#FRITT 

 

 

 

 

GPS. Global positioning system. 

En sådan där grej vi kan ha i bilen och som visar oss rätt väg från start till mål. Praktiskt eller hur? 

Hur skulle det vara om du hade en personlig, ständigt uppkopplad GPS som visade dig rätt på livets krokiga väg? 

Du skulle slippa eget ansvar och slippa göra dina egna val. Bara luta dej tillbaka och följa GPSens  direktiv. 

 T ex när du ska välja livspartner. Du har ett par stycken att välja mellan. 

 Följ bara råden från GPS.   

—  Tag väg 6 norrut. Kör två kilometer rakt fram och stanna hos Torbjörn. 

Eller när du ska välja yrke. 

—  Kör den breda vägen. Akta dej för den smala och krokiga!" 

Om det kommer något i vägen för dig blir du varnad, kör du för fort fram här i livet, bromsar GPSen dig och om något mot förmodan skulle gå alldeles galet, följ bara GPSens råd när den med klar och tydlig röst säger: 

—   Gör en laglig usväng. Gör en laglig usväng. 

 

Visst finns det människor som låter andra styra sina liv och som skyller på andra om något går snett i tillvaron.  

Det var inte mitt fel. Det var han, hon, dom som fick mej att göra så här.   

Har du din GPS, kan du skylla på den och slipper lägga skulden på levande, tänkande, känsliga varelser med risk för att såra. 

 

Det här kan ju låta som science fiction. En framtid där alla nyfödda barn får en egen GPS inopererad nånstans i koppen. Nej fy säger jag! 

  

Och förresten tror jag inte det behövs. Vi har redan nu vars en medfödd. En känslomässig GPS. 

Om den får rätt skötsel från början och rätt hjälp att komma igång, så tror jag vi kan lita på den hela livet, så att vi hittar den rätta vägen. 

Fast en och annan laglig usväng kommer det nog att bli i alla fall. 

 

 

  

 

 

#BILDEN               #Dialog SKrivarsidans skrivgrupp 

 

—   Nu har vi suttit tysta i snart fem minuter. Vi skulle ju vara ärliga kom vi överens om. Är det inte dags att vi börjar prata med varandra? Är det någon av er som vet hur det gick till? 

Emil tog fingrarna från tangentbordet och tittade på de andra tre.  

Lina såg misstänksamt på Juan och sa. 

—  Ok. Vad säger du?  

—  Men det var inte jag, säger Juan och rycker på axlarna. 

Maria sitter tyst och det syns att hon vet något. Hon håller sina händer hårt knutna.  

Tystnaden sänker sig åter runt de fyra kompisarna.  

—   Jag behövde gå på toaletten i natt, säger Maria och fortsätter. Jag såg att det var tänt i köket och när jag gläntade på dörren såg jag hur du plockade ut alla våra påskägg ur skafferiet, sa hon och pekade med hela handen på Gabriel. 

—   Ja det var jag, svarar Gabriel. Jag tyckte inte vi behövde dem, så jag tänkte ge dem till de där fyra barnen borta på hörnet ni vet, som inte har det så bra just nu. Fast jag borde väl ha pratat med er förstås. 

—   Ja det borde du, säger Emil. 

—   Vi går dit i morgon alla fyra eller hur, fortsätter han och ser på sina vänner. 

—   Ja. Och så tar vi med oss en bukett påskliljor också, säger Lina.