Skräpa in

Familjen skall åka på semester i två veckor och ett par goda vänner skall bo i vårt hus och passa katterna och vattna blommorna.
Jag har städat noga den senaste veckan. Både i skafferi, klädkammare och andra utrymmen som inte så ofta blir ihågkomna.
Barnen fyra och sex år förstår att mamma vill ha läget under kontroll.
Nu står resväskorna färdigpackade i hallen och jag tar en sista tur med dammsugaren.
Far i huset bär ut väskorna till bilen. Då ser jag lillpojken ligga på knä i hallen och plocka upp några löv från golvet. Han tittar på mig med stora ögon och säger: “David skräpar in och jag skräpar ut.”

Ond bråd död

Dom sitter i våningen ovanför puben och har förfest. Dom tränger ihop sig i ett litet hörn och är ganska stillsamma och tysta. Då och då lämnar några av dom sin plats för att kolla läget utanför puben men återvänder ganska snart tillbaka till kompisarna. Här är det lugnt och tryggt och än så länge finns det mat och dryck så att det räcker till alla. Men doften från puben sprider sig uppåt och som på en given signal förflyttar sig alla lite långsamt mot de lockande aromerna. Dom håller sig en bit ifrån ganska länge, insuper atmosfären och hamnar så småningom en och en vid ingången. Nu vågar sig den första in och det tar inte lång stund förrän alla kompisarna är inne.
Nu börjar den riktiga festen. Här finns omåttliga mängder med dricka.Gratis! Framdukat bara för dom. Att det ligger några döda släktingar en bit bort bekymrar dom sig inte om. Här ska festas!
Tyvärr slutar det med döden även för detta kompisgäng.
Och jag som tyckte att jag tvättat kakelplattorna så noga. Tydligen hade jag glömt det där lilla hörnet.
Plastflaskan med innehåll av vinäger, honung och diskmedel var i alla fall en utmärkt flugfälla.
Snart är det vinter och då är dom borta från mitt kök. Bananflugorna.

Skriv om att avvakta

Nej. Jag tror jag avvaktar.:)

Se mig

Titta på mig nu då.
Se vad jag kan.
Det lilla barnet vill ha uppmärksamhet.
Här får du. En teckning som jag gjort till dig.
Ögonen lyser.
Det lilla barnet vill ha bekräftelse.
Blås. Det gör ont.
Det lilla barnet vill ha tröst.
Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Rösten höjs och benen sparkar.
Det lilla barnet vill bli sedd.
Inom mig finns det lilla barnet alltid kvar.

Att bo

Kerstin och Tina arbetade på samma arbetsplats. Kerstin var betydligt äldre än Tina och blev hennes mentor. Det blev många långa och djupa samtal och Tina kände stort förtroende och beundran för den andra kvinnans grundliga kunskaper inom yrket.
Deras samtal kom också att handla om pivatlivet. Kerstin var gift med en flygofficer och hade två vuxna barn. Tina var nyligen frånskild och hade flyttat från mannen till en ny ort. Där bodde hon i en andrahandslägenhet på tjugofyra kvadrat och hade haft turen att få ett arbete nästan direkt.
- Kan vi inte gå ut och ta en öl efter jobbet? frågade Kerstin en dag.
Pub-runderna blev fler och fler. Det blev också besök på matkrogar och dansrestauranger. Kerstin bjöd och Tina tog emot. Hennes ekonomi var inte den bästa och hon var glad att få komma ut och träffa nya människor. Kerstin blev en god vän och kanske också lite som en extra mamma.
En kväll ringde det på dörren hemma hos Tina. Utanför stod Kerstin med en resväska i handen.
- Jag har flyttat från min man. Kan jag få bo hos dig några dagar?
Kerstin fick sova på soffan och Tina i sovalkoven mittemot.
- Men vad fan gör du?
Tina vaknade av att Kerstins händer sökte sig in under täcket och upp mot hennes bröst.
Hon satte sig häftigt upp och knuffade bort Kerstin med en kraft som hon inte visste var den kom ifrån.
- Har du inte förstått? undrade Kerstin.
- Nej det har jag verkligen inte, svarade Tina samtidigt som hon tände lampan och snabbt tog på sig sin morgonrock.
Dagen efter flyttade Kerstin tillbaka till sin man och sjukskrev sig. Tina jobbade kvar ett tag men sökte och fick ett annat arbete. Dom sågs aldrig mer.

vägleda

- Jamen säg vad jag ska göra då!
Rösten var desperat och kinderna glödde.
Bredvid henne låg stickan. Stickan som visade att inuti henne fanns ett embryo, som om hon valde att behålla det inom sig och föda det om sex månader skulle bli en människa av kött och blod som skulle få finnas här på jorden i ungefär åttio år.
En svindlande tanke för en femtonåring.
En femtonåring som en kväll för några månader sedan inte kunde stå emot.
Inte kunde stå emot den varma känslan som spred sig i hela kroppen när han rörde vid hennes bröst och fick henne att njuta av varje ögonblick.
Skulle hon berätta för honom? Skulle hon tala om att han blir pappa till ett litet barn om ungefär sex månader?
Eller skulle hon själv bestämma om abort?
- Hjälp mig då. Vad ska jag göra?
Ja. Vad ska jag säga? Vad har jag för mandat att bestämma om hennes och en ofödd människas liv?
Vad vet jag om vad som är bäst?
Önskar att det fanns en liten knapp som i spelen på nätet, som man kunde trycka på.Knappen där det står Ledtråd. Då skulle allt lösa sig till det bästa.

