hon bestämde sig. Resan till London skulle bli av. Hon lade tillbaka flygbiljetten i kuvertet. I morgon skulle hon gå till resebyrån och ändra namnet på medresenären.
Bengt Jonsson skulle ändras till Per Kronqvist.
Hon hade sedan fjorton dagar på sig att förbereda sin resa in i framtiden tillsammans med sin nya medresenär.

Jag har skrivit ett manus.

Jag har skrivit ett manus. Ett manus till en bok. En bok som jag tänkte skulle läsas av barn mellan 6 - 9 år sådär. Jag jobbade med manuset ganska länge och under tiden jag skrev och när det var färdigt lät jag några barn i passande åldrar och en lektör läsa igenom det. Barnen tyckte om vad de läste och kom med konstruktiv kritik ur barnperspektiv. Lektörens synpunkter låg mer åt det grammatiska hållet och jag ändrade en del. Sen skickade jag in mitt manus till några bokförlag.
Manuset handlar om en flicka. En helt vanlig flicka med mamma, pappa och storasyster. Familjen har inga relationsproblem, inget drogmissbruk eller våld förekommer. Ingen invandrarproblematik och inte heller någon mormor eller hund som dör. Mobbning förekommer inte och .familjens ekonomi är förhållandevis god.
Jodå. Jag tänkte på Astrid Lindgrens Sörgården, Madicken och Tommy och Annika när jag skrev mitt manus. Idyll? Javisst. Men varför inte? Kunde Astrid fängsla så många med sina skildringar av vanliga människor och miljöer så kan väl jag, tänkte jag.
Jag lät huvudpersonen i mitt manus hitta ett föremål som på ett magiskt sätt gjorde hennes vardagsvärld spännande och annorlunda.

Helt OK tyckte jag och mina första läsare. Men det tyckte inte bokförlagen. Manuset kom tillbaka med det vanliga: Tack för att vi fått ta del av ditt manus, men tyvärr passar det ej in i vår utgivning just nu osv osv.
Bara ett förlag skickade med några kommentarer. Jodå, språket, miljö- och personbeskrivningarna var bra, men manuset var för snällt!! För snällt.
Ett barn som lever i en problemfri närmiljö lever alltså i en för snäll miljö. Enligt bokförlaget i alla fall. Då kan man ju fråga sig om det måste till skilsmässor, alkoholdrickande eller slagsmål för att en barnbok för 6 - 9 åringar ska bli spännande. Det räcker tydligen inte med ett spännande magiskt föremål för att kittla fantasin hos läsarna.

Det finns så många svåra saker som barn idag får ta del av alldeles för tidigt i sina liv. Dels genom massmedia men tyvärr också alldeles för ofta i sin egen vardag.
Och att det måste finnas forum för frågor, eftertanke och samtal om sådant som känns svårt förstår jag. Men jag tänkte som motvikt. Som motvikt till det där svåra och problematiska.
Att få läsa om hur det kan vara och hur det faktiskt är för de flesta barn i dagens Sverige kan väl inte vara fel?

Vi bör lära våra barn att känna mystikens rymd, var det någon som sa till mig en gång och att både det mystiska och det magiska finns alldeles nära oss. I naturen, inom oss själva, när vi engagerar oss i något som vi tror på, provar på nya saker t ex börjar spela fotboll eller sjunga i kör, spela teater, måla, skriva, dansa träffar nya människor och utbyter tankar.
Ja listan kan göras jättelång. Det behövs inga droger eller extrema upplevelser för att göra vardagen spännande. Vi har alla ett magiskt föremål som vi kan ta fram och använda.

Och min Sofia i mitt manus, ska få fortsätta att använda sitt. Även om hon just nu ligger i byrålådan, ska hon få komma fram igen och visa att Sörgården, Madicken och Tommy och Annika fortfarande duger.

Att smussla (Skrivpuff 27 maj)

Två papperskassar
fyllda med nyinköpta varor.

Blomkål, potatis och lättmjölk
blandat med schampo, ost och en purjolök.

En glödlampa.
Liten sockel.
15 watt.
Passande i vardagsrummets intimbelysning.

Längst ner
en påse lösgodis.
Att ätas i smyg
när ingen ser.

Bekräftelse (Skrivpuff 27 april)

Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Ja fortsätt!

Det lilla barnet ligger på rygg och försöker för allt vad det är värt att vända sej till magläge. De stolta föräldrarna sitter, ja i många fall ligger bredvid och hejar på.

Det lilla barnet lyfter upp huvudet från magläge och får igen höra glada och positiva tillrop. Nu även från far- och morföräldrar.

Det lilla barnet börjar gripa efter saker och storebror sitter framför babysittern och sträcker fram ett gosedjur.
-Titta mamma. Han tog den! Han kan!

Det lilla barnet tar sina första stapplande steg och några meter bort står pappa och tar emot med öppna armar.
-Vad duktig du är.

Visserligen finns viljan till utveckling inom barnet själv men med stimulans i form av bekräftelse föds tilliten.Tilliten till sej själv.
För att du ska våga tro på dej själv måste du få hjälp av andra. När du gjort något som du själv tycker är bra och blir bekräftad på ett eller annat sätt, växer du och vågar ta ett steg till.Uteblir bekräftelsen för många gånger finns risk för att du till slut antar Jantelagen och blir en besvärlig och bitter människa när du sitter på hemmet på äldre dagar.

