Osynlig

Det sista mötet för dagen är avslutat. Klockan är strax efter sex och jag och mina kolleger lämnar trötta vår arbetsplats. Regnet har öst ner hela dagen och det har satt sina spår i lokalerna i form av indragen blöt smuts som har torkat fast och nu ser ut som en heltäckningsmatta på golven.
Papperskorgarna är översvämmade med rester av dagens klipp-och-klistra aktiviteter och i fönsterkarmen ligger jord kvar från blomkrukan, som ramlade i morse. I målarrummet står vattenmuggarna och penslarna kvar och kuddrummets kuddar ligger utspridda överallt utom i kuddrummet.
Jag borde röja här innan jag går hem, men jag orkar inte. Jag är dödstrött efter en lång arbetsdag och bestämmer mig för att gå hit en stund tidigare i morgon. Jag låser dörren efter mig och sätter mig i bilen.
När jag öppnar dörren morgonen efter är allt som det ska vara. Kan det ha varit en osynlig vind, som svept runt här i natt?
Nej det var hon. Vår nya städerska. Liten, mörkhyad och smal från ett land långt härifrån. Jag såg henne första dagen hon kom hit.
Sedan dess har hon varit osynlig. På många sätt.