Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan

Välkommen till Sociala omvårdnadsinstitutet.
Vill du beställa en tid tryck 1.
Vill du avbeställa en tid tryck 2.
Vill du bli uppringd tryck 3.
Vill du beställa våra blanketter tryck 4.
Vill du klaga tryck 000.
Vill du ha någon att prata med tryck 6
eller vänta kvar så blir du kopplad till
telefonist.
Du har nummer 124 i kön.
Vi är just nu 58 handläggare som arbetar för dig.
Beräknad väntetid 96 minuter.
Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan.
Ha en bra dag!

Ska aldrig bli som dom

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig bli som dom.
Love sitter vid köksbordet. Klockan är sex och familjen har just ätit middag.
Mamman och pappan fyller diskmaskinen och överbliven mat sätts snabbt in i kylen.
Love vet vad som kommer att hända. Så har det varit varenda vardagskväll .Länge.
Diskmaskinens brusande blandas med ljudet från teven. Pappan har just öppnat kvällens första öl och mamman ligger i soffan med senaste numret av Hänt och Se.
Den syns inte, men Love vet att hon gömmer vinflaskan bakom soffan.
Hon går in på sitt rum, tittar snabbt igenom läxorna. Det är OK. Hon kan det här.
Hon lägger sig på sängen och svarar på några SMS. Slår på datorn, kollar Facebook, men stänger fort av datorn igen. Hon hör pappan harkla sig högljutt och hon vet att mamman snart kommer att somna i soffan med den tomma vinflaskan på golvet bredvid tidningen. Bara att vänta en stund till. Snart kan hon smyga förbi dom och ut genom ytterdörren till det riktiga livet. Kompisarna, skratten, kramarna och gemenskapen väntar.
 

Släpet

Släpa.
Dra
bogsera
kånka
knoga
slita.
Träla slava bära tungt och masa.
Alla dessa ord är för mig negativa synonymer.
Varför har ingen tänkt på den underbara positiva betydelsen av ordet släpa?
Jag minns det än.
Orgelmusiken från läktaren.
Mannen vid min sida.
Det långa släpet.
Första kyssen som man och hustru.
Släpet vilande på min arm i brudvalsen.
Senare på natten låg det utslängt på golvet i bröllopssviten.

Magnus

Pappa: God natt Magnus. Jag älskar dig.
Magnus, fyra och ett halvt år:
Du behöver inte säga det pappa, för jag vet det. Hjärnan håller koll på det. Det smiter inte ut genom örat.
Magnus, mitt barnbarn. Jag älskar dig också!

Att betala eller icke betala

  - Hej. Det var länge sedan. Hur har du det?
- Jo men tack bra. Och du själv? Bor ni fortfarande kvar i X-torp?
- Ja det gör vi. Björn och jag och yngsta dottern. Dom två äldsta har flyttat hemifrån.
- Ja, hur gammal är Karin nu då?
- Hon fyllde trettio i somras. Det var härligt må du tro. Då bjöd Björn och jag hela familjen på en resa till Mallorca. Äldsta grabben är gift och har gett oss tre barnbarn. Dom var också med så klart.Och så mellangrabben och hans sambo. Vi var elva stycken som åkte iväg en vecka. Karin visste inget förrän dagen innan avresan. Jag hade i hemlighet ordnat så att hon blev ledig från sitt jobb en extra vecka. Visserligen utan lön, men det ordnar sig.
- Det låter ju bra. vad jobbar hon med?
- Hon jobbar på hotellet i X-stad som receptionist.
- Ingen kille eller så?
- Jodå. Han var också med till Mallorca. Han bor förresten också hemma hos oss för det mesta. Ja vi har ju gott om plats nu.
- Ja, jo visst det förstås.Och så är det ju bra att dryga ut inkomsterna lite. Björn har väl gått i pension eller hur?
- Ja han blev pensionär förra året. Men inte behöver ungdomarna betala något inte. Det är så trevligt att ha dom hemma och så länge dom trivs hos oss så får dom bo kvar. Och Björn har ju all tid i världen nu till att sköta huset och matlagning. Ja det funkar utmärkt. Du då?
- Mina barn flyttade hemifrån för flera år sedan. Jag sålde bostadsrätten och trivs jättebra i min lilla etta. Förra månaden fyllde jag sextio och mina barn och barnbarn bjöd mig tillsammans med dom på en resa till Mallorca. Vi var faktiskt tolv personer som åkte i väg och jag behövde inte betala ett öre. Jag har inte så många ören nu för tiden. Blev abetslös i augusti. Så nu ville barnen göra något för sin gamla mamma! Ja det var härligt må du tro.
- Ja Mallorca är fantastiskt. Hör du, nu måste jag kila, men vi måste ses nån gång. Du kan väl höra av dig när det passar!
- Ja visst. Hej då.