Vi är i allmänhet väldigt dåliga på att ge oss själva och andra beröm för något bra vi gjort. Vi går på kurs för att lära oss. I fjorton dagar efteråt gör vi inget annat än berömmer varandra i smått och stort, men sen hamnar vi sakta tillbaka i vardagens lunk och kursen som varit så upplyftande, faller mer eller mindre i glömska.
Bekräftelse är viktig, inte minst i skolans värld.Med stora grupper och med få vuxna kan det vara svårt att se alla barns positiva egenskaper. Jag har upplevt att det är lätt att bekräfta och berömma Lotta, som har alla rätt på matteproven, kommer i tid till lektionerna, räcker upp hand och inte stör arbetsron i klassrummet.
Då kan det vara mycket svårare att se den pratglade, men socialt begåvade Kalles förtjänster. Kalle har svårt för att vara tyst när så krävs. Han kommer ibland för sent in efter rasterna och hinner liksom inte med att lära sej nians tabell. Han har fullt upp med att använda sin sociala förmåga. Han är fenomenal på att lösa konflikter. Både sådana där han själv är inblandad och andras. Detta gör han på ett intuitivt och smidigt sätt som är mycket svårare att upptäcka än Lottas alla rätt på matteproven.
Men vem vet? Han är kanske den som på bästa sätt kommer att ta hand om oss i framtiden när eller om vi behöver terapihjälp. Se Kalles förmåga och bekräfta honom. Det kan löna sej!

Alla har vi något som vi är bra på. Från att mata katten, trösta barn och steka köttbullar till att lösa svåra matematiska problem, prata fem olika språk flytande eller bestiga Mount Everest!
Så Du!
Ge dej själv och dom du har omkring dej, hemma, på arbetsplatsen och även i andra sammanhang inte bara en klapp på axeln, utan all den respons du ger till det lilla barnet.
Alla är vi små barn längst inne och vill gärna höra:
Vad duktig du är! Titta vad du kan! Bra! Bravo! Fortsätt!

Ett efterlängtat möte (Skrivpuff 24 april)

En vecka kvar. På lördag skulle hon komma.
Jag städade, förberedde maten, bäddade rent i gästrummet och var inte riktigt närvarande i vardagen.
På lördag skulle vi träffas för första gången.
Min släktforskning hade gett resultat. Jag hade hittat min halvsyster.
Vi hade pratat med varandra i telefon några gånger de senaste veckorna. Känt att vi hörde ihop och att vi måste träffas.
Hon var min lillasyster. Vi hade samma mamma. En mamma som när vi föddes av olika anledningar inte kunde ta hand om oss. Nu hade vi hittat varandra och hon var på väg. Hit, till mig.
Lördag morgon. Ett par timmar kvar. Frukost, dusch och hårtvätt. Vad skulle jag ha på mig? Var hon allergisk mot katter? Jag hade ju två. Tänk om hon bara tyckte att det här var en spännande händelse. Bara ville se vem jag var och så räckte det med det.
Tänk om jag själv blev besviken. Tänk om vi var så olika att vi inte kunde nå varandra i samtal. Tänk om…
Tankarna hade varit många den senaste tiden. Hur såg hon ut? Var vi lika? Skulle vi kunna fortsätta att träffas? Skulle vi känna oss som systrar?
Lördag morgon. En bil kör in på garageuppfarten. Kaffet är färdigt och jag tittar ut genom köksfönstret. En kvinna i femtioårsåldern öppnar bildörren och stiger ut.
- Men det där är ju jag, säger jag till mig själv när jag ser henne.
Sätter på mig sandalerna, springer ut för att välkomna och vi möts ordlöst, medan tårarna rinner utför vara kinder. Vi står så där länge och bara håller om varandra.
Vi hittade varandra till slut.
Vi fick fem år tillsammans Sedan dog min syster Eva i cancer. Jag saknar henne.

Att mötas i tanken (skrivpuff 22 april)

Höstterminen var slut. Bara en lektion kvar, sedan ett långt härligt jullov.
För Linda kändes jullovet otroligt långt. Alldeles för långt och inte alls så efterlängtat som förr. Hon skulle inte få träffa Daniel på nästan två veckor.
Daniel hade kommit till klassen i mitten av höstterminen. Han hade flyttat till Stockholm från Göteborg med sin familj och redan från första dagen hade tjejerna i klassen tävlat om att få hans uppmärksamhet på olika sätt. Inte så konstigt . Han var snygg, snäll och hade humor. En ny fläkt i tillvaron i stället för dom andra gamla vanliga killarna. Dom hade man ju känt sen förskolan och dom var mer kompisar än kärleksobjekt! Nej här kom det in lite spänning i tillvaron.
Amanda började klä sig lite mer utmanande, Sofia såg till att hon alltid hamnade bredvid Daniel på musiktimmarna och Sandra fick på något konstigt sätt alltid Daniel att välja samma ämne som hon valde när det var grupparbete.
Linda såg allt det här, men brydde sig inte så mycket. Visst tyckte hon att Daniel var snygg men sen var det inget mer med det.
Låt dom hållas, tänkte hon och skrattade lite för sig själv åt alltihop.
Ända tills festen hos Sandra den sjuttonde november. Ja hon kom ihåg datumet. Det var då det hände. Det var då hon för första gången fick kroppskontakt med Daniel. Bara en enkel handtryckning, men det räckte för att hela hennes kropp reagerade på ett sätt hon aldrig känt förut. Det blev inte något mer den kvällen men när de sågs i skolan efter helgen förstod de båda två att de skulle bli ihop.
- Jag har tänkt på dig hela helgen, sa Daniel och när Linda talade om vad hon känt när dom rörde vid varandra första gången svarade han:
- Det var lika för mig.
Och nu var det jullov. Daniel skulle vara i Göteborg hela lovet. Dom lovade att ringa och sms.a till varandra och tröstade varandra med att tiden skulle gå fort.
- Brukar du se på Kalle på julafton? frågade Linda.
- Ja det är klart, svarade Daniel.
-Då kan vi väl tänka på varandra när vi tittar på Lady och Lufsen, sa Linda
.
Och så blev det. Strax efter klockan femton på julafton satt en ung pojke i Göteborg och en ung flicka i Stockholm och tänkte så intensivt på varandra att det bildades en bred skimrande ljusbåge på himlen mellan de båda städerna.

