Knottrigt (Skrivpuff 2010:86 27 mars)

Jag drömmer om dom varje natt. Vaknar svettig och vet inte om jag kan fortsätta.
Efter lång tids arbetslöshet var jag beredd att ta vad som helst för att slippa dom där förbaskade bidragen. Ett riktigt jobb. Efter anställningsintervjun förstod jag att det skulle bli vissa svårigheter för mig. Men jag fick jobbet och jag beslöt mig för att jag skulle klara det.

Första arbetsdagen fick jag följa med en redan anställd som visade mig runt i lokalerna. Dom jag skulle ta hand om låg där på rad. Tysta och med hängande huvuden. I långa rader låg dom där och jag tyckte synd om dom. Fantiserade om hur dom hade haft det förut. Somliga hade nog mått ganska bra. Kunnat vara ute så mycket de ville och träffa andra, pratat med varandra och umgåtts. Kanske träffat den rätte fött barn och levt ett något så när drägligt liv. Andra hade känt sig instängda ,trångbodda och övervakade Varit tvungna att inrätta sina liv efter andras villkor. Äta på bestämda tider, inte gå ut när dom ville och framförallt denna trångboddhet.
Men nu fanns dom här och jag skulle ta hand om dom innan dom slutligen överlämnades tillbaka till den värld dom kom ifrån.
Jag fick ingående instruktioner om hur jag skulle göra.
- Börja uppifrån och följ sedan kroppens konturer. Frigör överkropp, mage och sist benen från beklädnaden. När du är klar ska du flytta dom till rummet bredvid där andra tar hand om dom.
Jag drömmer om dom varje natt och känner den nyplockade hönans knottriga hud under mina fingrar.