Sortera

Facebook har kommit med ett nytt val som du kan göra under rubriken SORTERA.
!. Höjdpunkter först.
2. Senaste händelserna först.
Senaste händelserna kan jag förstå. Det är det som mina vänner senast har skrivit och som jag kan ta del av och läsa just nu.
Men vem är det som väljer ut mina höjdpunkter?
Mina höjdpunkter måste jag väl få välja själv.
Hur kan Facebook välja mina höjdpunkter i livet?
Nej. Mina höjdpunkter är mina och Facebook har absolut ingenting med dom att göra.
Om jag inte själv vill...

Vad säger man?

Vad säger man till en syrra som ska dö?
Som vet om att hon dör vilken dag som helst?
Vad säger man?
Det är inget farligt.
Det går nog bra.
Inte ska du tänka så där!
eller
Hur tänker du?
Är du rädd?
Tror du på Gud?
eller
Vad tror du händer?
Vad hoppas du på?
Ska det bli skönt
att slippa smärtan?
eller
Lilla goa syrran.
Nu är det som det är.
Släpp taget.
Allt blir bra.
Du finns med mig.
I evigheters evighet.
Amen.

Jag blir så trött.
Jag blir så trött när jag hör dom.
Jag blir så trött när jag hör dom prata.
Jag blir så trött när jag hör dom prata om
Välfärd
Ekonomisk vinning
Skattelättnader
Arbetslöshetsersättning
Miljöförbättringar
och
Jämställdhet.
Jag blir bara så trött.


 

Hämnden är ljuv

 Musikaliskt barn det där. Henne måste vi göra något av.
Ungefär så tänkte de vuxna, föräldrar och lärare. Flickan var bra på pianospel, men fiol ansågs något finare. Därför inköptes en sådan och privata fiollektioner fick hon av skolans musiklärarinna, som för övrigt ville tituleras Fröken Lager. Ja, hon hette Lager i efternamn.
Föräldrarna såg framför sig sitt lilla underbarn framföra Mendelssohns Violinkonsert i E-moll
inför en fullsatt konserthall.
Det lilla underbarnet tyckte det var spännande att få lära sig ett nytt instrument och blev snart riktigt duktig på att hantera stråken över strängarna. Kraven blev större och större, övningsstyckena svårare och svårare, samtidigt som tioåringen ville göra en massa andra saker på sin fritid.
Fröken Lager, som inte var allt för pedagogiskt kunnig, skällde och gormade när hemläxorna var dåligt gjorda eller helt enkelt inte gjorda alls. Det hände till och med att hon en gång hotade med att slå sönder fiolen om inte flickan tog det här med fiolspelet på allvar.
Flickans föräldrar förstod och lät henne sluta de privata lektionerna.
Fröken Lager var dock kvar som skolans musiklärarinna och flickan hade med sin klass musik en gång i veckan. Stämningen mellan henne och fröken Lager var inte den bästa. Flickan blev nonchalerad och utpekad inför klassen som någon som inte visste sitt eget bästa .Hon blev ibland kallad för lilla fröken Violina och kränkt på en hel del andra sätt. På den tiden fanns inte ordet mobbning och skolan hade inte heller någon grupp mot kränkande behandling.
Det var bara att ta saken i egna händer tänkte flickan och placerade ett par häftstift på pianostolen strax före en musiklektion. Det resulterade i att hon fick med sig hem ett meddlande, som skulle läsas av föräldrarna. Händelsen med häftstiften rubricerades som mordförsök och betyget i uppförande den terminen blev stora C.

