Solidaritet? Javisst.

Internationella kvinnodagen i morgon.

Här sitter jag med tak över huvudet. Varmt och tryggt, mätt och belåten.
Kan skriva på min blog och sedan krypa ner i en skön säng och vakna i morgon till en ny dag. Då ska jag gå till tandhygienisten för att bli plågad för 700:--
Allt för att mina tänder inte ska lossna och ramla ut.
I-lands förmån? Javisst.

Ni kvinnor där ute i världen, som har problem med tandlossning?
Om ni fick 700 kronor, skulle ni då gå till en tandhyienist? Nej jag tror inte det. Pengarna skulle nog kunna investeras på ett för er mer välbehövligt sätt. Som att skaffa mat till era barn eller betala deras skolgång. Kanske köpa en get eller en ko eller investera i något som utvecklar det samhälle ni lever i.

Men varför skickar jag då inte mina 700 kronor till er?
Nej. Jag vill inte att mina tänder skall ramla ut och jag tycker att jag utan dåligt samvete kan unna mej denna lyx.

Min solidaritet med er blir inte mindre för det och jag kan visa den på andra sätt.
Jag kan ifrågasätta och diskutera era levnadsförhållanden i samtal med andra människor och sprida ringar på vattnet. Ringar som når fram till er på olika sätt.
Jag kan demokratiskt rösta på ett politiskt parti som gynnar er livssituation.
Jag kan lämna saker till loppmarknaden som min vän har för att stödja er och ett barnhem i Afrika.

Men detta hade jag inte kunnat göra om jag varit tandlös. Då hade jag haft fullt upp med min egen självömkan och inte kunnat tänka på er.

Så därför betalar jag gärna 700 kronor i morgon till tandhygienisten och går sedan hem och rotar i garderoben efter kläder som går att sälja på loppis.