Ett möte

Jag såg dom på Stockholms centralstation för några dagar sedan. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Han, lång med kortklippt blont hår och iklädd en välsittande svart ytterrock Hon, också hon lång och smal med mörka lockar som inramade hennes ansikte. Ett ansikte med stora bruna ögon och en välmålad röd mun. Dom gick nära varandra, mycket nära och hans hand omslöt hennes med ett fast grepp. Dom gick några steg in i vänthallen, stannade och började diskutera något med varandra. Han släppte inte greppet om hennes hand och när dom talat färdigt med varandra, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Dom såg på varandra några sekunder, nickade och återvände till perrongen. Han höll henne fortfarande hårt i handen Dom gick sakta. Han med rak rygg och starka ben. Hon med sned rygg och ben som inte riktigt ville dit hon ville. Hennes gång var ryckig och hasande och de långa mörka lockarna svängde hit och dit vid varje steg hon tog. Den hand som inte vilade tryggt i hans hängde slapp.Ena halvan av hennes ansikte var förlamat och de välmålade röda läpparna kunde inte riktigt forma orden. Dom kom långsamt och lite sluddrigt.
Men ögonen. Dom stora bruna ögonen, det ena med något mer hängande ögonlock än det andra, utstrålade tillgivenhet och förtroende. Hon var så vacker.
Jag vet att mannen vid hennes sida också tyckte det. I hans blick när han såg på henne fanns bara kärlek, mycket kärlek.

Jag kunde inte släppa tankarna på mannen och kvinnan.
Ett kort möte på Stockholm central.Ett möte som berörde mej starkt.
Fantasin skenade iväg. Hur hade det blivit så här?
Hade dom träffats och blivit förälskade, gift sej och planerat för framtiden? Tänkt sej barn och att få åldras tillsammans? Men så hade det hänt något på vägen? En olycka av något slag som totalt ändrade deras liv?
Ja så kan det ju ha varit. Och visst ändrades deras liv. Det blev inte som dom planerat. Men blev det sämre? Nej men annorlunda.
Det jag såg under den här korta stunden var två människor vars kärlek till varandra var så stark och uppenbar att den nästan gick att ta på.
Om vi alla fick uppfyllas av den här känslan i våra olika relationer till varandra, skulle världen se annorlunda ut då?
En utopi? Utopi som betyder den goda platsen som inte finns någonstans.
Men jag har sett den platsen Den fanns på Stockholms central för några dagar sedan.

Bondgårdssemester (Skrivpuff 19 april)

- Nu har vi bestämt oss.
Familjen var samlad vid köksbordet, Föräldrarna med barnen Sofia fjorton och Simon sex år skulle bestämma vad årets semesterveckor skulle innehålla.
Alla hade fått lägga fram sina förslag. Sofia ville åka till Kanarieöarna för att få en fin solbränna att imponera på kompisarna med. Simon ville åka till Disneyland i Paris eller åtminstone till Skara sommarland. Mor och far ville ge barnen en ny och annorlunda upplevelse och hade diskuterat olika förslag på kvällarna när barnen somnat.
- Vi har inte råd med varken Kanarieöarna eller Disneyland i år, sa pappan. Möjligtvis Skara sommarland.
- Men dit vill inte Sofia, sa mamman.
- Vi gör något helt annorlunda, sa pappan
Dom letade på internet och hittade så småningom något som dom trodde skulle vara något för storstadsfamiljen Jansson.
Bondgårdssemester.
Och nu satt dom där, familjen Jansson.
- Vi ska åka på bondgårdssemester en vecka i år, sa pappan.
Sofia, fjorton, höll på att sätta den sista potatisbiten i halsen. Hon såg på sin pappa med uppspärrade ögon.
- Aldrig i livet att jag följer med!
- Finns det djur där? frågade Simon.
- Ja, kor, hästar, katter, hundar och några får, svarade mamman.
Simon verkade nöjd, men Sofia upprepade:
- Aldrig i livet. Bondgårdar luktar.
- Nu blir det så i alla fall, sa pappan.
Bilen packades. Resan på tjugofyra mil påbörjades och avslutades några timmar senare på Sätra gård hos värdfamiljen Bergsten.
Familjen inkvarterades i egen stuga med tyllgardiner och öppen spis.
- Det finns TV i alla fall, sa Sofia.
Första dagen fick dom en rundtur med värdfamiljen på bondgården. De tre katterna och gårdens hund gjorde allt för att charma storstadsfamiljen genom att stryka sig mot benen och glatt vifta på svansen.
- En nyhet för i år är att vi har ett svinhus, sa bonden Bergsten.
När dom närmade sig svinhuset backade Sofia.
- Aldrig i livet att jag går in där. Det luktar äckligt!
Det gick några dagar.
Den fjärde dagen på semesterveckan vaknade mamman i familjen Jansson vid femtiden på morgonen. Hon smög tyst upp för att inte väcka dom övriga familjemedlemmarna, men såg att Sofias säng var tom. Hon tog på sig byxor och jacka, öppnade dörren och gick ut. När hon närmade sig grishuset hörde hon en bekant röst.
- Åh vad söt du är. Och alldeles rosa är du.
Hon smög försiktigt fram till dörren som stod på glänt och kikade in. Där satt hennes fjortonåriga dotter med en nästan nyfödd griskulting i famnen och såg ut att må hur bra som helst. För att inte störa idyllen tassade hon tillbaka till stugan och kröp leende ner i sin säng.

Vändpunkt

Du flög hårt
mot den glasklara ytan.

Borrade huvudet i snödrivan.
Darrande vingar.
Sedan stillhet.

Gjorde spår
likt en snöängel.

Kom tillbaka
och flög bort.