En sista utväg

Nu fanns det absolut ingen återvändo. Det som hon tänkt på så länge, skulle nu bli verklighet. Det här var sista utvägen. De flesta räkningarna var i alla fall betalda och hyran hade hon fått uppskov med eftersom pengar från försäkringskassan skulle dröja ännu en månad. Hyresvärden
var förstående. Föräldrarna hade hjälpt till så gott de kunnat, både med mat och pengar. Barnens dagisavgifter hade inte kunnat betalas de sista månaderna. Risk för avstängning. Hennes besök på arbetsförmedlingen och alla ansökningar om jobb på nätet hade inte gett något resultat. Försörjningsstöd var det sista hon ville ha. På något sätt skulle det ordna sig.
Kylskåp och skafferi gapade tomma. En burk tonfisk, tomatketchup och en halv påse vetemjöl
stod bredvid lite lök och några potatisar. I plånboken låg betalkortet. Trehundrafemtio kronor kvar att utnyttja den här månaden.
Nu fanns det ingen återvändo. Hon tar fram den stora röda tygkassen, stoppar plånboken i jackfickan och cyklar iväg. Framme vid stormarknaden parkerar hon cykeln, hämtar en av de där stora varuvagnarna och går in.
Hon drar sitt kundkort, hämtar ut självscanningsapparaten och passerar de mekaniska insläppsbommarna.
Bröd, mjölk smör och något pålägg. Helt nödvändigt. Köttfärs, en bit ost, grönsaker, vetemjöl och jäst. Precis lika nödvändigt. Nu visar apparaten på etthudratjugosju kronor.
Adam behöver nya galonisar och Linnéa och tvillingarna strumpor och vantar. Själv skulle hon behöva halsduk och mössa. Lite mer köttfärs och kotletter. Det går ju att frysa in. Flingor, en burk marmelad, lite juice och en tub kaviar.
Den röda tygväskan blir så småningom full. Scannerapparaten visar på trehundranitton kronor.
Med bultande hjärta och ett teaterléende på läpparna närmar hon sig självscanningskassan.
Den unga ljushåriga kvinnan i kassan tar emot scanningapparaten, ler och uppmanar henne att dra sitt betalkort.
- Har det gått bra att scanna?
- Javisst, lyckas hon få fram.
Sekunderna som följer verkar oändligt långa. Pulsen känns i öron och fingertoppar.
- Det stämmer ju perfekt det här.
Hon rafsar åt sig kvittot med darrande händer och går med snabba steg mot utgången och cykeln.
Aldrig mer. Aldrig mer.
Hemma lägger hon in maten i kyl, frys och skafferi, hämtar barnen på dagis och serverar pasta och köttfärssås till middag.
    

Gymträning

Tre gånger i veckan. Alltid på samma dag som jag är där kommer han.
Axelbred, muskulös och tatuerad. Med bestämda steg går han fram till spegelväggen. Lägger ytterplaggen i en hög på golvet samtidigt som han kollar in sin spegelbild, både framifrån, bakifrån och från sidan. Tar ett par klunkar ur vattenflaskan, stryker handen lätt över luggen och andas djupt. Blicken söker sig till skivstången med de olika vikterna. Han monterar trettio kilo på varje sida. Lägger sig ner, greppar skivstången och lyfter rakt upp under ljudliga stön, flämtningar och andra oartikulerande läten. Sju gånger rakt upp. Sedan skak på armar och ben, en titt i spegelväggen, handen genom luggen och så ytterliggare några ljudliga lyft. Själv cyklar jag motionscykel. Ljudlöst, men med svetten rinnande i pannan.

