lördag 29 maj 2010

Uppmuntran (Skrivpuff 29 maj)

Uppmuntran

Det hade inte blivit så. Några barn fick dom aldrig. Dom hade accepterat det så småningom och inrättat sina liv efter omständigheterna.
Varken han eller hon var särskilt talföra. Många tysta stunder hade det blivit. Det senaste året hade det varit tystare än någonsin, sedan Bengt blev arbetslös.
Hon själv kämpade på med sitt arbete på sjukhuset, trots utslitet knä och dålig lön.
Den ena dagen var en kopia av den andra. Kvällarna efter maten satt dom i soffan framför teven.
Oftast var det hon som gick och la sig först.
- God natt då.
- Ja, god natt då och sov gott, var nästan det enda som sades mellan klockan arton och tjugotvå.

Idag hade hon tagit ut två timmars komptid. Hon hade fått en idé.
Hon hängde som vanligt av sig kappan i hallen och som vanligt satt Bengt och läste kvällstidningarna. Kuvertet placerade hon väl synligt på köksbordet bredvid hans tallrik.
Korv, pasta och kaffe på maten.
Kuvertet låg kvar när korven var uppäten. När kaffebryggaren pep tog han upp kuvertet. Vände och vred på det några gånger.
- Vad är det här? sa han och viftade med det i luften.
- Öppna då, så får du se.
Med baksidan av kaffeskeden sprättade Bengt upp kuvertet. Med tummen och långfingret tog han sakta ut innehållet och lade tillbaka det tomma kuvertet på bordet. Han fällde ner glasögonen, som satt uppskjutna i hårfästet och läste tyst texten på det ihopvikta pappret.
Hon stod kvar vid kaffebryggaren med ryggen vänd mot bordet.
- Va i helvete är nu det här? Vad har du nu hittat på? Det begriper du väl att vi inte kan. För det första har vi inte råd med sånt här. Också ditt onda knä. Nä vet du!.
- Jag tänkte bara att vi skulle behöva…
Stolen skrapade hårt mot golvet och pappret flög iväg över köksbordet när Bengt reste sig och gick därifrån.

Det var då hon bestämde sig. Resan till London skulle bli av. Hon lade tillbaka flygbiljetten i kuvertet. I morgon skulle hon gå till resebyrån och ändra namnet på medresenären.
Bengt Jonsson skulle ändras till Per Kronqvist.
Hon hade sedan fjorton dagar på sig att förbereda sin resa in i framtiden tillsammans med sin nya medresenär.

6 kommentarer:

  1. Hoppsan, alla uppskattar inte en uppmuntrande överraskning... =)

    Det är nog rädsla som får människor att leva sina liv, så som du beskriver, i tystnad och utan nya upplevelser. Rädsla för det som inte kan kontrolleras?

    SvaraRadera
  2. tystnad är hemskt....

    Då bryter någon sig ut till slut.
    per fick roligt

    SvaraRadera
  3. Mycket välskriven text. Sorglig i sin tystnad...

    SvaraRadera
  4. Oj! Såg inte uppbrottet komma, du tog mig på sängen. Sorglig historia.

    "Risp, risp lät det när Bengt med baksidan av kaffeskeden sprättade upp kuvertet."

    Lite barnbokskänsla där. Plocka bort ljudeffekten, den är onödig. Eller byt mot "Det rispade", eller något motsvarande.

    "och så ditt onda knä" tror jag, inte "också".

    Skönt att hans negativism stötte på motstånd, usch så ofta det negativa vinner.

    Väldigt realistiskt skrivet, du gjorde ett bra jobb här, kändes som att kliva rakt in i deras liv.

    SvaraRadera
  5. HannaT.
    Var själv tveksam till "risp,risp"! Borta nu.
    Tack för puffen!

    SvaraRadera