Ett efterlängtat möte (Skrivpuff 24 april)

En vecka kvar. På lördag skulle hon komma.
Jag städade, förberedde maten, bäddade rent i gästrummet och var inte riktigt närvarande i vardagen.
På lördag skulle vi träffas för första gången.
Min släktforskning hade gett resultat. Jag hade hittat min halvsyster.
Vi hade pratat med varandra i telefon några gånger de senaste veckorna. Känt att vi hörde ihop och att vi måste träffas.
Hon var min lillasyster. Vi hade samma mamma. En mamma som när vi föddes av olika anledningar inte kunde ta hand om oss. Nu hade vi hittat varandra och hon var på väg. Hit, till mig.
Lördag morgon. Ett par timmar kvar. Frukost, dusch och hårtvätt. Vad skulle jag ha på mig? Var hon allergisk mot katter? Jag hade ju två. Tänk om hon bara tyckte att det här var en spännande händelse. Bara ville se vem jag var och så räckte det med det.
Tänk om jag själv blev besviken. Tänk om vi var så olika att vi inte kunde nå varandra i samtal. Tänk om…
Tankarna hade varit många den senaste tiden. Hur såg hon ut? Var vi lika? Skulle vi kunna fortsätta att träffas? Skulle vi känna oss som systrar?
Lördag morgon. En bil kör in på garageuppfarten. Kaffet är färdigt och jag tittar ut genom köksfönstret. En kvinna i femtioårsåldern öppnar bildörren och stiger ut.
- Men det där är ju jag, säger jag till mig själv när jag ser henne.
Sätter på mig sandalerna, springer ut för att välkomna och vi möts ordlöst, medan tårarna rinner utför vara kinder. Vi står så där länge och bara håller om varandra.
Vi hittade varandra till slut.
Vi fick fem år tillsammans Sedan dog min syster Eva i cancer. Jag saknar henne.