#GRILL      #Kåseri 

 

Nog har det hänt under årens lopp att vi funderat på att bli grillägare. Vi har tittat på monstergrillar där man i stort sett kan grilla en hel gris på. Vi har funderat på små  behändiga  elgrillar att sätta på köksbordet för att kunna grilla ett par korvar eller ett par majskolvar.   Det hände faktiskt en gång att vi köpte en grill. Det var en fredag då vi hämtade pojkarna på fritids och den yngste upplyste oss om att alla, absolut alla, skulle grilla på kvällen. Mannen föll till föga och uppsökte ortens varuhus   och kom hem med en vanlig hederlig klotgrill. Kol, rödsprit och korv inhandlades i ortens livsmedelsaffär. Klotgrillen placerades på behörigt avstånd från brännbara föremål och barnen fick sina nygrillade  korvar med ketchup, senap och bröd. Efter sju eller åtta fredagsgrillningar tröttnade både de och vi och återgick till fredagstacos. 

Grillen förpassades till vedboden där den har stått sedan dess.  Barnen är utflugna och grillar på varsitt håll    Kanske skulle mannen och jag köpa lite kol, rödsprit och en och annan korv och prova i kväll? Det är ju ändå fredag. 

  

 #OBUNDEN DIKT 

 

 

Nu tog jag mig vatten över huvudet 

sa flickan 

och gick ut ur duschen. 

 

Men jag är i alla fall torr bakom öronen 

konstaterade hon nöjd. 

 

Nu måste jag plugga teorifrågorna 

jag ska kunna dem som ett rinnande vatten i morgon. 

 

 #FRITT 

 

 

Jag såg dem på Stockholms centralstation för några dagar sedan. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Han, lång med kortklippt blont hår och iklädd en välsittande svart ytterrock Hon, också hon lång och smal med mörka lockar som inramade hennes ansikte. Ett ansikte med stora bruna ögon och en välmålad  röd mun. Dom gick nära varandra, mycket nära och hans hand omslöt hennes med ett fast grepp. Dom gick några steg in i vänthallen, stannade och började diskutera något med varandra. Han släppte inte greppet om hennes hand och när de talat färdigt med varandra, lutade hon sitt huvud mot hans axel. De såg på varandra några sekunder, nickade och återvände till perrongen. Han höll henne fortfarande hårt i handen De gick sakta. Han med rak rygg och starka ben. Hon med sned rygg och ben som inte riktigt ville dit hon ville. Hennes gång var ryckig och hasande och de långa mörka lockarna svängde hit och dit vid varje steg hon tog. Den hand som inte vilade tryggt i hans hängde slapp. Ena halvan av hennes ansikte var förlamat och de välmålade röda läpparna kunde inte riktigt forma orden. De kom långsamt och lite sluddrigt. 

Men ögonen. De stora bruna ögonen, det ena med något mer hängande ögonlock än det andra, utstrålade tillgivenhet och förtroende. Hon var så vacker. 

Jag vet att mannen vid hennes sida också tyckte det. I hans blick när han såg på henne fanns bara kärlek, mycket kärlek. 

 

Jag kunde inte släppa tankarna på mannen och kvinnan. 

Ett kort möte på Stockholm central. Ett möte som berörde mej starkt. 

Fantasin skenade iväg. Hur hade det blivit så här? 

Hade dom träffats och blivit förälskade, gift sej och planerat för framtiden? Tänkt sig barn och att få åldras tillsammans? Men så hade det hänt något på vägen? En olycka av något slag som totalt ändrade deras liv? 

Ja, så kan det ju ha varit. Och visst ändrades deras liv. Det blev inte som de planerat. Men blev det sämre? Nej men annorlunda. 

Det jag såg under den här korta stunden var två människor vars kärlek till varandra var så stark och uppenbar att den nästan gick att ta på. 

Om vi alla fick uppfyllas av den här känslan i våra olika relationer till varandra, skulle världen se annorlunda ut då? 

En utopi? Utopi som betyder den goda platsen som inte finns någonstans. 

Men jag har sett den platsen. Den fanns på Stockholms central för några dagar sedan. 

 

  

 

 

 #MILJÖ 

 

 

Tidig morgon. Trätrappan på husets södersida har ännu inte hunnit värmts upp av solens första morgonstrålar. Jag häller mitt nybryggda väldoftande kaffe i favoritkoppen och sätter mig på trappan.  Som vanligt sveper min blick ut över trädgården, över fruktträden som dignar av vita och ljusröda blommor och humlornas lyckliga surrande hörs tydligt. Jag tar min kaffekopp och går barfota ut på den morgonfuktiga gräsmattan. Allt är tyst förutom humlorna och några morgonpigga talgoxar som försöker överösta varandra i jakt på den finaste honan. Jag öppnar dörren till vårt  hembygda växthus och ser att både gurk- och tomatplantorna mår bra. Kan inte låta bli att böja mig ner och försiktigt känna på de sträva men ack så fina bladen. Kaffet är uppdrucket och jag sticker näsan i den blålila syrenbusken och sniffar in doften innan jag går in. 

När kvällen kommer sätter jag mig på altanen på andra sidan huset för att njuta av solnedgången. Solens sista strålar värmer mina nakna armar och ben. Allt är stilla och mot den rosafärgade himlen ser jag några mäktiga gäss komma flygande.  

Någon slår sig ljudlöst ner i björken. Det är min halvtama Skatakata som väntar på kvällsmat.  Så nu sitter vi här och mår bra. Skatakata med sina oljeindränkta havregryn och jag med dagen sista kaffeskvätt.  Jag älskar min trädgård.   

  

     

#FRITT 

 

 

Livet går vidare. 

Det är ju inte mig det gäller. 

 

Jag finns ju här 

och du där. 

 

Ditt beslut 

har inte med mig att göra. 

Du gör som du vill. 

 

Jag rycker på axlarna och säger: 

Livet går vidare. 

 

Axlarnas ryckning 

känns lite konstlad. 

 

Bak i nacken 

gror tankar.