Sova (Skrivpuff 28 juni)

Sova!
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.
Nu har jag bara inte tid.
Egentligen har dygnet alldeles för lite timmar.
Morgon, middag, kväll, natt.
Vaknar. Äter frukost
Middag. Hamburgare eller Japanskt?
Vart tar tiden vägen?
Bara liksom försvinner
Måste hinna det och det.
Telefonsamtal.
Vad jag ska göra ikväll?
Klart att jag kommer.
Klockan närmar sej tjugotvå.
Vi ses på Odenplan om en kvart.
Natten börjar.
Sova?
Det kan jag väl göra när jag blir pensionär.

Bönhörd (Skrivpuff 9 maj)

Vi sitter i en liten gummibåt på sjön. Vi, min kompis och jag är fjorton år och har fått låna båten av kompisens pappa.
Inte den minsta lilla vindpust krusar vattenytan. I botten på båten ligger dagens fångst.Fyra abborrar. Lagom stora att grilla ikväll över den öppna elden på udden. Vi har varit ute en timme ungefär, njutit av solen och stillheten. Fyra abborrar. Det får räcka. Vi drar upp våra spön för att börja ro hemåt. Då dyker den upp. Racerbåten med utombordare. Den styr rakt mot oss. Närmare och närmare kommer den och när den är tillräckligt nära, kör den runt, runt oss flera varv. Vår lilla gummibåt guppar kraftigt i svallvågorna och vi håller i oss i båtens kanter. Vi är både förbannade och rädda och när racerbåten äntligen lämnar oss, ropar vi samtidigt:
- Hoppas du tappar motorn din jäkel!
Vi följer racerbåten med blicken och bara några sekunder senare ser vi hur motorn lossnar och försvinner ner i vattnet. Vi tittar på varandra och på racerbåten som försvinner bort.
Vi ror snabbt in till land. Helt förvissade om att vi blivit bönhörda.

Svettigt (Skrivpuff 5 maj)

Det hade blött ganska länge. Varje morgon spottade hon blod i handfatet.
Det går över tänkte hon. Bara jag jobbar på det här, så går det över snart.
Hon kämpade dag efter dag. Gjorde som hon blivit tillsagd. Trodde att hon lyckats.
Men så efter några slarviga dagar började det blöda igen. Fasen! Man orkar inte vara så där ordentlig varje dag.
Det var då brevet kom. Du har tid hos oss måndag klockan 14.00. Hon kom ihåg förra besöket.
Bara tanken på det fick henne att svettas. Så ont det hade gjort. Och nu skulle det hända igen. Tandhygienisten skulle mäta tandfickorna. Köra ner ett vasst föremål mellan tänderna. Peta och vrida runt, mäta millimetrar djupt nere mellan tänderna, ta bort tandsten medan svetten spred sig ner för pannan och rann ner för kinderna
När behandlingen var klar fick hon förhållningsregler om hur hon skulle göra för att förhindra kommande tandlossning. Hon lovade sig själv att göra allt för att slippa detta en gång till.

Unikt (Skrivpuff 2 juni )

Tre graviditeter.
Tre förlossningar.
Tre barn.
Tre unika människor.
Tre för mig unika upplevelser
och framtidstro.

Oviktigt (Skrivpuff 31 maj)

Allting är väl viktigt.
Hur menar du?
Alla dina tankar t ex är viktiga för dig.
Jo det förstås.
Men mer eller mindre viktiga då?
Nej.
Bara viktiga.
Vad ska vi äta idag till
undrar om vi ska älska ikväll?
Viktiga vardagshandlingar,
som resulterar i andra viktiga tankar
och handlingar.
Både för dig och andra.

Dagdröm (Skrivpuff 30 maj)

Jag ville rymma med en cirkus.
Jag var så där femton, sexton år ungefär.
Just det där att rymma blev stort. Bort från skola, prestationskrav och ett förutsägbart liv som banktjänsteman eller postkassörska.
Andras förväntningar. Inte mina
Cirkus var för mig ett okonventionellt sätt att leva. Ett vagabondliv. Ett fritt liv. Att få bestämma själv, tänka egna tankar och få andas egna andetag.
Den realistiska dagdrömmen fanns kvar länge. Blev inte förverkligad. Men symboliskt har den varit med mig i hela mitt liv. Att få andas egna andetag är livsnödvändigt.

Uppmuntran (Skrivpuff 29 maj)

Uppmuntran

Det hade inte blivit så. Några barn fick dom aldrig. Dom hade accepterat det så småningom och inrättat sina liv efter omständigheterna.
Varken han eller hon var särskilt talföra. Många tysta stunder hade det blivit. Det senaste året hade det varit tystare än någonsin, sedan Bengt blev arbetslös.
Hon själv kämpade på med sitt arbete på sjukhuset, trots utslitet knä och dålig lön.
Den ena dagen var en kopia av den andra. Kvällarna efter maten satt dom i soffan framför teven.
Oftast var det hon som gick och la sig först.
- God natt då.
- Ja, god natt då och sov gott, var nästan det enda som sades mellan klockan arton och tjugotvå.

Idag hade hon tagit ut två timmars komptid. Hon hade fått en idé.
Hon hängde som vanligt av sig kappan i hallen och som vanligt satt Bengt och läste kvällstidningarna. Kuvertet placerade hon väl synligt på köksbordet bredvid hans tallrik.
Korv, pasta och kaffe på maten.
Kuvertet låg kvar när korven var uppäten. När kaffebryggaren pep tog han upp kuvertet. Vände och vred på det några gånger.
- Vad är det här? sa han och viftade med det i luften.
- Öppna då, så får du se.
Med baksidan av kaffeskeden sprättade Bengt upp kuvertet. Med tummen och långfingret tog han sakta ut innehållet och lade tillbaka det tomma kuvertet på bordet. Han fällde ner glasögonen, som satt uppskjutna i hårfästet och läste tyst texten på det ihopvikta pappret.
Hon stod kvar vid kaffebryggaren med ryggen vänd mot bordet.
- Va i helvete är nu det här? Vad har du nu hittat på? Det begriper du väl att vi inte kan. För det första har vi inte råd med sånt här. Också ditt onda knä. Nä vet du!.
- Jag tänkte bara att vi skulle behöva…
Stolen skrapade hårt mot golvet och pappret flög iväg över köksbordet när Bengt reste sig och gick därifrån.

Det var då hon bestämde sig. Resan till London skulle bli av. Hon lade tillbaka flygbiljetten i kuvertet. I morgon skulle hon gå till resebyrån och ändra namnet på medresenären.
Bengt Jonsson skulle ändras till Per Kronqvist.
Hon hade sedan fjorton dagar på sig att förbereda sin resa in i framtiden tillsammans med sin nya medresenär.