Belåten

Vet inte vem av oss som är mest belåten just nu.
Det har varit en lång dag för oss båda. Tidigt i morse skildes vi. Du stack iväg på dina uppdrag och jag på mina.
Tänkte på dig några gånger och undrade om du frös. Det var ju nästan femton minusgrader och blåst. Själv satt jag inne i en varm kontorslokal när du din stackare fick vara utomhus hela dagen. Men det är klart, du valde själv. Du vet att du skulle kunna stannat hemma och jobbat några timmar på eftermiddagen i stället. Så har du gjort förr och det har gått hur bra som helst.
Men nu är vi i alla fall hemma båda två. Vi har pratat med varandra, ätit lite god mat, suttit i soffan en stund och tittat på tv och nu ligger vi här i sängen tillsammans. Du har ditt huvud inborrat i min armhåla och din ena sammetsmjuka tass ligger i min hand.Du, min älskade lilla svarta katt med de bärnstensfärgade ögonen. Som sagt, jag undrar vem av oss som är mest belåten just nu.

Nu får det vara nog

Hon tog fram sin röda ryggsäck. Slängde ner tandborste, några extra trosor och ett par jeans. Nu får det vara nog. Nu får det räcka. Nu går jag. Vart vet jag inte men nu sticker jag..
Solen håller på att gå ner bakom björkarna som slänger långa skuggor över den nyklippta gräsmattan. Kvällen är ljum sensommar och hennes ben fortfarande bruna. Bara om man tittar nära kan man se blåmärket på låret .De senaste veckorna har hon döljt sin kropp. Handlat på Ica i långbyxor och långärmat .Trots hettan. Inte visa. Inte ta emot frågande blickar. Le och småprata lite som vanligt.
- Hur har du haft det på semestern?
- Jo tack bra.
Le. Le. För guds skull le!
Högerarmen värker när hon sträcker sej upp för att hämta en burk krossade tomater. Le. Magen drar ihop sej när hon plockar upp torskfileér ur frysdisken. Le.
Illamåendet kommer krypande. Hinner inte hem den här gången. Hon ber att få låna toaletten Spolar samtidigt som de rödfärgade spyorna lämnar hennes kropp.
Tvättar mun och händer.
Möter föreståndaren utanför.
-Ja då kan man gå som vanligt igen då. Man måste ju dricka så mycket i värmen. Le.



Nu får det vara nog.
Hon drar ihop ryggsäcken med blixtlåsen Tittar in mot vardagsrummet. Han sover som vanligt. Efteråt. I fåtöljen.
Kollar så att Allkortet och en del kontanter ligger i plånboken. Tittar slentrianmässigt i hallspegeln och drar händerna genom det stora, burriga, ljusa håret. Öppnar ytterdörren.
Håller igen låskolven med pekfingret så att det inte ska höras när dörren går i lås
Ingen lapp på köksbordet. Inget meddelande om att nu vill jag inte mer. Inget om att nu får det räcka. Inget om att nu är det slut. Inget om att jag bara sticker nu.
Hon bara går. Mot busshållplatsen
Mot något annat
Något annat än denna förödmjukelse, smärta och förnedring.
Mot något… Ja vaddå?
Vänner har hon inte kvar.
Föräldrarna tror fortfarande att deras äktenskap är perfekt och lyckligt Inte har hon velat säga något. Inte såra eller bekymra.
Nej dölj. Dölj det som händer när dörren är stängd och det bara är dom två,
Skäms och känn skuld.
Känslan av att inte räcka till. Att inte vara som han förväntar sej. Att inte ställa upp. Att inte kunna tillfredsställa. Att inte kunna få barn
Att inte… Att inte…
Det börjar regna.
Hon känner regndropparna mot sin kind som varma mjuka smekningar. Varma mjuka.
Den gången i Grekland. Ögon som möttes med blickar av längtan och åtrå. Varma mjuka smekningar. Älska på solvarm klippa med månljus över vita bränningar i svart hav. Frukost tillsammans i hotellets matsal och löften om att mötas igen.

Regndropparna söker sej ner under hennes tunna blus. Väter axlar och bröst. Varma mjuka smekningar. Hon stannar inte vid busshållplatsen. Ser bussen köra förbi, tar av sej skorna och fortsätter att gå. Något inom henne säger att det är rätt. Inte bli sedd av folk som kan minnas henne sen. För visst kommer han att söka efter henne. Visst kommer han att säga att det aldrig mer ska hända igen. Visst kommer han att gråta. Tala om hur mycket hon betyder för honom och att han inte kan leva utan henne Och kanske hon återvänder. Den här gången också. Bäst att inte bli sedd av någon. Gå, gå, gå.
Minnet av slagen, orden piskrappen, ger hennes kropp styrka. En vilja att bli fri och hon ökar takten. Bort. Fort utom synhåll
En kort sekund känner hon sej som en svikare. Han har ju bara henne.

Hon hittades i en skogsglänta av en bärplockare. Hennes huvud vilade mot en röd ryggsäck och bredvid kroppen stod ett par sandaler.

Att minnas

- Nej. Jag minns inte säger jag ju.
- Ja men du lovade ju.
- Nej det gjorde jag inte.
- Jo du lovade att du skulle ställa upp. Vad som än hände.
- Det där har du drömt.
- Men nu är det så här att jag behöver stålar nu.
- Vi har aldrig pratat om pengar och jag har aldrig lovat dig någonting.
- Nog visste jag att du börjar bli gammal, men inte att du börjar bli senil.
- Vad ska du ha pengarna till?
- Love ditt barnbarn har spelskulder som måste betalas nu. Du sa att du skulle ställa upp!
- Hur mycket gäller det?
- Vet inte exakt. Ge mig ditt kontonummer så ordnar jag allt.Tack! Bra morsan. Jag älskar dig.