Men om du nu skulle vara riktigt ärlig mot dig själv. Trivs du verkligen i din ensamtillvaro?
Klart jag gör. Det har jag ju sagt.
Saknar du inte jobbet?
Nej fy fan. Är så glad att slippa gå dit.
Men samvaron då. Jag kommer ihåg att du sa att arbetskamratskapen gav dig så mycket.
Det var då det. Det blev något konstigt på slutet.
Bara andras fel?
Ja jag sa ju bara vad jag tyckte.
Du uttryckte dig lite väl hårt har jag hört.
Ja jag var väl lite hård. Men jag hade det ju inte lätt privat. Skilsmässa, mammas död, barn som flyttat hemifrån. Du vet. Mycket på en gång.
Så du trivs med din ensamhet nu då? Lugnt och skönt?
Nej för helvete. Fattar du inte? Jag försöker ju bara hålla skenet uppe.
För mig själv. Och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar