Tvåsamhet ensamhet

Att se varandra.
Att röra vid varandra.
Att lyssna till varandra och
att tala med varandra.

 Om inte detta finns?
Vad finns då?
Tomhet.
Ensamhet.
Ett eget liv
i tvåsamheten.

Bön av 1600-tals nunna i Wells Cathedral

Bön av 1600-tals nunna i Wells Cathedral.

"Herre. Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras,och att jag en dag ska vara gammal. Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter. Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig. Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken. Försegla mina läppar angående krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren. Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan at jag tar fel ibland. Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara ett helgon - somliga helgon är svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk. Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor när man inte väntar sådant. Och käre Herre, gör mig vänlig så att jag säger dem vad jag ser.
Amen."

Hörde Lasse Åberg läsa denna bön.
Vill göra den till min.

Positivt

Igår kl. 11:13

Lyssnade i morse på Naturmorgon på P1. En koltrast hade byggt bo i en gran som placerats på en innergård vid Mariatorget i Stockholm. Granen skulle plundras den 13 januari. Ljus och andra julgransprydnader skulle ner och granen föras bort. Då hittade man tre eller fyra levande fågelungar i boet. Alla inblandade, grannar, fastighetägare, djurskyddsförening och granens ägare blev engagerade och det beslöts att granen skulle stå kvar tills ungarna var utflugna!
Så nu ligger koltrasten och värmer sina ungar i skenet av julgransbelysningen.
En liten solskenshistoria som så väl behövs!!
Lyssna gärna på programmet.

Det här skrev jag på en grupp på Facebook i går.

 Jag fick över 2000 likes och en massa kommentarer. Känner mig så glad över att ha spridit positiva tankar om positiva handlingar till så många. Bara på några timmar. Ser bilder framför mig med 2000 leende människor och känner hur värme och tillit sprider sig. Behövs!

Har läst igenom en massa som jag skrivit. Mycket bra. MÅSTE KOMMA IGÅNG IGEN!

MÅSTE SKRIVA

Nu måste jag skriva måste skriva måste skriva MÅSTE SKRIVA!!!!!!!!!!!!

Sura gubben

Han var nog den suraste och vresigaste mannen i kvarteret. Hälsade aldrig och om det någon gång skulle hända var det med ett otrevligt grymtande. Hans fru var liten och kutryggig. Såg helt förskrämd åt när hon skyndade mellan hemmet och speceriaffären. Jag hörde att han på jobbet var känd som sura gubben. Ingen ville längre prata med honom.
Sonen hade flyttat hemifrån för länge sedan och pappan hade inte hört av sig på flera år.  Inte heller sonen.
Men så en dag kom sonen hem.
- Du har blivit farfar, sa han till gubben och la den nyfödda pojken i gubbens famn.
Då kom tårarna. Han tittade på sitt barnbarn och tårarna strömmade ner för de rödaktiga kinderna.
Han sa inte så mycket men från och med den dagen blev livet annorlunda.

Ismaskin

Nu har grannen skaffat en sådan där frys med ismaskin i dörren.
Förra veckan kom den självgående dammsugaren och i höstas hölls det på en hel vecka med att koppla kablar och annat jox.
De sa att de skulle få ett digitaliserat hem. Vad nu det kan betyda. De sa att prylarna skulle kunna prata med varandra och att man skulle kunna sätta på både kaffebryggaren och tvättmaskinen när man var på jobbet.
Jag fattar inte vad det ska vara bra för. Det är väl härligt att kunna känna doften av nybryggt kaffe och att ha möjlighet att slänga sig över tvättmaskinen när den är på väg att hoppa ut från tvättstugan för att centrifugen fått fnatt.
Och inte behöver vi en ismaskin inte. Jag kan väl be grannens frys prata lite med min när vi vill ha lite is.