Broderiet

Hon satt i korgstolen som hon dragit fram till fönstret. Det var ljusare där.
Nålen i hennes högra hand formade det ena stygnet efter det andra.
Hon hade hittat mönstret i en för länge sedan nerpackad kartong. I samma kartong låg det ofärdiga broderiet. Mönstret föreställde en skog, en sjö och några fåglar som flög mot en klargul sol. Hon kom ihåg tiden när hon började broderiet. Snart femtio år sedan. Magen var stor för andra gången och det enda hon kunde göra på kvällarna var att sitta i fåtöljen under lampan och brodera. Mannen arbetade skift och lillpojken sov i barnkammaren. Vaggan hade plockats fram. Det var snart dags och babykläderna låg nytvättade och väntade.
Sedan gick det som det gick. Barnet föddes gravt handikappat och dog efter bara några dagar.
Sorgen var outhärdlig. Hon och mannen försökte förstå meningen med livet men en skilsmässa var oundviklig.
Många år sedan. Många minnen och många tankar.
Nu satt hon här i korgstolen och hennes tårar föll sakta ner på de senast formade stygnen.
 

Idag måste jag bara ut

Idag måste jag bara ut.
Gympadojor på.
Solglasögon i fickan.
Låser ytterdörren:
Andas in den klara höstluften
och börjar gå.
Går mot sjön
där svanar ännu dröjer.
Går mot skogskanten
där jag hittar kantareller.
Fortsätter upp på vägen.
Ser bondgården till vänster.
Korna fortfarande ute.
Hunden skäller och svansviftar till mig.
Fortsätter hemåt.
Nu går det fort.
Längtar efter kaffepausen.
Har fått motion på köpet.

Spegeln

 Den stora spegeln i sovrummet hade hängt på samma plats i alla år. Hon kommer ihåg att de hittade den på en auktion när de var nästan nygifta. Guldram , två kandelabrar på sidorna och så det där gamla, underbara spegelglaset. Tittade man lite snett till höger i spegeln såg man den stora dubbelsängen avspegla sig. En dag kunde man skymta en babyvagga bredvid. Spegeln hade sett en kvinna som stolt visade sin stora gravida mage.
Samma kvinna som några månader senare lika stolt visade upp sin nysmala figur. Spegeln hade också sett man och kvinna lyckliga,tätt sammanslingrande. Barn hade andats på spegelglaset och sedan ritat figurer i fuktigheten.
Det blev nära slutet för spegeln den gången när den stora dubbelsängen skulle bäras ut och det blev trångt i dörröppningen. När den 90 centimeter smala sängen bars in var det ingen fara.
Nu hade spegeln bara sett en skugga skymta förbi då och då under de senaste åren. Ingen hade längre varken tid eller lust att stanna upp framför den.
Inte förrän nu. Persiennerna var neddragna. Ljusen i kandelabrarna var tända och var de enda ljuskällorna i rummet. Hon tvingade sig själv att se. Kläderna låg prydligt hopvikta på sängen. Nu stod hon här naken framför spegeln, visste väl ungefär vilken bild som skulle möta henne. Men ändå. Hon äcklades av det hon såg. Hur hade det kunnat bli så här? Hängande mage, feta lår och armar och inte en tillstymmelse till muskler någonstans. Hur hade det blivit så här? Visst hade hon tröstätit mer efter skilsmässan, inte haft tid att träna lika mycket som förr och whiskyn på kvällarna blev ett måste för att kunna somna. Men ändå. Förändringen hade gått så fort.
Hon blåste snabbt ut ljusen, trevade sig fram i mörktet efter morgonrocken och på vägen till duschen bestämde hon sig för att ringa Friskis och Svettis i morgon.

Expert

På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

 Tomas Tranströmer

Expert

Hon kunde inte läsa, inte skriva.
Hade inte många vänner.
Fick ofta böja sig för mannens slag och hot.
Var uppe först  för att tända eld
och hämta vatten.
Såg till att de äldsta kom till skolan
samtidigt som hon ammade den minsta
med treåringen hängande i det väl använda höftskynket.
Hon hade inte mycket egen tid.
Men hon var expert på att älska sina åtta barn.

