Jag släpade cykeln ner för källartrappan i hyreshuset för att ställa in den för vintern. Huset var gammalt och vi hade fått lov av hyresvärden att använda det gamla skyddsrummet som förvaringsutrymme för våra cyklar. Vi var inte så många i huset som cyklade nu för tiden. Det var mest äldre människor som bodde här och dom hade slutat cykla för länge sedan.
Jag låste upp och öppnade den tunga dörren och baxade in cykeln. I år var det visst bara min och så den där gamla damtrallan som stått på samma ställe i många år, som skulle få övervintra här. Samtidigt som jag ställer upp cykelstödet hör jag hur dörren slår igen. Visst fasen, jag glömde att haspa upp den! Samtidigt slocknar det automatiska ljuset som bara lyser några minuter åt gången. Det blir beckmörkt. Ingen fara. Med armarna framför mig som skydd går jag försiktigt mot dörren. Här borde den vara. Men nej. Jag provar väl lite åt vänster då. Ingen dörr där heller. Jag får gå utmed väggarna så ska jag väl hitta dörren. Rummet är ju inte fyrkantigt precis utan har en del vinklar och vrår, men det ska nog gå bra. Efter att jag gått vad jag tycker flera varv runt rummet och inte hittat någon dörr känner jag mig gråtfärdig och sjunker ner på det hårda betonggolvet. Jag intalar mig själv att jag inte ska gripas av panik utan handla logiskt och förnuftigt.
Jag vet ju att det finns en dörr som leder ut från det här kalla utrymmet. Jag vet ju det. Ändå darrar hela jag när jag åter igen sakta börjar min vandring längs väggarna. Ingen dörr denna gången heller. Nu försvinner allt förnuft och jag skriker rakt ut och bankar på väggen innan jag åter igen sjunker ner på golvet, nu högljutt gråtande. Hur länge jag sitter så där vet jag inte men plötsligt tänds ljuset och in kommer gamle Johansson med sin cykel. Jag rusar fram och slänger mig om halsen på honom och säger något i stil med, Gud vad jag älskar dig och hinner se hans förvånade ansiktsuttryck innan jag rusar upp för trapporna. Jag får väl förklara för honom i morgon.
http://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/11190638055/sizes/z/in/photostream/Kommer hem, visar de nyaste och ber far om en grogg. Efter ett par tre vill far fotografera. Det vill han ofta efter några groggar. Den här gången hävdar Bengt bestämt att också jag skall vara med på fotot. Jag ser hur far snörper på munnen. Jag har ju Gud bevars´ inga medaljer att visa upp. Jag är ju bara den där lilla tösen som arbetar som bokbiträde i Falkmans bokhandel. Han kunde ju inte veta då, att jag senare i livet skulle bli en berömd författarinna och faktiskt också få en medalj.
