Stadsorientering

De följande dagarna tillbringade Sara många timmar i Staden. Hon kände att hon ville orientera sig på olika sätt. Skulle hon nu bo här så var det ju bra om hon kände till var de olika galleriorna fanns till exempel. Hon ville också bekanta sig med museer och utställningslokaler. Googlade på diverse affärer och biografer och undersökte mer praktiskt en del restauranger och cafeer. Andreas erbjöd sig att guida henne men det här ville hon göra själv. Av olika anledningar. Andreas hade vid ett flertal tillfällen lagt armen om henne och ett par gånger försökt kyssa henne, men hon hade vänligt men bestämt avböjt inviterna. Stämningen mellan henne och Andreas hade förändrats efter detta och hon höll sig borta från hans lägenhet så mycket som möjligt för att vara på den säkra sidan att det inte skulle hända igen.
På fredag skulle hon få nyckeln till lägenheten. Hon hade åkt ut till Förorten och stått utanför huset där lägenheten fanns. Det var ett gult sjuvåningshus med fem olika portar. Hennes lägenhet låg i den mittersta porten och på tredje våningen hade hon fått reda på. Hon spanade upp mot fönsterna för att försöka gissa vilka som tillhörde hennes lägenhet men alla såg ungefär lika ut med gardiner och en och annan lampa. Spännande var det och hon kände åter igen det där pirret i magen när hon tänkte på sina planer för framtiden.

Ormen

Sara och Andreas hade inte setts på flera år men de hade haft kontakt både på Facebook och några gånger på telefon. De var klasskamrater i gymnasiet och hade därefter gjort en tre månader lång asienresa tillsammans med två andra klasskamrater. Sedan hade det passerat en lång tid och deras vägar hade gått åt olika håll och de hade tappat kontakten. De hittade varandra igen på Facebook och när Andreas fick veta att Sara skulle flytta till Staden erbjöd han henne att hon skulle få bo hos honom första veckan. Nu var dom alltså på väg till Andreas lägenhet mitt i Staden. En vindsvåning med utsikt över hustaken och en stor terrass, möblerad med exklusiva utemöbler och en massa växter. Kvällssolen höll på att gå ner när Andreas kom ut till Sara på terrassen med en drink i ena handen och ett fotoalbum i den andra.
- Nu ska vi uppleva gamla minnen , sa han. Kommer du ihåg vår asienresa? Det här är mina bilder. Jag minns att du hade med dig din kamera överallt. Jag tror nästan att du sov med den också! Dina bilder var fantastiska. Fotar du nu också?
Sara undvek att svara på frågan genom att plötsligt låtsas få syn på något intressant i Andreas album.
- Men kolla! Det där kommer jag ihåg. Ormen som vi hittade i ditt tält en morgon. Usch vad vi blev rädda!
Andreas såg lite fundersamt på henne. Ormen hade inte alls hittats i något tält. Det var en bild som Sara tagit ute på en strand.
När Sara lagt sig på kvällen tänkte hon på om Andreas förstod varför hon inte ville svara på den där frågan om fotograferingen. Ok. Han får väl fundera då, sa hon tyst innan hon gäspade och somnade.

Sara. Fortsättning

Hon hade fått ordet marodör slängt mot sig i en viss situation för ett tag sedan. Hon visste knappt vad ordet betydde så hon googlade och fick upp synonymer som plundrare, bandit och vilde bland annat. Hon varken plundrade eller kände sig som en bandit. Däremot kunde hon erkänna att hon var lite vild. Fast det var väl inte det som ordet betydde egentligen. Hon hade ofta fått höra att hon for fram som ett yrväder. Hennes temperament gjorde också att hon handlade först och tänkte sedan. Att visa känslor av alla slag var inte svårt för henne och det hade väl rykt ett och annat porslinsföremål när ilskan slog till.
Nu stod Sara här utanför Centralstationen i den stora Staden hon hade bestämt sig för att flytta till. Hon hade på ett  mirakulöst sätt  kommit över ett förstahandskontrakt på en möblerad tvårummare i Förorten. Det skulle dröja en vecka innan hon kunde flytta in och under tiden skulle hon få bo hos en vän. Hon hade sett bilder på lägenheten men inte varit där. Den verkade lite nersliten och i sin fantasi såg Sara hur hon skulle kunna fräscha upp den med lite spackel och färg. Matta och dova färger var ingenting för Sara så hon fantiserade om både illröda och gula väggar. Men det fick bli en senare fråga.
Nu stod hon och väntade på vännen som skulle komma och hämta henne med sin bil. Hon hörde ett glatt tut bakom sig och såg den lilla blåa fiaten stanna vid trottoarkanten.  Den gröna resväskan knökades in i det lilla bagageutrymmet och själv satte hon sig i framsätet bredvid Andreas.

Tillbaka efter Byhålan

Den 16 juni skrev jag om vad som hände i Byhålan. En kvinna dog. En man var vettskrämd och huvudpersonen skulle träffa rektorn klockan 10.00. Så blev det nu inte. Tyvärr  snubblade hon på ett bananskal på vägen dit och föll så illa att hon bröt nacken och dog omedelbums.
Så nu sticker vi till Staden och träffar Sara som är fyrtiotvå och precis har börjat ett så kallat nytt liv.

När hon går av tåget möts hon av doften av grillkorv, människosvett, varma ångor från tågens bromssystem och en liten liten doft av herrparfym. När hon baxar ner den stora tunga gröna resväskan märker hon att hon nog själv bidrar till den där doften av människosvett. Tågresan har varit lång och ventilationen  har inte varit den bästa.. Det hon nu mest längtar efter är en sval dusch och en kall öl. Perrongen är full av människor och ljuden av prat och skratt blandas med ljuden av
barnvagns- och resväskehjul som rullar mot det hårda underlaget. Snart kommer hon ut genom Centralens dörrar. Hon stannar upp en sekund. Drar ett djupt andetag och säger tyst för sig själv. "Tjabba. Jag är här nu".
Det hon minst av allt ville kallas för så var det marodör!

Mörkt igen.

Solen finns däruppe.
Och skiner som bara den.
Men det är mörkt i alla fall.
Konstigt va?

höst

Nu är det ännu mörkare.

Det är mörkt nu.