Svåra besked

I morgon kommer dom. Jag tror det var 14.30.
Jag borde ha vant mig vid sådant här nu. Har i alla fall varit läkare i sju år.
Men OK. Det här är något speciellt. Jag var ju med när han föddes. För något mer än två år sedan.
Jag kommer ihåg när dom berättade för mig om alla år dom försökt bli med barn och hur lyckliga dom var när det äntligen lyckades. Jag kommer ihåg mammans strålande ögon och den blivande pappans försiktiga hand på den stora magen.
Jag kommer ihåg då den nyfödda pojken lades upp på mammans mage och att pappan klippte navelsträngen.
I morgon kommer dom och jag måste lämna ett besked som slår sönder hela deras vardagliga familjelycka. Den oro dom känt har besannats genom prover och röntgen. Det är en hjärntumör. Den sitter illa till. Men har vi tur...
I morgon klockan 14.30 måste jag lämna beskedet.

Förberedelse

 Den största förberedelsen i mitt liv. När jag skulle träffa min halvsyster för första gången. Fysiska förberedeler. Ordna gästrummet. Städa och lägga nytvättade sängkläder i sängen. En fräsch blomma i fönstret och i badrummet färgmatchande badlakan och handduk.
Maten var planerad och vinet noga utvalt. Själv var jag nyduschad och luktade gott. Maken var förberedd och lovade att hålla sig borta de första timmarna.
Så kom hon då. Det blev bara vi. Samtal hela natten. Färgmatchande handdukar och nytvättade sängkläder spelade ingen roll.

Städa

Dammsugaren åker fram för tredje dagen i rad. Igår putsades fönsterna skinande blanka. Köksfläkten är totalt fri från fett och ungnen ser ut som ny.
Tvättkorgen är tom och strykhögen borta. Soffa och fåtöljer är fullständigt fria från katthår.
Toaletten luktar fräscht och inte ett dammkorn finns i huset.
Jag har slutat röka. 

Sommardans

Jag såg i motljuset.
En av sommarens sista dagar.
Kvällen var ljum.
Vinet var uppdrucket.
Du satt med ditt huvud
lutad mot min axel.
Inte en vindpust
rörde åppelträdets blad
men
myggorna dansade
upp och ner
ner och upp
likt hängande på en tråd
framför våra
förundrande ögon.

Min pappa

Min pappa är död.
Han dog idag.
Mamma sa att hans hjärta slutade slå.
Konstigt.
Det slog ju igår, när jag satt i hans knä.
Mamma är ledsen.
Hon gråter i köket
hos tant Göransson.
Jag gömmer mig bakom dörren.
Undrar om det syns,
att jag inte har någon pappa?

Fångst

Henne vill jag ha. - Vill du dansa? . Jag heter Krister. Du dansar bra. - Tack för dansen. Henne vill jag ha. Jag provar igen. - Brukar du ofta gå hit? Svaret är nej. Sista dansen. Klockan är 02.00. - Följer du med hem en stund? Lång rulltrappa i tunnelbanan. Jag fångade henne. Trettio år senare. Barn och barnbarn.

Otydligt

Tredje natten.
Händer det i natt igen ska hon väcka honom och fråga vad det handlar om.
I två nätter har han, hennes man, väckt henne genom att vrida och vända sig oroligt i sängen och mumla något otydligt. Hon tycker sig ha hört något i stil med ja, just så där. Håll igång bara. Bra Anita. Ända fram.
I går natt var det mesta totalt ohörbart, men ordet Anita hörde hon tydligt.
Tredje natten. Dom går och lägger sig. Sovgottkram och godnattpuss som vanligt. Sedan vänder han sig på högersidan och efter bara ett par minuter har hans andetag övergått i sömnandningens jämna rytm. Själv ligger hon vaken på helspänn för att inte somna.
Hon lyckas hålla sig mitt emellan sömn och vakenhet några timmar. Då händer det igen. Täcket åker av och han, hennes älskade, börjar vrida på sig, vifta med armarna och munnen formar något som ska föreställa ord. Hon tänder sänglampan och knuffar honom hårt i sidan några gånger. Han vaknar med ett ryck.
- Du drömmer.
- Ja, vaddå?
- Vad drömmer du om?
Tysnad. Han sätter sig upp.
- Jag har inte velat berätta.
Nu kommer det tänker hon. Han har hittat en annan och vill skiljas.
- Ja. Hon heter Anita förstår jag.
Han ler. Sätter sig lite närmare henne och lägger sin hand på hennes arm.
- Nej. Avita heter hon och hon är en häst. Jag fick världens stalltips och satsade några tusen på henne. Hon springer på söndag och jag har inte vågat berätta för dig. Kan du förlåta?
Slutet på historien får ni själva skriva.

