Trögflytande (Skrivpuff 2010:92 2 april)

Det hände sig vid den tiden…
Ja det kändes som en evighet sen, men almanackan visade klart och tydligt att det bara hade gått drygt en vecka. Den mest trögflytande veckan i hennes liv.
Lotta låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Allt var tyst. Det enda som hördes var köksklockans framtickande av tiden. Sekund föll på sekund minut på minut som blev till timmar, dagar, nätter.
Skulle det fortsätta så här? Hon sträckte sig mot nattduksbordet, famlade efter glasögonen, och såg att väckarklockans blå siffror visade på lite i sex. Dags att gå upp alltså, om allt hade varit som vanligt. Precis som vanligt. Precis som det hade varit de senaste åren. De senaste många åren. Vinter, vår, sommar höst. Plikttroget klockan sex varje morgon steg hon upp. Visst hade det funnits dagar då hon hellre stannat kvar i sängen, men för det mesta hade hon med glädje sett fram mot den nya dagen.

Nu var det inte precis som vanligt. Det där som hände för en vecka sedan gjorde att hon skulle kunna ligga kvar i sängen hela dagen om hon ville. Idag kändes det som om hon ville det. Vad hade hon att gå upp till? Vad hade hon att glädjas åt den här dagen? Tankarna på hur det var då, för länge sen, hade hon tänkt tusen gånger den här veckan. Hur det var att vara omgiven av människor som hejade och pratade, en klapp på axeln när hon hade gjort något bra och den härliga tröttheten och tillfredsställelsen när hon kom hem på kvällen.
Nu fanns det ingen som klappade henne på axeln när hon klarat av svåra korsordet i veckotidningen. Ingen som ringde och frågade hur hon mådde, ingen som brydde sej och ingen att prata med på lunchen.
Blommorna hon fick när hon slutade sitt arbete för en vecka sedan, hade börjat sloka där de stod på köksbordet. Hon läste om igen kortet som var fastsatt i buketten
" Tack för lång och trogen tjänst. Lycka till med ditt pensionärsliv."