Skrivpuff Total

Lillpojken hade länge bett om att få låna båten. Nu hade han ju flera gånger varit ute på sjön med pappa. Motorn hade han lärt sig använda och han lovade ta på sig flytvästen och ta med sig mobilen. Han var ju i alla fall tolv och solen lyste och det var kav lugnt där ute på vattnet. Så varför inte? Han fick ett ja från föräldrarna, startade motorn, vinkade glatt och gled ut ur båthamnen. Snart hördes inte motorns puttrande längre och föräldrarna gick tillbaka till sommarstugan. De fotsatte med det som hade upptagit deras tid de senaste veckorna, nämligen tillbyggnaden av stugan. Det skulle bli ett rum till. Där skulle pojken och hans kompisar kunna bo när de följde med ut på helgerna. Nu var det bara den utvändiga målningen kvar och det skulle kunna vara klart om några timmar om de jobbade på ordentligt. Koncentrationen var total. Det var därför de inte märkte det stora svarta moln som steg upp över horisonten. Pojken där ute. Hoppas han var på väg hem. Pappan gick ner till hamnen för att möta. Han såg inte till någon båt men däremot kände han de första regnstänken och såg den första blixten där ute. Han slog pojkens mobilnummer.
Den ni söker kan inte ta emot ert samtal just nu men ni kan lämna ett medelande, sa rösten.
-Var är du? Ring.
Blixtarna blev fler och fler och mullret från åskan kom rullande över vattnet.
Med bultande hjärta och för att slippa skyfallet kröp han in under en presenning. Det var där mamman hittade honom och tillsammans kunde de inte göra annat än att vänta. Det kändes som en evighet, men plötsligt försvann ovädret lika fort som det hade kommit.
Mobilen ringer och de hör pojkens röst.
- Hej. Nu kommer jag. Jag var tvungen att gå i land på en kobbe när ovädret kom och jag hörde inte telefonen för det åskade så mycket.
Pojken hade visat att han kunde handla rätt i en svår situation och båten fick han låna fler gånger.