Om att fixa (Skrivpuff 15 april)

Kaffet hade hunnit kallna. Länge hade de suttit där på var sin sida av cafébordet. Det var mest hon som hade pratat. Han hade fyllt i med hummanden och ja- jag-förstår-repliker.
Att de skulle ses här på en neutral plats var hennes idé. Det hade blivit för känsligt att träffas i lägenheten. Lägenheten med gemensamma minnen från de senaste fem åren. Bra och mindre bra minnen. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig att sätta sin fot där igen.
Det var det hon nu försökte förklara för honom. Inte ville hon såra, nej bara tala om vad det var som gjorde att hon kände så här.Innan mötet hade hon för sig själv gått igenom vad och hur hon skulle säga det. Hon hade övat så mycket, att det hon nu sa blev som en enda lång monolog. Upptagen av sig själv och med nervösa röda fläckar på halsen lade hon inte märke till reaktionerna från mannen på andra sidan bordet. Hon såg inte hans leende när han nickade instämmande.Inte heller hur han förstående tittade på henne eller när han försiktigt försökte nå hennes hand.
- Ja, och just nu bor jag hos en kompis, avslutade hon sin monolog.

- Men lilla gumman. Tror du inte jag har förstått? Jag har inte heller haft det lätt de senaste åren. Vi såg det ju bara som en nödlösning, men det blev längre än vi trodde. Det fanns ju inget annat att få tag på för dig när du valde att komma tillbaka från London. Men nu har jag fixat det. Jag har köpt en tvårummare till dig i Solna. Så nu är det bara att flytta dit. Inte ska en trettioårig dotter behöva bo med sin gamla pappa.
Han reste sig, plockade upp en nyckel från fickan och gav den till henne.
- Kom nu så åker vi hem, jag menar hem till mig och packar resten av dina saker.

Söndagmorgon

Vaknade vid sjutiden.
Placerade hörsnäckan till min iPhone i vänster öra och knäppte på.
Nyheter från Thailand. Rödskjortor, demonstrationer, protester, våld och skadade människor.
I mitt fria högeröra hörde jag koltrastens morgonsång utanför sovrumsfönstret.
Vilka kontraster.
Vad ville jag välja? Vilket budskap skulle följa mej den här dagen?
Globalt engagemang eller lokalt välbefinnande?
Jag valde koltrasten.

Att slappna av (Skrivpuff 2010:97 7 april)

- Men snälla du.Slappna av. Det är bara att slappna av. Lägg dej här en stund så ska du se att det går över. Ligg och vila en stund. Det är nog bara stressen den senaste tiden.

Niklas kröp in under parasollen, torkade svetten ur pannan och blundade. Han darrade i hela kroppen och trots värmen frös han. Hur hade det kunnat bli så här?
För mycket sol kunde det inte vara tal om. Dom hade bara varit här ungefär trettio minuter, väl insmorda och den mesta tiden hade dom tillbringat i vattnet.

Den här semesterveckan hade dom sett fram emot länge. Sparat och gnetat. Det hade varit problem med att få barnvakt. Far- och morföräldrar hade varit upptagna av egna aktiviteter och Monas syster Lena hade plötsligt fått ett vikariat som hon inte ville säga nej till efter lång tids arbetslöshet.Det såg ut som om dom skulle behöva avbeställa resan. Att ta med barnen var otänkbart. Det skulle för det första kosta betydligt mer och för det andra så behövde dom den här veckan så väl. Bara dom två. Sol, bad och nya upplevelser att ta med sig hem till den väntande vardagen.

En kväll, en vecka före avresan, ringde det på dörren hemma i höghuset.
Det var grannen som hade flyttat in för ett par månader sedan. Han bjöd in på fika och innan kvällen var slut hade han och hans sambo erbjudit sej att ta hand om barnen, som såg fram emot en vecka tillsammans med grannens två hundar och en katt. Dom kom överens om att barnen skulle vara i grannlägenheten på dagarna och att dom skulle sova i sina egna sängar på nätterna och att en eller båda grannarna också sov i samma lägenhet.

Och nu var dom här. Första morgonen på den efterlängtade stranden och här låg han och frös.
Hade han ätit något konstigt? Nej. Dom hade ätit precis samma mat och Mona var fullkomligt frisk. Kanske det var början till magsjuka i alla fall. Arbetskamraterna hade förra veckan fått gå hem en efter en med magsmärtor. Men han hade inte ont i magen. Bara frös och svettades på samma gång.

- Hur mår du?
Han hörde Monas oroliga röst. Hjärtat slog ovanligt hårt och han började få svårt att andas.
- Det gör ont under vänster fot, lyckades han få fram. Se efter hur det ser ut. Känns som om jag har trampat på något vasst.
Det Mona såg när hon undersökte foten gjorde att hon fort fick upp sin mobiltelefon, ringde till hotellet och bad om hjälp.
Ambulansfärden till närmaste sjukhus tycktes vara i en evighet, men väl där blev Niklas snabbt och professionellt behandlad.

- Vi har varit med om det här förrut, sa läkaren på bruten engelska Du har trampat på en giftig fisk. Tur att du kom hit så fort Du får ta det lugnt ett par dagar, men annars är det ingen fara.
Efter några timmar kunde de återvända till hotellet Dom fick med sig en bild på den fulaste fisk de nånsin sett.
- Stonefish. Not to play with!

Niklas fick sin efterlängtade avslappning men inte riktigt under dom förutsättningar han hade tänkt sig.

