Skrivpuff Golv

Det gamla torpet skulle renoveras. Det låg i en skogsdunge och stod man vid söderväggen kunde man se sjön mellan granarna. Jag  hade letat länge efter ett sommarhus. När jag för första gången kom in i det här ganska fallfärdiga men charmiga huset var det helt klart att det var här jag skulle tillbringa mina kommande somrar och kanske till och med kunna vinterbona det så småningom. Jag kände mig välkomnad på ett konstigt sätt och hade inte svårt att bestämma mig. Den första sommaren åkte jag dit så fort jag var ledig och njöt av stillheten. Känslan av att jag hade varit här förr blev bara större och större och när jag på kvällarna satt framför brasan och hörde eldens sprakande kände jag en gemenskap med något som jag inte kunde förklara. Det kändes stort och fint.
Nästa sommar var det dags. Nu skulle torpet renoveras. Det blev några nya bräder här och där. Yttertaket lades om, väggar målades och den gamla linoleummattan togs bort för att få fram trägolvet. Det såg i stort sett oskadat ut så jag bestämde mig för att bara såptvätta och låta den ålderdomliga patinan vara kvar. Jag började tvätta i ena hörnet av rummet och upptäckte  att något var inristat, förmodligen med en kniv, i en av brädorna. Ljuset var skumt i hörnet och inristningen sliten. Jag hämtade  fotogenlampan och i dess sken kunde jag tydligt se ett hjärta, ett datum och namnen Nils och Iris.
Nils och Iris. Mina biologiska föräldrar som jag aldrig hade sett. Datumet var cirka nio månader innan mitt födelsedatum och hjärtat kunde ju bara betyda kärlek.
Jag satt länge kvar i hörnet med tårarna rinnande och förstod att jag äntligen hade hittat hem.