#FRITT
Nu får det vara nog.
Hon tog fram sin röda ryggsäck. Slängde ner tandborste ett par extra trosor och ett par jeans och stängde ryggsäcken med blixtlåset
Tittar in mot vardagsrummet. Han sover som vanligt. Nu får det vara nog. Nu får det räcka. Nu går jag. Vart vet jag inte men nu sticker jag.
Solen håller på att gå ner bakom björkarna som slänger långa skuggor över den nyklippta gräsmattan. Kvällen är ljum sensommar och hennes ben fortfarande bruna. Bara om man tittar nära kan man se blåmärket på låret. De senaste veckorna har hon dolt sin kropp. Handlat på Ica i långbyxor och långärmat. Trots hettan. Inte visa. Inte ta emot frågande blickar. Le och småprata lite som vanligt.
- Hur har du haft det på semestern?
- Jo tack bra.
Le. Le. För guds skull le!
Högerarmen värker när hon sträcker sej upp för att hämta en burk krossade tomater. Le. Magen drar ihop sej när hon plockar upp torskfiléer ur frysdisken. Le.
Illamåendet kommer krypande. Hinner inte hem den här gången. Hon ber att få låna toaletten Spolar samtidigt som de rödfärgade spyorna lämnar hennes kropp.
Tvättar mun och händer.
Möter föreståndaren utanför.
-Ja då kan man gå som vanligt igen då. Man måste ju dricka så mycket i värmen. Le.
Efteråt. I fåtöljen.
Fan vad det där tog tid. Köpte du bacon som jag sa?
Du sa inget om b.....
Ett hårt grepp om halsen spott i ansiktet och nerslängd på golvet med en hård duns.
Kollar så att Allkortet och en del kontanter ligger i plånboken. Tittar slentrianmässigt i hallspegeln och drar händerna genom det stora, burriga, ljusa håret. Öppnar ytterdörren.
Håller igen låskolven med pekfingret så att det inte ska höras när dörren går i lås
Ingen lapp på köksbordet. Inget meddelande om att nu vill jag inte mer. Inget om att nu får det räcka. Inget om att nu är det slut. Inget om att jag bara sticker nu.
Hon bara går. Mot busshållplatsen
Mot något annat
Något annat än denna förödmjukelse, smärta och förnedring.
Mot något… Ja vad?
Vänner har hon inte kvar.
Föräldrarna tror fortfarande att deras äktenskap är perfekt och lyckligt. Inte har hon velat säga något. Inte såra eller bekymra.
Nej dölj. Dölj det som händer när dörren är stängd och det bara är dom två,
Skäms och känn skuld.
Känslan av att inte räcka till. Att inte vara som han förväntar sej. Att inte ställa upp. Att inte kunna tillfredsställa. Att inte kunna få barn
Att inte… Att inte…
Det börjar regna.
Hon känner regndropparna mot sin kind som varma mjuka smekningar. Varma mjuka.
Den gången i Grekland. Ögon som möttes med blickar av längtan och åtrå. Varma mjuka smekningar. Älska på solvarm klippa med månljus över vita bränningar i svart hav. Frukost tillsammans i hotellets matsal och löften om att mötas igen.
Regndropparna söker sej ner under hennes tunna blus. Väter axlar och bröst. Varma mjuka smekningar. Hon stannar inte vid busshållplatsen. Ser bussen köra förbi, tar av sej sandalerna och fortsätter att gå. Något inom henne säger att det är rätt. Inte bli sedd av folk som kan minnas henne sen. För visst kommer han att söka efter henne. Visst kommer han att säga att det aldrig mer ska hända igen. Visst kommer han att gråta. Tala om hur mycket hon betyder för honom och att han inte kan leva utan henne. Och kanske återvänder hon. Den här gången också. Bäst att inte bli sedd av någon. Gå, gå, gå.
Minnet av slagen, orden, piskrappen, ger hennes kropp styrka. En vilja att bli fri och hon ökar takten. Bort. Fort utom synhåll
En kort sekund känner hon sej som en svikare. Han har ju bara henne.
Hon hittades i en skogsglänta av en bärplockare. Hennes huvud vilade mot en röd ryggsäck och bredvid kroppen stod ett par sandaler. Hon var fri.