Årets nobelpris i litteratur.

Kan inte låta bli att engagera mig!
Poeten, musikern och medmänniskan
Tomas Tranströmer får årets nobelpris i litteratur!
Jag påminns om honom varje gång jag går på Västerås gator.
På fyra ställen runt om i city finns hans stenpoesi.
Fyra haikudikter ristade i sten.
Fyra dikter som är värda att stanna vid och ta till sig.

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit.

Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Det här är min e-bok, som gavs ut i slutet av förra året. Vill du läsa mer om den eller köpa den gå in på
www.serum.nu.
Den går också att låna som e-bok på landets alla bibliotek.

En sådan dag

Jasså du.
Jaha du.
Det är en sådan dag idag.
Kan ingenting.
Orkar ingenting.
Blek, tjock och
allmänt ful.
Låt bli att titta i spegeln.
Alldeles för mycket sol.
Dra för gardinerna
och gå och
lägg dig igen.
I morgon kanske du kan
åstadkomma något vettigt.

Osynlig

Det sista mötet för dagen är avslutat. Klockan är strax efter sex och jag och mina kolleger lämnar trötta vår arbetsplats. Regnet har öst ner hela dagen och det har satt sina spår i lokalerna i form av indragen blöt smuts som har torkat fast och nu ser ut som en heltäckningsmatta på golven.
Papperskorgarna är översvämmade med rester av dagens klipp-och-klistra aktiviteter och i fönsterkarmen ligger jord kvar från blomkrukan, som ramlade i morse. I målarrummet står vattenmuggarna och penslarna kvar och kuddrummets kuddar ligger utspridda överallt utom i kuddrummet.
Jag borde röja här innan jag går hem, men jag orkar inte. Jag är dödstrött efter en lång arbetsdag och bestämmer mig för att gå hit en stund tidigare i morgon. Jag låser dörren efter mig och sätter mig i bilen.
När jag öppnar dörren morgonen efter är allt som det ska vara. Kan det ha varit en osynlig vind, som svept runt här i natt?
Nej det var hon. Vår nya städerska. Liten, mörkhyad och smal från ett land långt härifrån. Jag såg henne första dagen hon kom hit.
Sedan dess har hon varit osynlig. På många sätt.

Att sjunga falskt.

På lördag skulle vi ha vårt framträdande inför hemmapublik. Kören där jag var en av medlemmarna hade tränat hårt inför det här. Jag, som ensamstående trebarnsförälder hade inte kunnat vara med på alla övningarna. Som tur var hade vår körledare gett oss tillåtelse att ha notblad att sjunga efter under konserten.Jag kunde alltså förlita mig på mitt exakta gehör och min notkunskap.
Lördagen kom. Barnen var placerade hos mamma och jag sjöng upp mig i bilen på väg till gymnastiksalen där vi skulle ha vårt första framträdande.
Jag möttes av nervösa altar och tenorer med rödblommiga premiärkinder.
Gymnastiksalen fylldes med nära och kära och vi tog plats på scen.
Den första sången klarade jag utan att titta på noterna. Men sedan var det kört.
De följande kompositionerna var jag tvungen att blint följa notraderna. Jag sjöng exakt så som ett g och ett fiss ska låta. Och jag sjöng ganska högt.
Efter konserten kom vår körledare fram till mig och sa:
- Det lät inte så bra det där. Du vet väl att du måste följa de övriga stämmorna i kören om det ska låta bra. Om dom skjunker en halv ton så kan du inte stå där och sjunga efter ditt exakta gehör. Då är det ju du som får allt att låta falskt! Nej, stämmorna i en kör måste förenas med varandra.
Jag fick mig en läxa. Det gick bättre sedan och vi åkte på turne både till Finland och Danmark!