Jag-dag (Skrivpuff 2010:96 6 april)

Måndag morgon. Väckarklockans ljudliga signal talar om att det är dags att vakna.
Klockan är sex. Bredvid mej ligger mannen, fortfarande sovande på mage med armarna under kudden. Jag sträcker ut min hand och rör försiktigt hans bruna morgonburriga hår.
- God morgon älskling. Dags att vakna.
Ett svagt hummande får jag till svar. Han sträcker på sig, lägger sig på rygg och jag ger honom en hastig kyss på pannan innan jag går upp ur sängen.
I rummet intill sover barnen. Sofia sex år och Johan två. På väg till toaletten öppnar jag dörren till barnens rum lite på glänt och knäpper på radion i köket. Sedan sitter jag en lång stund på toaletten och låter kroppen förstå, att en ny dag har börjat. En ny dag och en ny vecka.
Jag går igenom i mina tankar vad som ska göras den här veckan. Idag är det tandläkarbesök för Sofia efter dagis. På onsdag fyller mormor år och på fredag kommer Gösta och Johanna och sover kvar över natten.
Sen är det ju det där vanliga med lämning och hämtning på dagis, jobba, handla, tvätta, diska. Ja alla dom där vardagliga rutinsysslorna. Tack och lov att vi är två!
Jag går in i barnens rum och väcker dom
- God morgon ungar. Dags att vakna.
Sofia som är morgonpigg nästan hoppar upp ur sängen och det dröjer inte länge förrän kläderna är på och håret borstat.
Med Johan är det värre. Honom måste man lirka med. Särskilt på morgnarna.
- Kom lilla gubben så ska jag hjälpa dej på med kläderna.
Jag lyfter upp honom och sätter på kalsonger och tröja. Då vaknar han.
- Jag kan själv, hojtar han och tar av sej kalsongerna och tröjan.
Hon förstår och låter honom hållas. Går ut i köket för att göra frukost.
- Frukosten är klar.
Familjen sitter vid köksbordet. Johan är fortfarande trött och får inte i sej gröten. Pappa försöker mata
- Jag kan själv, säger Johan och får i sej halva grötportionen. Den andra halvan hamnar på golvet.
Nu var det ytterklädernas tur. Åter igen:
- Jag kan själv.
Det tar lite tid för en tvååring att få på sej overall, mössa, vantar och skor. Det tar tid, men han kan själv.
- Jag vill gå in i bilen före Sofia, säger tvååringen när det är dags att åka till dagis.
Väl framme på dagis säger Johan till dagisfröken:
- Jag vill inte ha morötter idag. Bara gurka.
Dagisfröken ler förstående.
Klockan fyra är det dags för hämtning.
- Jag vill inte gå hem, säger Johan.
Hem kommer dom i alla fall och väl hemma måste Johan något.
- Jag måste kissa. Kan själv.
Det blir kalsong och byxbyte. Knappen i jeansen var för svår att knäppa upp.
Efter middagen.
- Jag vill titta på Bolibumpa.
Efter Bolibumpa.
- Jag vill inte gå och lägga mej.
Efter sänggående.
- Jag kan inte sova.
Efter två försök till.
- Jag vill sova hos dej.
Han somnar i mitt knä i soffan framför teven och jag bär tillbaka honom till hans säng.
Ännu en Jag-dag med min tvååring.

Bankomatgubben (Skrivpuff 2010:93 3 april)

När mina barn var små var dom ofta med mej när jag skulle ta ut pengar i en bankomat.
Dom tyckte det var konstigt, att det kom ut pengar när jag tryckte på knapparna. Vi skojade om att det satt en liten gubbe där innanför som skickade ut pengarna genom sedelspringan. Det här blev till en lek och vi ,barnen och jag, pratade med "gubben" .
Vill du vara snäll och ge oss femhundra idag, eller hej idag ska vi köpa julklappar och behöver en tusenlapp kunde vi t ex säga..
När sedlarna kom fram tackade vi artigt och sa hej då, ha det så bra.
Nu stod jag där i kön framför automaten. När det blev min tur knappade jag in koden men fick ett meddelande om att det var fel kod,
- Jasså du gubbe. Du krånglar idag, sa jag och kom plötsligt på att jag inte hade barnen med mej den här gången. Oj vad pinsamt!
För att på något sätt göra något bra av den uppkomna situationen vände mej om mot den långa kön och sa till den mannen som stod närmast:
- Ja du vet väl att man måste prata med honom där inne!
Sedan slog jag in den rätta koden, fick mina pengar och försvann fort som en blixt därifrån.

Trögflytande (Skrivpuff 2010:92 2 april)

Det hände sig vid den tiden…
Ja det kändes som en evighet sen, men almanackan visade klart och tydligt att det bara hade gått drygt en vecka. Den mest trögflytande veckan i hennes liv.
Lotta låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Allt var tyst. Det enda som hördes var köksklockans framtickande av tiden. Sekund föll på sekund minut på minut som blev till timmar, dagar, nätter.
Skulle det fortsätta så här? Hon sträckte sig mot nattduksbordet, famlade efter glasögonen, och såg att väckarklockans blå siffror visade på lite i sex. Dags att gå upp alltså, om allt hade varit som vanligt. Precis som vanligt. Precis som det hade varit de senaste åren. De senaste många åren. Vinter, vår, sommar höst. Plikttroget klockan sex varje morgon steg hon upp. Visst hade det funnits dagar då hon hellre stannat kvar i sängen, men för det mesta hade hon med glädje sett fram mot den nya dagen.

Nu var det inte precis som vanligt. Det där som hände för en vecka sedan gjorde att hon skulle kunna ligga kvar i sängen hela dagen om hon ville. Idag kändes det som om hon ville det. Vad hade hon att gå upp till? Vad hade hon att glädjas åt den här dagen? Tankarna på hur det var då, för länge sen, hade hon tänkt tusen gånger den här veckan. Hur det var att vara omgiven av människor som hejade och pratade, en klapp på axeln när hon hade gjort något bra och den härliga tröttheten och tillfredsställelsen när hon kom hem på kvällen.
Nu fanns det ingen som klappade henne på axeln när hon klarat av svåra korsordet i veckotidningen. Ingen som ringde och frågade hur hon mådde, ingen som brydde sej och ingen att prata med på lunchen.
Blommorna hon fick när hon slutade sitt arbete för en vecka sedan, hade börjat sloka där de stod på köksbordet. Hon läste om igen kortet som var fastsatt i buketten
" Tack för lång och trogen tjänst. Lycka till med ditt pensionärsliv."

