Skrivpuff Trappa

Vi bodde på nionde våningen i  ett tiovåningshus. Hiss fanns, men den var trasig då och då. Många trappsteg blev det och mycket pust och stånk innan jag var uppe på nian. Ibland gick jag in i porten bredvid och tog den hissen upp till tionde våningen. Därifrån kunde jag gå upp en trappa och ta mig över vinden tillbaks till min trappuppgång. Nerför två våningar var ju en enkel match och jag ansåg mig själv ganska smart och var inte ett dugg andfådd när jag  satte nyckeln i dörren.
En kväll hade jag varit på fest. Ja kväll förresten. Klockan närmade sig två på natten när jag läste skylten på hissen. Ur funktion, stod det. Mina ben och förresten också de övriga delarna av kroppen var inte speciellt sugna på att ta sig uppför nio våningar. Hoppet stod till den andra lösningen. Den hissen fungerade men det gjorde däremot inte lamporna på vinden. Inte för att jag var mörkrädd precis, men  det kändes lite läskig att ta sig igenom vindsutrymmet i totalt mörker Jag svalde några gånger och väl inne hörde jag hur dörren slog igen bakom mig. Nu gällde det att gå längs med de nätbekädda små vindsskrubbarna. Jag visste på ett ungefär hur långt det var till min trappuppgång. Men det var när det var ljust. Nu i mörkret verkade vägen oändligt lång. När min hand sedan strök emot något luddigt mjukt skrek jag till och hoppade tillbaka ett steg . Jag tappade orienteringsförmågan och trevade mig fram med armarna framför mig som skydd om något skulle dyka upp. Så ser jag äntligen en liten strimma ljus. Den kom från min trappuppgång. Jag var räddad. Med bultande hjärta och torr i munnen skyndade jag mig ner till min våning. Det tog lång tid att få tillbaka normal hjärtrytm och några glas vatten dämpade munntorrheten. Jag funderade på vilket som var värst. Tröttheten efter nio trappor upp eller skräcken som jag nyss  upplevt. Valde skräcken.
Nästa dag tog jag mod till mig och gick i dagsljus upp på vinden.
Det luddiga mjuka visade sig vara en ryamatta som petade ut från en vindsskrubb. Det var lite genant att en röd fin ryamatta kunde få mig att tappa fattningen så totalt. Jag lovade mig själv att aldrig berätta det här för någon. Men nu är det gjort. Varsågod. Idag bjuder jag på mig själv!