Om att fixa (Skrivpuff 15 april)

Kaffet hade hunnit kallna. Länge hade de suttit där på var sin sida av cafébordet. Det var mest hon som hade pratat. Han hade fyllt i med hummanden och ja- jag-förstår-repliker.
Att de skulle ses här på en neutral plats var hennes idé. Det hade blivit för känsligt att träffas i lägenheten. Lägenheten med gemensamma minnen från de senaste fem åren. Bra och mindre bra minnen. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig att sätta sin fot där igen.
Det var det hon nu försökte förklara för honom. Inte ville hon såra, nej bara tala om vad det var som gjorde att hon kände så här.Innan mötet hade hon för sig själv gått igenom vad och hur hon skulle säga det. Hon hade övat så mycket, att det hon nu sa blev som en enda lång monolog. Upptagen av sig själv och med nervösa röda fläckar på halsen lade hon inte märke till reaktionerna från mannen på andra sidan bordet. Hon såg inte hans leende när han nickade instämmande.Inte heller hur han förstående tittade på henne eller när han försiktigt försökte nå hennes hand.
- Ja, och just nu bor jag hos en kompis, avslutade hon sin monolog.

- Men lilla gumman. Tror du inte jag har förstått? Jag har inte heller haft det lätt de senaste åren. Vi såg det ju bara som en nödlösning, men det blev längre än vi trodde. Det fanns ju inget annat att få tag på för dig när du valde att komma tillbaka från London. Men nu har jag fixat det. Jag har köpt en tvårummare till dig i Solna. Så nu är det bara att flytta dit. Inte ska en trettioårig dotter behöva bo med sin gamla pappa.
Han reste sig, plockade upp en nyckel från fickan och gav den till henne.
- Kom nu så åker vi hem, jag menar hem till mig och packar resten av dina saker.