Schackturk och Talmaskin. Om att luras.

Den 26 mars 1804 dog en ungersk vetenskapsman som hette Wolfgang von Kempelen. Han blev känd för två av sina uppfinningar. Schackturken och Talmaskinen. .
Schackturken var en docka klädd i turkisk dräkt som satt bakom en byrå med ett schackbräde ovanpå..
Kempelen reste runt i Europa och lät Turken spela schack med bl a kungligheter som Napoleon Men han reste inte ensam. Han hade en levande skicklig schackspelare med sej som kröp in i byrån. Därifrån kunde han se schackbrädet underifrån och förflytta turkens pjäser med hjälp av en magnet. Schackturken vann alltid.
Kempelen stängde efter ett par år in Schackturken för att aldrig mer visa den. Han var besviken över att människor så lätt ville låta sig luras av en illusion.

.När Kempelen konstruerade sin talmaskin hade han säckpipan som inspirationskälla Lungorna simulerades med en blåsbälg Stämbanden med rörblad av elfenben, munnen med en stabil tratt av gummi och näsan med två små extra rör. Om man täckte över gummitratten och rören mer eller mindre kunde talmaskiner imitera mänskligt tal

Ja det var då det i slutet på 1700-talet. En schackspelande turk och en talmaskin med en säckpipa som förebild.
Hur har vi det nu då? Tekniken har ju gått framåt kan man lugnt säga och inte låter vi väl lura oss av illusioner längre. Vi vet ju när vi tittar på Joe Laberos fantastiska magiska trick att det är just illusioner. Vi fascineras men låter oss inte luras.

Men i det vanliga livet då?
Ta dom där bilderna vi ser i annonser. Dom där med texten före och efter.
Putmagen vi ser på bilden före har reducerats åtskilliga centimetrar på bilden efter.
Annonsören lovar att om du bara äter det här eller gör si eller så, så kommer din mage att se ut som på efterbilden om en tid. Och vi rusar iväg och köper det där pulvret eller anmäler oss till den där kursen direkt! Det är ju snart sommar och bikinin och badbyxorna ska på. Visst vill vi då se ut som de där slanka människorna vi ser i media och på annonspelare
Illusion Javisst. Med ett par enkla knapptryck på datorn går det att manipulera och göra om bilderna hur mycket som helst.
Lurade? Jomenvisst!!

Det där med imitation av den mänskliga rösten då?
Där har vi verkligen gjort framsteg sedan Kempelens tid .
Idag finns det syntetiskt tal inom en massa områden.
Det finns talande annonser, talande hemsidor röster som talar om för dig när du gör rätt eller fel i olika situationer, talande tangentbord osv osv.
När du ringer försäkringskassan, SJ eller skattekontoret möts du av en syntetröst. som talar om för dej vilken siffra du ska trycka på för den tjänst du väljer. I bästa fall ber den dej dröja kvar och du får så småningom prata med en levande människa. Kvaliteten på syntetrösten är många gånger så bra att vi lätt blir lurade att tro att den är mänsklig.

Men det är svårt att föra ett samtal med en syntetisk röst. Ta SJ.s automatiska talsvar. .Artikulationen på rösten är det absolut inget fel på men det kan ibland vara svårt för rösten att förstå vad du säger. Det kan bli lite tokigt när jag på skånska talar om att jag vill resa från Göteborg till Stockholm och rösten tolkar det som att jag vill resa från Mölndals nedre till Liseberg.
Man kan också att på konstgjord väg imitera individuella personers röster, så när du tror att du hör en viss person tala kan du bli lurad.
Undrar om Kempelen i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att hans säckpipsliknade talmaskin skulle utvecklas till dagens avancerade syntetiska tal.

Visst har vi både nytta och nöje av den tekniska utvecklingen inom de här områdena, men jag föredrar ändå den mänskliga rösten och det personliga samtalet i min vardag.
Jag förstår också att om jag vill bli av med min putmage så krävs det betydligt mer arbete av mej än att bara ligga på soffan och dricka pulverdryck.
Nej. Mig lurar ingen. Men det är klart. Riktigt säker kan jag inte vara!

Magknip (Skrivpuff 2010:90 31 mars)

Han föddes åtta veckor för tidigt. En liten efterlängtad pojke. Nästan lika stor som ett två kilos sockerpaket .Lämnade tryggheten i livmodern för att läggas i kuvös med slangar i mun och näsa.
Föräldrarna fick försiktigt röra vid honom de första dygnen Sondmatning och kroppsberöring. Sedan tillbaka till kuvösen.
Mor och son var kvar på BB fjorton dagar.
- Nu verkar allt gå bra. I morgon får ni åka hem
Vilken lycka.
Pojken lades i vaggan som pappan snickrat.
Blöjor och nappflaskor fanns på plats
Farmor och farfar kom och beundrade.
En liten familj hade bildats.
Och pojken åt, sov och åt de första veckorna.
Bvc-personalen mätte och vägde och förklarade att allt var precis som det skulle.
Men sedan började nätterna . Nätterna med skrik och småkräkningar. Föräldrarna turades om att gå fram och tillbaka med pojken i famnen. Klappar i stjärten och sjungande Stilla Natt och När Trollmor har lagt sina elva små troll.
Oron växte. Var det något fel?
Bvc lugnade med att det var tremånaderskolik.
Det skulle gå över.
Det gick inte över. Sprutkräkningar efter varje matning.. Akutbesök på sjukhuset där det konstaterades magmunskramp och akut operation. Pojken lämnades kvar på sjukhuset. Läkarens lugnande ord att det här skulle gå bra. Föräldrarna fick åka hem. Huset kändes plötsligt så otroligt tomt.
Det blev ingen sömn den natten.
Och mamman sa till pappan.
- Om han dör så måste vi skaffa ett barn till så fort vi kan.
Pojken dog inte. Han överlevde. Slapp sitt magknip och utvecklades till en idag trettioårig man.

