Skräpa in

Familjen skall åka på semester i två veckor och ett par goda vänner skall bo i vårt hus och passa katterna och vattna blommorna.
Jag har städat noga den senaste veckan. Både i skafferi, klädkammare och andra utrymmen som inte så ofta blir ihågkomna.
Barnen fyra och sex år förstår att mamma vill ha läget under kontroll.
Nu står resväskorna färdigpackade i hallen och jag tar en sista tur med dammsugaren.
Far i huset bär ut väskorna till bilen. Då ser jag lillpojken ligga på knä i hallen och plocka upp några löv från golvet. Han tittar på mig med stora ögon och säger: “David skräpar in och jag skräpar ut.”

Ond bråd död

Dom sitter i våningen ovanför puben och har förfest. Dom tränger ihop sig i ett litet hörn och är ganska stillsamma och tysta. Då och då lämnar några av dom sin plats för att kolla läget utanför puben men återvänder ganska snart tillbaka till kompisarna. Här är det lugnt och tryggt och än så länge finns det mat och dryck så att det räcker till alla. Men doften från puben sprider sig uppåt och som på en given signal förflyttar sig alla lite långsamt mot de lockande aromerna. Dom håller sig en bit ifrån ganska länge, insuper atmosfären och hamnar så småningom en och en vid ingången. Nu vågar sig den första in och det tar inte lång stund förrän alla kompisarna är inne.
Nu börjar den riktiga festen. Här finns omåttliga mängder med dricka.Gratis! Framdukat bara för dom. Att det ligger några döda släktingar en bit bort bekymrar dom sig inte om. Här ska festas!
Tyvärr slutar det med döden även för detta kompisgäng.
Och jag som tyckte att jag tvättat kakelplattorna så noga. Tydligen hade jag glömt det där lilla hörnet.
Plastflaskan med innehåll av vinäger, honung och diskmedel var i alla fall en utmärkt flugfälla.
Snart är det vinter och då är dom borta från mitt kök. Bananflugorna.

Skriv om att avvakta

Nej. Jag tror jag avvaktar.:)

Se mig

Titta på mig nu då.
Se vad jag kan.
Det lilla barnet vill ha uppmärksamhet.
Här får du. En teckning som jag gjort till dig.
Ögonen lyser.
Det lilla barnet vill ha bekräftelse.
Blås. Det gör ont.
Det lilla barnet vill ha tröst.
Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Rösten höjs och benen sparkar.
Det lilla barnet vill bli sedd.
Inom mig finns det lilla barnet alltid kvar.

Att bo

Kerstin och Tina arbetade på samma arbetsplats. Kerstin var betydligt äldre än Tina och blev hennes mentor. Det blev många långa och djupa samtal och Tina kände stort förtroende och beundran för den andra kvinnans grundliga kunskaper inom yrket.
Deras samtal kom också att handla om pivatlivet. Kerstin var gift med en flygofficer och hade två vuxna barn. Tina var nyligen frånskild och hade flyttat från mannen till en ny ort. Där bodde hon i en andrahandslägenhet på tjugofyra kvadrat och hade haft turen att få ett arbete nästan direkt.
- Kan vi inte gå ut och ta en öl efter jobbet? frågade Kerstin en dag.
Pub-runderna blev fler och fler. Det blev också besök på matkrogar och dansrestauranger. Kerstin bjöd och Tina tog emot. Hennes ekonomi var inte den bästa och hon var glad att få komma ut och träffa nya människor. Kerstin blev en god vän och kanske också lite som en extra mamma.
En kväll ringde det på dörren hemma hos Tina. Utanför stod Kerstin med en resväska i handen.
- Jag har flyttat från min man. Kan jag få bo hos dig några dagar?
Kerstin fick sova på soffan och Tina i sovalkoven mittemot.
- Men vad fan gör du?
Tina vaknade av att Kerstins händer sökte sig in under täcket och upp mot hennes bröst.
Hon satte sig häftigt upp och knuffade bort Kerstin med en kraft som hon inte visste var den kom ifrån.
- Har du inte förstått? undrade Kerstin.
- Nej det har jag verkligen inte, svarade Tina samtidigt som hon tände lampan och snabbt tog på sig sin morgonrock.
Dagen efter flyttade Kerstin tillbaka till sin man och sjukskrev sig. Tina jobbade kvar ett tag men sökte och fick ett annat arbete. Dom sågs aldrig mer.

vägleda

- Jamen säg vad jag ska göra då!
Rösten var desperat och kinderna glödde.
Bredvid henne låg stickan. Stickan som visade att inuti henne fanns ett embryo, som om hon valde att behålla det inom sig och föda det om sex månader skulle bli en människa av kött och blod som skulle få finnas här på jorden i ungefär åttio år.
En svindlande tanke för en femtonåring.
En femtonåring som en kväll för några månader sedan inte kunde stå emot.
Inte kunde stå emot den varma känslan som spred sig i hela kroppen när han rörde vid hennes bröst och fick henne att njuta av varje ögonblick.
Skulle hon berätta för honom? Skulle hon tala om att han blir pappa till ett litet barn om ungefär sex månader?
Eller skulle hon själv bestämma om abort?
- Hjälp mig då. Vad ska jag göra?
Ja. Vad ska jag säga? Vad har jag för mandat att bestämma om hennes och en ofödd människas liv?
Vad vet jag om vad som är bäst?
Önskar att det fanns en liten knapp som i spelen på nätet, som man kunde trycka på.Knappen där det står Ledtråd. Då skulle allt lösa sig till det bästa.

Belåten

Vet inte vem av oss som är mest belåten just nu.
Det har varit en lång dag för oss båda. Tidigt i morse skildes vi. Du stack iväg på dina uppdrag och jag på mina.
Tänkte på dig några gånger och undrade om du frös. Det var ju nästan femton minusgrader och blåst. Själv satt jag inne i en varm kontorslokal när du din stackare fick vara utomhus hela dagen. Men det är klart, du valde själv. Du vet att du skulle kunna stannat hemma och jobbat några timmar på eftermiddagen i stället. Så har du gjort förr och det har gått hur bra som helst.
Men nu är vi i alla fall hemma båda två. Vi har pratat med varandra, ätit lite god mat, suttit i soffan en stund och tittat på tv och nu ligger vi här i sängen tillsammans. Du har ditt huvud inborrat i min armhåla och din ena sammetsmjuka tass ligger i min hand.Du, min älskade lilla svarta katt med de bärnstensfärgade ögonen. Som sagt, jag undrar vem av oss som är mest belåten just nu.