#TJUGOFEM           #Kåseri 

 

Tjugofem. Det är något magiskt med den siffran. En fjärdedel av hundra, hälften av femtio och så tjugofem procent moms på de flesta varar och tjänster. Nu är det sistnämnda inte precis magiskt  förstås, men ända. 

 Jag kommer ihåg att det gick att köpa en John Silver för tjugofem öre när jag var så där fjorton, femton år. Jag smygrökte och hade inte råd att köpa ett helt paket cigaretter. Att stå med kompisarna i uteförrådet och smygröka var lite magiskt.  jag hade alltid hen ask Läkerol i fickan.  En John Silver och en Läkerol var standarden. Jag fick ju inte lukta nikotin  när jag kom hem. Då var det bättre med Läkeroldoft. Vet inte säkert, men jag tror mina föräldrar genomskådade mig. De sa inget. De rökte själva. 

 Tjugofemåringen. Är det någon att längta tillbaka till? Tja, ibland kanske. Kroppen var ju lite mer vältrimmad och hårsvallet något tjockare. Livet rullade på med man, barn och jobb. Någon större magi i tillvaron var väl lite svårt att hitta just då. Det skulle väl vara utflykterna med familjen till skogen eller när jag en gång lyckade ta höga C under en konsert med min kör! 

Tjugofem år. Vi skulle fira silverbröllop min man och jag och åkte iväg till ett varmt land.  Nu hör det till saken att min man hade tappat sin vigselring. Det hände flera är tillbaka när vi var i Göteborg.  Förmodligen när vi käkade varmkorv på Götaplatsen. Förlusten upptäcktes inte förrän vi kom hem till Västerås och vi tyckte det var lite långt att åka tillbaka till Götet för att leta. Nåväl. Nu var vi i det varma landet med solnedgångar, varma bad och en massa basarer. I en av basarerna hittade jag en silverring nästan exakt lika den som min man förlorat. Jag köpte den och föll på knä. 

—  Vill du gifta dig med mig igen sa jag. När jag hade fått hans ja trädde jag ringen över hans vänstra ringfinger. Det var magi i luften den kvällen! 

Tjugofem plus tjugofem blir femtio och det var precis det jag skulle fylla. Jag blev kidnappad och förd till ett hotell där släkt och vänner mötte upp. Det var champagne på rummet, många kramar och många skratt. När jag skulle byta om till kvällens middag sprack blixtlåset i ryggen på min klänning. Maken fick fixa nål och tråd av personalen och jag blev insydd i min klänning för resten av kvällen. Det gick dock att dansa i den utan att den sprack.  Senare på natten när klänningen skulle av fick maken springa ner i receptionen för att låna en sax för att befria mig.  Dagen hade i alla fall varit magisk. Jag har klänningen kvar med ett nytt blixtlås. 

Ja tjugofem är ett magiskt tal. Nu väntar bara följande minst tjugofem magiska år.