Knottrigt (Skrivpuff 2010:86 27 mars)

Jag drömmer om dom varje natt. Vaknar svettig och vet inte om jag kan fortsätta.
Efter lång tids arbetslöshet var jag beredd att ta vad som helst för att slippa dom där förbaskade bidragen. Ett riktigt jobb. Efter anställningsintervjun förstod jag att det skulle bli vissa svårigheter för mig. Men jag fick jobbet och jag beslöt mig för att jag skulle klara det.

Första arbetsdagen fick jag följa med en redan anställd som visade mig runt i lokalerna. Dom jag skulle ta hand om låg där på rad. Tysta och med hängande huvuden. I långa rader låg dom där och jag tyckte synd om dom. Fantiserade om hur dom hade haft det förut. Somliga hade nog mått ganska bra. Kunnat vara ute så mycket de ville och träffa andra, pratat med varandra och umgåtts. Kanske träffat den rätte fött barn och levt ett något så när drägligt liv. Andra hade känt sig instängda ,trångbodda och övervakade Varit tvungna att inrätta sina liv efter andras villkor. Äta på bestämda tider, inte gå ut när dom ville och framförallt denna trångboddhet.
Men nu fanns dom här och jag skulle ta hand om dom innan dom slutligen överlämnades tillbaka till den värld dom kom ifrån.
Jag fick ingående instruktioner om hur jag skulle göra.
- Börja uppifrån och följ sedan kroppens konturer. Frigör överkropp, mage och sist benen från beklädnaden. När du är klar ska du flytta dom till rummet bredvid där andra tar hand om dom.
Jag drömmer om dom varje natt och känner den nyplockade hönans knottriga hud under mina fingrar.

Medlemskort (Skrivpuff 2010:85 26 mars)

M ängdrabatt
E ndast den här veckan
D et lönar sig
L ätt att använda
E get val
M er för pengarna
S kriv bara under här
K öp nu betala senare
O troliga förmåner
R äntefritt i tre månader
T ack för att du valde oss

Om att blekna (Skrivpuff 2010:84 25 mars)

Elden i den öppna spisen spred sitt varma röda sken en bit in i rummet.. Ute föll det fortfarande snö. Det var tredje dagen i följd som snön fullkomligt vräkte ner. Snödrivorna täckte halva fönstret och det var omöjligt att se längre bort än några meter från huset.. Att ta sig till affären i det här vädret var helt enkelt otänkbart. Bara att vänta tills det slutade snöa. Mat fanns i skafferiet för ett par dagar till, så nog skulle hon klara sig och Olsson i granngården hade ju lovat skotta vägen så fort han hann. Han hade väl fullt upp med den egna skottningen, tänkte hon. Han kommer när han kommer.
Hon knäppte den sista knappen i den stora grå yllekoftan, satte sina raggsocksklädda fötter i tofflorna och stoppade några vedklabbar i brasan. Flyttade korgstolen en bit närmare och gnuggade sina kalla gammelhänder så nära elden hon vågade.
Hon måste ha slumrat till där i stolen när hon väcktes av en ringsignal. Yrvaken såg hon sig omkring och visste inte i sin dåsighet om det var telefonen eller dörrklockan som lät. Ute hade det hunnit bli mörkt, snön hade slutat falla och i spisen fanns bara några små pyrande vedrester kvar. Ringsignalen hade tystnat Hon reste sig med stela ben från korgstolen och trevade sig fram till väggkontakten för att tända taklampan. Telefonen markerade med sin röda lampa att hon hade ett missat samtal. Displayen visade Olssons telefonnummer. Nu vill han tala om att han ska komma, tänkte hon och ringde upp.
- Olsson.
- Ja hej Simon. Det är jag. Har du pappa hemma?
- Nej, han körde bort till dej för några timmar sedan med traktorn. Jag trodde han var kvar hos dej. Jag ville veta om han behövde hjälp. Det var därför jag ringde.
- Jag har varken hört eller sett honom. Vänta så ska jag titta ut och se om jag ser något.
Hon kupade händerna runt ansiktet och framåtlutad mot fönsterrutan såg hon ett ljussken .
Ljusskenet steg som en pelare från marken mot himlen. Alldeles stilla var den och alldeles stilla och tyst var det där ute.
- Ja Simon. Jag tror han behöver din hjälp.
Hon kände hur hon bleknade. Sedan minns hon inget mer.



.

Märkligt men hoppfullt

22 mars. Fyra minusgrader, strålande solsken,klarblå himmel och en halv meter snö.
Men koltrasten sjunger.

Ett "vi" stärker relationen.

Om du vill att äktenskapet eller relationen ska hålla, beskriv ofta dig själv och partnern som vi i stället för jag och du. Då har du också större chans att bli harmonisk, uttrycka positivare känslor och vara nöjdare med din relation, allt enligt tidskriften Psychology and Agering.
Forskare undersökte i en amerikans studie hur ofta 154 par använde orden vi, du och jag, hon och han när de talade om eller beskrev varandra.De fann att äldre par använde ordet vi oftare än medelålders par. De hade också lägre puls och färre negativa känslouttryck.
Ordet "vi" signalerar gemenskap. Par som ofta beskriver sig själva med du och jag,ger i stället en bild av att det finns spänningar i relationen.
Saxat ur en lokaltidning i veckan.


Jag håller fullkomligt med ovanstående. Det finns väl inget värre än att höra hur någon talar om sin livspartner som en hon eller han vilken som helst. Nej använd ordet vi så ofta det går eller nämn din partner vid namn.
Tillhörighet och vikänsla är viktig på många sätt.

Dagens lite till: Vårdagjämning!!!!

