Utopi

Jag såg dom på Stockholms centralstation för några dagar sedan. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Han, lång med kortklippt blont hår och iklädd en välsittande svart ytterrock.  Hon, också hon lång och smal med mörka lockar som inramade hennes ansikte. Ett ansikte med stora bruna ögon och en välmålad röd mun. Dom gick nära varandra, mycket nära och hans hand omslöt hennes med ett fast grepp. Dom gick några steg in i vänthallen, stannade och började diskutera något med varandra. Han släppte inte greppet om hennes hand och när dom talat färdigt med varandra, lutade hon sitt huvud mot hans axel. Dom såg på varandra några sekunder, nickade och återvände till perrongen. Han höll henne fortfarande hårt i handen.

Dom gick sakta. Han med rak rygg och starka ben. Hon med sned rygg och ben som inte riktigt ville dit hon ville. Hennes gång var ryckig och hasande och de långa mörka lockarna svängde hit och dit vid varje steg hon tog. Den hand som inte vilade tryggt i hans, hängde slapp. Ena halvan av hennes ansikte var förlamat och dom välmålade röda läpparna kunde inte riktigt forma orden. Dom kom långsamt och lite sluddrigt.

Men ögonen. Dom stora bruna ögonen, det ena med något mer hängande ögonlock än det andra, utstrålade tillgivenhet och förtroende. Hon var så vacker.

Jag vet att mannen vid hennes sida också tyckte det. I hans blick när han såg på henne fanns bara kärlek, mycket kärlek.

Jag kunde inte släppa tankarna på mannen och kvinnan. Ett kort möte på Stockholms central. Ett möte som berörde mej starkt.

Fantasin skenade iväg. Hur hade det blivit så här? Hade dom träffats och blivit förälskade, gift sej och planerat för framtiden? Tänkt sej barn och att få åldras tillsammans?

Men så hade det hänt något på vägen. En olycka av något slag som totalt ändrade deras liv.

Ja så kan det ju ha varit. Och visst ändrades deras liv. Det blev inte som dom planerat. Men blev det sämre? Nej men annorlunda

.

Det jag såg under den här korta stunden var två människor vars kärlek till varandra var så stark och uppenbar att den nästan gick att ta på.

Om vi alla fick uppfyllas av den känslan i våra olika relationer till varandra, skulle världen se annorlunda ut då?

En utopi?

Utopi som betyder den goda platsen som inte finns någonstans.

Men jag har sett den platsen. Den fanns på Stockholms central för några dagar sedan.

Dagens Skrivpuff: Vittne