Jag har skrivit ett manus.

Jag har skrivit ett manus. Ett manus till en bok. En bok som jag tänkte skulle läsas av barn mellan 6 - 9 år sådär. Jag jobbade med manuset ganska länge och under tiden jag skrev och när det var färdigt lät jag några barn i passande åldrar och en lektör läsa igenom det. Barnen tyckte om vad de läste och kom med konstruktiv kritik ur barnperspektiv. Lektörens synpunkter låg mer åt det grammatiska hållet och jag ändrade en del. Sen skickade jag in mitt manus till några bokförlag.
Manuset handlar om en flicka. En helt vanlig flicka med mamma, pappa och storasyster. Familjen har inga relationsproblem, inget drogmissbruk eller våld förekommer. Ingen invandrarproblematik och inte heller någon mormor eller hund som dör. Mobbning förekommer inte och .familjens ekonomi är förhållandevis god.
Jodå. Jag tänkte på Astrid Lindgrens Sörgården, Madicken och Tommy och Annika när jag skrev mitt manus. Idyll? Javisst. Men varför inte? Kunde Astrid fängsla så många med sina skildringar av vanliga människor och miljöer så kan väl jag, tänkte jag.
Jag lät huvudpersonen i mitt manus hitta ett föremål som på ett magiskt sätt gjorde hennes vardagsvärld spännande och annorlunda.

Helt OK tyckte jag och mina första läsare. Men det tyckte inte bokförlagen. Manuset kom tillbaka med det vanliga: Tack för att vi fått ta del av ditt manus, men tyvärr passar det ej in i vår utgivning just nu osv osv.
Bara ett förlag skickade med några kommentarer. Jodå, språket, miljö- och personbeskrivningarna var bra, men manuset var för snällt!! För snällt.
Ett barn som lever i en problemfri närmiljö lever alltså i en för snäll miljö. Enligt bokförlaget i alla fall. Då kan man ju fråga sig om det måste till skilsmässor, alkoholdrickande eller slagsmål för att en barnbok för 6 - 9 åringar ska bli spännande. Det räcker tydligen inte med ett spännande magiskt föremål för att kittla fantasin hos läsarna.

Det finns så många svåra saker som barn idag får ta del av alldeles för tidigt i sina liv. Dels genom massmedia men tyvärr också alldeles för ofta i sin egen vardag.
Och att det måste finnas forum för frågor, eftertanke och samtal om sådant som känns svårt förstår jag. Men jag tänkte som motvikt. Som motvikt till det där svåra och problematiska.
Att få läsa om hur det kan vara och hur det faktiskt är för de flesta barn i dagens Sverige kan väl inte vara fel?

Vi bör lära våra barn att känna mystikens rymd, var det någon som sa till mig en gång och att både det mystiska och det magiska finns alldeles nära oss. I naturen, inom oss själva, när vi engagerar oss i något som vi tror på, provar på nya saker t ex börjar spela fotboll eller sjunga i kör, spela teater, måla, skriva, dansa träffar nya människor och utbyter tankar.
Ja listan kan göras jättelång. Det behövs inga droger eller extrema upplevelser för att göra vardagen spännande. Vi har alla ett magiskt föremål som vi kan ta fram och använda.

Och min Sofia i mitt manus, ska få fortsätta att använda sitt. Även om hon just nu ligger i byrålådan, ska hon få komma fram igen och visa att Sörgården, Madicken och Tommy och Annika fortfarande duger.