SOM EN STOR GUL BOLL 

 

Hon sitter med ett fullständigt tomt block framför sig. Fullständigt tomt känns det också inom henne. Hon förbannar solen, som just idag lyser från en klarblå försommarhimmel. Just idag, när hon vill ha regn. Regn och grå himmel, skulle passa perfekt. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men vill inte komma fram.  

Det luktar kattkiss på altanen. Hon som i vanliga fall älskar katter förbannar just nu den osynliga katt som varit där. Allting är pest och pina. Svart och tyst. 

Ändå snurrar ja, virvlar en massa fragmentariska, osammanhängande tankar, nej bilder, nej atomstora scener i hennes huvud. 

Det här är ju för banalt! Hur många kvinnor i övre medelåldern har inte varit och är i den här situationen i sina liv? 

Men nu handlar det om henne. Ja just hon, som befinner sig här idag, på en altan som luktar kattpiss och med solen, som en stor gul boll lysande över sig. 

När allt blir personligt och kommer nära blir det verklighet. Banalt är ett ord som då överhuvudtaget inte existerar. 

Banalt eller inte. Tillståndet är för närvarande ganska förvirrande. Göra någonting åt det eller blunda och låtsas som om inget har hänt. 

Det har ju faktiskt inte hänt något heller. Huset står kvar, mannen kommer hem varje dag, ungarna mår bra och det första barnbarnet är på väg. Hon har just fått höj lön. Ganska mycket. Det måste ju betyda att arbetsgivaren gillar det hon gör. 

Och så solen! Denna underbara som värmer henne och gör att hon blir läckert brun. 

Figuren är det inget större fel på.  Med lite färg ska hon nog våga använda bikinin den här sommaren också. Ändå önskar hon just nu bara regn, regn, regn. Gärna lite åska och en och annan stormby också för den delen. 

Det gick inte att få ner något vettigt på pappret.  Hon hade lovat att ha artikeln om  

”Psykisk hälsa och välbefinnande” färdig i morgon. Hon hade skrivit hundratals artiklar och debattinlägg om detta och liknande ämnen. Artiklar som hade lästs och diskuterats i olika forum, där experter på området uttalat sig om hur klarsynt och mänskligt hon behandlade ämnet. Men nu? Nej. 

 

En djup suck undslipper henne samtidigt som de där scenerna i huvudet försvinner för att ersättas av vardagstankar. 

Hänger jag tvätten nu så torkar Jans träningsoverall till i eftermiddag, och han kan ha den på träningen. Om jag bakar brödet idag, så kan jag stoppa det i frysen till knytkalaset på lördag. 

Imorgon åker jag in till stan och köper det där vinet som Kaj och Lena tyckte var så gott. 

Skulle vilja ringa dottern i Sundsvall och höra hur det är med magen. Nej förresten. 

Jag kanske stör. Jag väntar, så kanske de ringer själv. Är sugen på att klippa mig så där kort nu till sommaren. Jag tror jag ringer frissan och hör om hon har tid före lördag eller nej förresten, jag väntar. Magnus gillar ju mitt långa hår. 

Hon reser sig tvärt. Plockar fram ingredienserna till bröddegen, samtidigt som hon ser sig i spegeln och med ett desperat ryck sätter upp det långa håret i en stram knut i nacken. Radions P4 skvalar ut en av dessa hjärta och smärta och ta mig som jag är låtar. Rusar ner i källaren för att hämta upp tvätten och försöker komma ihåg vad det där förbaskade vinet nu hette igen. 

Fortfarande lyser solen. Som en stor gul boll, finns den där på himlen utanför köksfönstret. 

Som en stor gul boll. 

 

Men häng tvätten då för fan.  

Baka det där brödet. 

Måste nog ta en cigarett först. 

Jag skiter i vad det var för vin. 

Köper det gamla vanliga. 

De får väl ringa om de vill. 

Nu klipper jag mig själv snart. 

 

Hon stannar på tredje trappsteget i källartrappan. Sjunker ner med tvätthögen i famnen. Känner hur pulsen susar i öronen och blundar. Nu måste det hända något. 

Snälla Gud om du finns, gör något, visa mig ett tecken.  Gör något nu! 

 

Hon sitter där, blundande och med ansiktet lutat mot den blöta tvätten. 

Skulle de sakna mig om jag dog nu? Javisst, det är klart de skulle. Men hur mycket och hur länge? Vad hos mig skulle de sakna? Vilka minnen skulle stanna kvar? Var det de bra eller de dåliga? Förmodligen de bra. Man kan ju i rimlighetens namn inte skända en död människa med att komma ihåg de dåliga!  

Skulle Magnus hitta någon ny? Skulle mina barn berätta för sina barn att de en gång hade en mormor som dog innan dom föddes därför att hon inte orkade leva längre? Och vad skulle de svara på frågan om varför hon inte orkade leva längre? Hur skulle de kunna svara när hon själv inte visste svaret? Det enda hon visste var att allt bara var förvirrande just nu, här i källartrappan på tredje trappsteget. 

Känslan av att allt som går att uppleva hade upplevts, gjorde sig påmind igen för femtioelfte gången. Det som kom nu, var bara en upprepning av det förflutna. Alla ord var förbrukade, alla handlingar gjorda. 

Hon njöt av att mana fram bilder från sin egen begravning. Musiken hade hon valt själv. Air av Bach. Sentimentalt och bra. Då skulle de gråta. Sedan Bob Hunds Jag rear ut min själ eller varför inte något med Iron Maiden? Morsan hängde med lite i alla fall, skulle de tänka. 

Nej förresten. De får ordna det där med begravningen bäst tusan de vill. De kanske i alla fall ändrar musik.  

 

Hon rycker till av att ytterdörren öppnas.  

  —   Hej älskling. Jag är hemma nu. Hur har du haft det idag då? Jag tar en öl och sätter mig på altanen en stund. Det är ju så jäkla fint väder. 

 Hon reser sig, tar bort gummisnodden i nacken, släpper ut det långa håret och går sakta upp för källartrappan. Hon kramar tvätthögen hårt i famnen när hon passerar sin man, som just slagit upp dagens tidning och öppnat den första ölburken. 

  —  Maten är snart klar. Jag ska bara hänga tvätten först. Och du förresten, vad hette det där vinet som Kaj och Lena tyckte var så gott?  Hoppas Sanna ringer i kväll. Jag är nyfiken på hur hon mår. Räcker det om vi tar med oss två limpor på lördag tror du? 

 

När potatisen kokar på spisen står hon vid bordet och knådar frenetiskt degen till brödet. 

Det behövs inget salt idag. Tårarna som en efter en rinner ner för hennes kinder, hamnar i degbunken och räcker mer än väl till för att krydda degen. 

Hon lyfter blicken och tittar ut genom köksfönstret. 

Som en stor gul boll...