Hämnden är ljuv

 Musikaliskt barn det där. Henne måste vi göra något av.
Ungefär så tänkte de vuxna, föräldrar och lärare. Flickan var bra på pianospel, men fiol ansågs något finare. Därför inköptes en sådan och privata fiollektioner fick hon av skolans musiklärarinna, som för övrigt ville tituleras Fröken Lager. Ja, hon hette Lager i efternamn.
Föräldrarna såg framför sig sitt lilla underbarn framföra Mendelssohns Violinkonsert i E-moll
inför en fullsatt konserthall.
Det lilla underbarnet tyckte det var spännande att få lära sig ett nytt instrument och blev snart riktigt duktig på att hantera stråken över strängarna. Kraven blev större och större, övningsstyckena svårare och svårare, samtidigt som tioåringen ville göra en massa andra saker på sin fritid.
Fröken Lager, som inte var allt för pedagogiskt kunnig, skällde och gormade när hemläxorna var dåligt gjorda eller helt enkelt inte gjorda alls. Det hände till och med att hon en gång hotade med att slå sönder fiolen om inte flickan tog det här med fiolspelet på allvar.
Flickans föräldrar förstod och lät henne sluta de privata lektionerna.
Fröken Lager var dock kvar som skolans musiklärarinna och flickan hade med sin klass musik en gång i veckan. Stämningen mellan henne och fröken Lager var inte den bästa. Flickan blev nonchalerad och utpekad inför klassen som någon som inte visste sitt eget bästa .Hon blev ibland kallad för lilla fröken Violina och kränkt på en hel del andra sätt. På den tiden fanns inte ordet mobbning och skolan hade inte heller någon grupp mot kränkande behandling.
Det var bara att ta saken i egna händer tänkte flickan och placerade ett par häftstift på pianostolen strax före en musiklektion. Det resulterade i att hon fick med sig hem ett meddlande, som skulle läsas av föräldrarna. Händelsen med häftstiften rubricerades som mordförsök och betyget i uppförande den terminen blev stora C.