#iCIVILKURAGE #Krönika  

 

 

Civilkurage.  Att stå för sina värderingar, att våga säga sin mening och att väga handla i situationer  som kan utgöra en personlig risk. Aldrig har det väl pratats så mycket om civilkurage så mycket som nu .  Men det fanns civilkurage förr också. Jag tänker på tanterna i kvarteret till exempel. De som öppnade fönstret och tydligt sa till Olle att sluta sparka på Pelle. Eller städerskan som lät skurhink och moppe stå kvar i direktörens rum med en lapp” Jag slutar. Trött på trakasserier från dig. Städa själv”. 

Att visa civilkurage idag kan kännas svårt. Om du ser ett gäng ungdomar stå och bråka och bråket börjar urarta, vågar du då gå fram och säga ifrån? Som kvinna skulle jag aldrig våga. Du kan få ta emot både knivar, vapen , knytnävar och hårdhandskar.  

Att våga säga ifrån på jobbet kan också vara svårt.  Man vill ju inte förlora jobbet. Men till slut kanske  det inte går längre. Man säger vad man tycker och får ta följderna. Civilkurage. Även om man inte står på pidestalerna själv alla gånger så är det civilkurage att stötta de som står där. 

Civilkurage kan tilämpas i många olika situationer att vid middagsboedet våga säga emot moster Agdas enligt dig förlegade tankar om transvetiter kan skapa dålig stämning ett tag. Men moster Agda kanske fick något att tänka på.  

 Civilkurage behövs. Civilkurage är svårt. 

Men om vi blir fler som tydligt visar när något är fel, gör det enklare och mer självklart för andra att säga ifrån nästa gång.