Tågresan
Det började med ett telefonsamtal.
- Din mamma har satt ut alla möblerna i trappuppgången och hon säger att det är någon
I lägenheten som vill att hon flyttar därifrån.
Min mamma och jag hade inte haft särskilt bra kontakt under de senaste tio åren. Vi hade pratats vid i telefon , vilket oftast slutade med att vi blev ovänner innan vi la på luren. Bakgrunden till det hela är en lång historia
Det började alltså med ett telefonsamtal.
Min mamma bodde i ett tiovåningshus i ett av stadens förnämsta kvarter. Där hade hon bott i fyrtio år. Vi flyttade dit när min pappa dog. Jag var då tio år.När jag var nitton, gifte jag mig och flyttade därifrån, men mamma bodde kvar.
När telefonsamtalet kom var jag alltså en kvinna som närmade sig de femtio med familj och egna barn.Telefonsamtalet kom från en kvinna, som var granne med min mamma. Hon hade inte speciellt höga tankar om mig som dotter, utan tyckte att jag var en odräglig och okänslig typ som inte brydde sig om sin mamma. Hon hade inte bemödat sig om att ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig.
Nåväl.Jag förstod att min mamma inte mådde bra och att allting inte stod rätt till
Jag förstod också att någonting måste göras och att mamma inte kunde bo kvar i lägenheten. Hon måste komma till ett ställe där hon hade hjälp dygnet runt.
Efter massor med telefonsamtal, brev och en hel del administrativt arbete blev det till slut så, att mamma fick en plats på ett gruppboende för äldre i min hemstad.
Nu återstod bara det praktiska. Att tömma lägenheten och att på ett så smidigt och humant sätt som möjligt få henne med dit. Att berätta för henne om allt som skulle hända hade jag blivit avrådd från av en läkare.
- Det bara oroar i onödan, sade han.
Jag fick i stället rådet att bara informera henne om det som närmast skulle ske. Det kändes som om jag lurade henne på det här sättet, men jag lydde rådet.
Jag berättade i telefon att jag skulle komma och hälsa på henne. Det jag inte berättade var att min man och ett av våra barn skulle komma någon dag senare och med hyrd lastbil flytta hennes möbler till det nya boendet.
Att hon var senil och dessutom hade altzheimer, hade jag förstått genom våra telefonsamtal. Jag hade däremot inte varit i personlig kontakt med henne på minst två år, utan bara fått information genom grannen.
Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad som skulle hända när jag och mamma möttes.
Jag stod i entrén till huset där mamma bodde och innan jag tryckte på porttelefonknappen, läste jag igenom namnen på anslagstavlan. Jodå, Carléns bodde kvar och Håkanssons och Winklers. En hel del för mig kända namn hade dock bytts ut mot nya.
Jag satte fingret på knappen där det stod mitt gamla flicknamn, drog ett djupt andetag och tryckte till.
Ett svagt burrande hördes, innan den välkända rösten med genom åren ett väl inövat ”Hallå” svarade.
-Hej mamma. Det är jag, Ulla.
Så kom det där klicket ,när mamma öppnade entrédörren uppifrån lägenheten.Jag tog hissen upp till tredje våningen och ringde på.
Där stod hon. Min mamma sedan femtio år tillbaka. Hon öppnade dörren så försiktigt, så försiktigt och innan hon såg att det var jag som stod utanför hann jag se det rädda och förvirrade uttrycket i ögonen.
Hon hade fortfarande kolsvart hår vid åttiofyra års ålder. Sedan lång tid tillbaka hade hon färgat det med jämna mellanrum.
Hon hade på sig ett par mjuka tofflor, som dolde de fötter som hon så länge jag kunde minnas hade dolt för omvärlden. Hon tyckte att dom var fula, därför att dom var något deformerade. Skokontot blev till och från ganska högt!
Hon hade blivit bredare om höfterna. Detta dolde hon genom att ha en löst hängande utanpåblus i svart och lila till den snäva grå kjolen. Att stoppa in blusen innanför kjollinningen, var numera inte att tänka på.Jag tyckte att hon hade krympt. Det är väl det man gör med åren.
-Hej mamma . Det är jag, Ulla.
Vi kramades och jag var för första gången på länge inne i den lägenhet där jag bodde som tonåring med allt vad det innebar!
Nu stod jag här som vuxen, och kände att rollerna var ombytta mellan mamma och mig.
Nu var det jag som skulle ta hand om henne och inte tvärtom.
Lägenheten såg ut som vanligt. En del möbler var utbytta, men mycket fanns kvar sedan den tid då jag bodde där. Där fanns det gamla femtiotalsdraperiet mellan hall och rum. Där fanns också sekretären som jag ofta satt vid när jag gjorde mina läxor. En sak som inte var kvar var pianot. Jag frågade och fick till svar att det var sålt för många år sedan då mamma behövde pengar.
Jag kunde förstå men tyckte ändå att det var synd. Mammas stora passion här i livet var ju musiken och många var de pianoelever hon undervisat i vårt hem under årens lopp.