Solidaritet? Javisst.

Internationella kvinnodagen i morgon.

Här sitter jag med tak över huvudet. Varmt och tryggt, mätt och belåten.
Kan skriva på min blog och sedan krypa ner i en skön säng och vakna i morgon till en ny dag. Då ska jag gå till tandhygienisten för att bli plågad för 700:--
Allt för att mina tänder inte ska lossna och ramla ut.
I-lands förmån? Javisst.

Ni kvinnor där ute i världen, som har problem med tandlossning?
Om ni fick 700 kronor, skulle ni då gå till en tandhyienist? Nej jag tror inte det. Pengarna skulle nog kunna investeras på ett för er mer välbehövligt sätt. Som att skaffa mat till era barn eller betala deras skolgång. Kanske köpa en get eller en ko eller investera i något som utvecklar det samhälle ni lever i.

Men varför skickar jag då inte mina 700 kronor till er?
Nej. Jag vill inte att mina tänder skall ramla ut och jag tycker att jag utan dåligt samvete kan unna mej denna lyx.

Min solidaritet med er blir inte mindre för det och jag kan visa den på andra sätt.
Jag kan ifrågasätta och diskutera era levnadsförhållanden i samtal med andra människor och sprida ringar på vattnet. Ringar som når fram till er på olika sätt.
Jag kan demokratiskt rösta på ett politiskt parti som gynnar er livssituation.
Jag kan lämna saker till loppmarknaden som min vän har för att stödja er och ett barnhem i Afrika.

Men detta hade jag inte kunnat göra om jag varit tandlös. Då hade jag haft fullt upp med min egen självömkan och inte kunnat tänka på er.

Så därför betalar jag gärna 700 kronor i morgon till tandhygienisten och går sedan hem och rotar i garderoben efter kläder som går att sälja på loppis.

Olika behov

Tre små notiser ur dagens lokaltidning under rubriken Brott & olyckor.

En 45-årig man togs på bar gärning när han i en mataffär snattade mat. Han hade plockat på sig en smörgåstårta och två chokladbitar.

En 48-årig man stal en whiskyflaska av märket Black Velvet från systembolaget. Mannen gömde flaskan i fickan och gick till kassan och betalade för en flaska öl.
Mannen stoppades av väktare när han lämnade butiken.

En 82-årig kvinna ertappades när hon försökte stjäla ett paket ris, kaffefilter och Aftonbladet.

Alla har vi olika behov.
Även när det gäller mat och dryck !

Varning för mötande trafik

Jag har kört länge på motorvägen. Jag kör i mitt eget körfält. Jag behöver inte oroa mej för att mötande trafikanter ska komma över på min körbana. Vi är väl skilda åt genom mitträcket och jag kan någorlunda slappna av i mitt bilkörande.
Så dyker plötsligt varningsmärket upp.Ett triangelformat märke, gult med röd kant och med två svarta pilar i mitten.Ett märke som betyder varning för mötande trafik.Nu måste jag skärpa mej. Kan inte bara titta rakt fram utan måste hålla koll på dom jag möter så att inte någon kommer över på min sida med risk för kollision!Skulle jag göra det ändå,måste jag väja för att slippa undan med livet i behåll och även om det inte skulle bli så drastiskt, så vill jag ju inte ha plåtskador på bilen!Det blir dyrt och besvärligt med omlackering, bärgning och andra olägenheter.

Varningsmärken i trafiken behövs. Men hur är det i våra vardagsliv? Sätter vi upp varningsskyltar där också?
Ja jag tror det. Många av oss ser den där gula varningstriangeln framför oss när vi möter människor vi inte känner, människor med en annan hudfärg, ett annat språk eller en annan ideologi än den vi själva har.
Varning för möten.Vi är rädda att vi ska krocka, få plåtskador och behöva bärgas från mötesplatsen. Vi väjer. Försöker undvika krocken. Det är mycket lättare att köra i sitt eget körfält. Bara titta rakt fram, slappna av och köra sin egen väg.
Men sen kommer dom ändå. Mötena.På arbetsplatsen, på festen, den nya grannen, som just flyttat in, i skolan, i bussen och på stan.
Vad skulle hända om du krockade i ett sådant möte? Ja inte skulle du dö i alla fall. Möjligtvis få lite plåtskador. Men det kan man ju leva med! Det är inte lika farligt att krocka med en människa som med en bil. Människor är mjuka, bilar hårda.

Var uppmärksam på varningsskylten i trafiken men ta ner den i dina möten med människor. Eller varför inte byta ut den mot ett upplysningsmärke? Ta det med ett I i mitten, som betyder information eller det där med ett stort P,parkering. Eller varför inte det med ett stort M, som betyder mötesplats på smal väg? Här måste du stanna upp för att ni över huvud taget ska ha en chans att mötas.Det är här du har tillfälle att se den du möter. Det är här du kan få information och kanske till och med kunna parkera en stund.
Så vad är det som säger att den bredaste vägen alltid är den bästa?

Så var man bloggare då!

Det tog lite tid för mej att ge mej in i bloggvärlden. Några år så där, men nu är jag här!

Varför tog det så lång tid då? Ja, bland annat var det väl den berömda jantelagen, som sa att jag inte hade något att skriva om som kunde intressera någon annan.


Men så råkade jag läsa nånstans att en människa tänker c:a 65000 tankar per dygn.

OK. Några av mina dagliga 65000 tankar borde intressera någon annan. Vi kan dela dom, diskutera eller kommentera dom.

På min blogg kommer jag att skriva om tänkvärdheter, skriverier, både mina och andras och lite till.

Dagens tänkvärdhet:
Om snöret inte håller utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. /Nalle Puh /

Dagens skriveri:
Om bloggen inte blir det jag har tänkt mej, är det bara att försöka på ett annat sätt.
/ Ulla Berglund /

Dagens lite till:
Nu räcker det med snö!