Otydligt

Tredje natten.
Händer det i natt igen ska hon väcka honom och fråga vad det handlar om.
I två nätter har han, hennes man, väckt henne genom att vrida och vända sig oroligt i sängen och mumla något otydligt. Hon tycker sig ha hört något i stil med ja, just så där. Håll igång bara. Bra Anita. Ända fram.
I går natt var det mesta totalt ohörbart, men ordet Anita hörde hon tydligt.
Tredje natten. Dom går och lägger sig. Sovgottkram och godnattpuss som vanligt. Sedan vänder han sig på högersidan och efter bara ett par minuter har hans andetag övergått i sömnandningens jämna rytm. Själv ligger hon vaken på helspänn för att inte somna.
Hon lyckas hålla sig mitt emellan sömn och vakenhet några timmar. Då händer det igen. Täcket åker av och han, hennes älskade, börjar vrida på sig, vifta med armarna och munnen formar något som ska föreställa ord. Hon tänder sänglampan och knuffar honom hårt i sidan några gånger. Han vaknar med ett ryck.
- Du drömmer.
- Ja, vaddå?
- Vad drömmer du om?
Tysnad. Han sätter sig upp.
- Jag har inte velat berätta.
Nu kommer det tänker hon. Han har hittat en annan och vill skiljas.
- Ja. Hon heter Anita förstår jag.
Han ler. Sätter sig lite närmare henne och lägger sin hand på hennes arm.
- Nej. Avita heter hon och hon är en häst. Jag fick världens stalltips och satsade några tusen på henne. Hon springer på söndag och jag har inte vågat berätta för dig. Kan du förlåta?
Slutet på historien får ni själva skriva.