Vem är du? Vad gör du här? De frågorna fick jag otaliga gånger under den första dagen. Dessemellan kände mamma igen mig och uttryckte sin glädje över att jag var där. Jag förstod ganska snart hur förvirrad hon var och att det inte längre gick att föra ett normalt samtal med henne. Den kvinna, som nu satt framför mig i vardagsrummet var min mamma men ändå inte.
Insikten om detta blev tung och när jag på kvällen gick ut en stund i mina tonårskvarter kom tårarna.
Dagen efter var det dags . Mamma och jag skulle resa med morgontåget från min gamla hemstad till min nuvarande. Jag hade förberett henne kvällen innan genom att berätta att hon skulle bo hos mig och min familj några dagar. Detta var helt sant. Det jag inte berättade var att hon efter det skulle bo på det gruppboendet dit min man och son flyttade hennes möbler och tillhörigheter. Allt enligt läkarens råd.
Dagen började med en kopp kaffe, som för övrigt var mammas favortitdryck. Jag packade ner det nödvändigaste för den sex timmar långa resan i en väska. Mamma satte på sig ytterkläderna som alltid inkluderade en stor vidbrättad hatt. Den här var grå med en jättelik vit blomma mitt fram. Hon klämde ner den över sina svarta lockar och puffade till den med sina handskprydda händer. Den grå sommarkappan knäpptes omsorgsfullt och efter en sista granskande titt i spegeln gav vi oss iväg till centralstationen.
Himlen började mörkna och det dröjde inte länge förrän regnet kom. Väl framme på stationen började det att åska. Först lite smått på avstånd men åskvädret tilltog. Tåget kunde emellertid starta i rätt tid, men efter c:a en mil blev det tvärstopp. Nu hör det till saken att min mamma var ovanligt åskrädd. Jag hade dragit för gardinerna i kupén där vi satt. Detta hindrade dock inte de ljudliga åskknallarna att tränga in i kupén och mamma studsade för varje gång till och uttryckte sin rädsla med ett "usch" eller " fy då". Vi satt fast på samma ställe i c:a två och en halv timma. Regnet öste ner utanför kupéfönstret och åskvädret verkade inte vilja ge med sig. Jag föreslog att vi skulle gå till restaurangvagnen för att dricka en kopp kaffe., men mamma vägrade. Hon vägrade också att ta av sig sin stora hatt. handskarna och att knäppa upp kappan.
Det var bara att vänta. Så äntligen kunde tåget starta igen. Fortfarande var det fel på någon strömförande ledning, så vi tog oss fram med ungefär 20 km i timmen en bra stund.
Mamma blev otålig och funderade naturligtvis på vad det var som hände. Det hjälpte inte vad jag än sa. Hon började bli misstänksam och frågade gång på gång vart vi var på väg. Jag förklarade lugnt och sansat att vi skulle åka till mitt hem i Västerås där hon skulle få vara några dagar, träffa sina barnbarn och min man.
- Du lurar mej. Vi åker på fel håll.Har du tagit min hemmanyckel?vad är det här för något? Nu vill jag stiga av. Kan du hjälpa mej hem. Detta var en del av kommentarerna hon fällde de närmaste två timmarna.
Så småningom fick jag med henne in i restaurangvagnen där hon fick dricka sin älsklingsdryck kaffe och äta ett wienerbröd.
När vi återvände till våra platser var hon på bättre humör..Tåget hade nu kommit upp i normal hastighet och jag hoppades att det inte skulle bli några ytterligare förseningar.
Mamma fick syn på en man i trettioårsåldern, som hade kommit in i vår kupé. Hon började göra grimaser åt honom, lade benen i kors och drog förföriskt upp kappa och klänning så att benen blev synliga ända upp till låren! Sedan tittade hon pillemariskt på mej, blinkade med ögonen och såg helt nöjd ut. Detta upprepades ett flertal gånger blandat med svordomar om att jag lurade henne och att vi åkte på helt fel håll. Ett toalettbesök blev nödvändigt och under promenaden dit genom vagnen hann mamma med att berätta för passagerarna om hur jag lurade henne till något som hon absolut inte ville själv.
Tågresan tog betydligt längre tid än vad jag hade räknat med och jag drog en lättnadens suck när vi äntligen var framme.
Mitt i natten steg vi av i Västerås där vi tog en taxi den sista sträckan hem till mitt hus.
Mamma satt i framsätet bredvid taxichauffören och bombarderade honom med ekivoga förslag blandade med förbannelser över mej. Jag förklarade situationen för chauffören. Han log förstående och lovade mej vita vingar i himmlen.
Väl framme vid mitt hus bad jag mamma stanna kvar i taxin tills dess jag hade tänt utebelysningen och öppnat dörren till huset. När det var gjort gick jag tillbaka till taxin och sa.
- Nu är vi framme. Välkommen.
Mamma steg ur bilen tittade på mej och sa.
.- Vad trevligt. Är det du som är Ulla?
Efter en kopp kaffe och en ostsmörgås klockan tre på morgonen bäddade jag ner mamma i gästrummet. Hon slocknade med det samma . Själv gick jag ut på vår altan. Slog upp ett glas rött vin, tände en cigarett och tackade min lyckliga stjärna för att vi var här.
