Jag brukar titta på Antikrundan på teve. Köerna utanför byggnaden där folk ska få sina saker värderade är långa. Folk har med sig allt från ärvda skåp eller figuriner till tavlor inköpta på loppis ,smycken , kopparbunkar och gamla leksaker.
Alla vill veta så mycket som möjligt om sina prylar men fram för allt vill man veta hur mycket de är värda. I pengar alltså. Kameramannen zoomar skickligt in ansiktet på kvinnan som får veta att hennes ärvda skåp från 1600-talet är värt så och så många tusen kronor och på den unge mannen som får veta att tavlan han köpt på loppis för en femma är värd en förmögenhet.
Att få sina saker värderade är viktigt. Värdet kan variera efter tillgång och efterfrågan, efter utseende och ålder och alla föremålen har olika värde.
Hur är det när det gäller människor?
Om någon frågar dej om alla människor är lika mycket värda, vad svarar du då? Förmodligen ja.
Men tänk dej att du råkar ut för en olycka. Bussen du och ditt barn åker i krockar och välter. Till vänster om dej sitter ditt barn och till höger ett för dej okänt barn. Båda svårt skadade och fastklämda. Vilket barn försöker du rädda först?
Eller tänk dej att det kommer in två patienter till ett sjukhus , en trettiofemårig man och en sexårig pojke med livshotande skador. Båda måste opereras omedelbart för att ha en chans att överleva. Jag tror att läkaren i den situationen har ett svårt val. Vem är mest värd att få överleva?
För att värdera krävs någon som värderar. Det kan gälla samhället som med sina normer och regler väljer vad som är bäst för landet och medborgarna, eller det kan gälla dina och mina högst personliga värderingar.
Ta skolan t ex. Under lång tid har de teoretiska kunskaperna värderats högre än de praktiska. Vi får väl se om det kan bli nån ändring på det nu!
Många människor väljer nog hellre att bo granne med någon som passar in i kvarterets mönster än med en hemlös missbrukare.
Att bedöma någon efter hudfärg, arbete, inkomst, kön eller kultur förekommer allt för ofta i dagens samhälle både inom arbetslivet och i vår personliga vardag. Det går inte att värdera en människa utifrån dessa ytliga egenskaper.
Alla är vi lika när vi föds. Vi är lika mycket värda och har samma rättigheter till liv. Det kan vi nog alla hålla med om.
Men säg mej den pappa som kan säga att pedofilen som just förgripit sej på hans son har lika stort människovärde som sonen. Eller familjen som förlorade sitt barn i en trafikolycka där föraren av bilen var drogpåverkad värderar säkert sitt barn högre än den drogpåverkade bilföraren.
Alla människor är lika mycket värda. Javisst, men i ovanstående situationer är det helt orimligt att i praktiken efterleva den tanken. Av helt naturliga skäl. Och fullkomligt mänskligt.
Visst är vår egen familj och våra närmaste mer värda för oss än en okänd familj i Amerika eller Pakistan. Men naturligtvis gäller samma sak för den amerikanska och den pakistanska familjen.
För att återvända till Antikrundan. Föremålen där var från början likvädiga. De hade alla samma rätt till att få finnas. Sedan hände något på vägen. Olika omständigheter gjorde att det ena blev mer värt än det andra i värderarnas ögon.
Så är det med människovärdet också.
Det värdet som finns i själva livet har vi gemensamt. Sedan händer det saker med och runt oss som gör att vi värderas olika beroende på sammanhang.
Att alla människor i alla lägen,värderas lika är väl näst intill en orimlighet, men jag hoppas och tror att varje individ på jorden någon gång under sitt liv får känna sig värdefull i en positiv bemärkelse.Och visst kan både du och jag medverka till det. Vi börjar i vår närmaste omgivning.