Avundsjuk

Jamen. Hon har ju legat med varenda kille i hela klassen.
Ja. Vadådå?
Fattar du väl. Hora är ordet.
Killarna då? Vad kallar du dom?
Jamen en annan sak.
Jasså. Varför det?
Men hon. Äckligt tycker jag.
Men hon är ju snygg.
Ja men va fan...
Avundsjuk?
Tystnad.

Skräpa in

Familjen skall åka på semester i två veckor och ett par goda vänner skall bo i vårt hus och passa katterna och vattna blommorna.
Jag har städat noga den senaste veckan. Både i skafferi, klädkammare och andra utrymmen som inte så ofta blir ihågkomna.
Barnen fyra och sex år förstår att mamma vill ha läget under kontroll.
Nu står resväskorna färdigpackade i hallen och jag tar en sista tur med dammsugaren.
Far i huset bär ut väskorna till bilen. Då ser jag lillpojken ligga på knä i hallen och plocka upp några löv från golvet. Han tittar på mig med stora ögon och säger: “David skräpar in och jag skräpar ut.”

Ond bråd död

Dom sitter i våningen ovanför puben och har förfest. Dom tränger ihop sig i ett litet hörn och är ganska stillsamma och tysta. Då och då lämnar några av dom sin plats för att kolla läget utanför puben men återvänder ganska snart tillbaka till kompisarna. Här är det lugnt och tryggt och än så länge finns det mat och dryck så att det räcker till alla. Men doften från puben sprider sig uppåt och som på en given signal förflyttar sig alla lite långsamt mot de lockande aromerna. Dom håller sig en bit ifrån ganska länge, insuper atmosfären och hamnar så småningom en och en vid ingången. Nu vågar sig den första in och det tar inte lång stund förrän alla kompisarna är inne.
Nu börjar den riktiga festen. Här finns omåttliga mängder med dricka.Gratis! Framdukat bara för dom. Att det ligger några döda släktingar en bit bort bekymrar dom sig inte om. Här ska festas!
Tyvärr slutar det med döden även för detta kompisgäng.
Och jag som tyckte att jag tvättat kakelplattorna så noga. Tydligen hade jag glömt det där lilla hörnet.
Plastflaskan med innehåll av vinäger, honung och diskmedel var i alla fall en utmärkt flugfälla.
Snart är det vinter och då är dom borta från mitt kök. Bananflugorna.

Skriv om att avvakta

Nej. Jag tror jag avvaktar.:)

Se mig

Titta på mig nu då.
Se vad jag kan.
Det lilla barnet vill ha uppmärksamhet.
Här får du. En teckning som jag gjort till dig.
Ögonen lyser.
Det lilla barnet vill ha bekräftelse.
Blås. Det gör ont.
Det lilla barnet vill ha tröst.
Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Rösten höjs och benen sparkar.
Det lilla barnet vill bli sedd.
Inom mig finns det lilla barnet alltid kvar.

Att bo

Kerstin och Tina arbetade på samma arbetsplats. Kerstin var betydligt äldre än Tina och blev hennes mentor. Det blev många långa och djupa samtal och Tina kände stort förtroende och beundran för den andra kvinnans grundliga kunskaper inom yrket.
Deras samtal kom också att handla om pivatlivet. Kerstin var gift med en flygofficer och hade två vuxna barn. Tina var nyligen frånskild och hade flyttat från mannen till en ny ort. Där bodde hon i en andrahandslägenhet på tjugofyra kvadrat och hade haft turen att få ett arbete nästan direkt.
- Kan vi inte gå ut och ta en öl efter jobbet? frågade Kerstin en dag.
Pub-runderna blev fler och fler. Det blev också besök på matkrogar och dansrestauranger. Kerstin bjöd och Tina tog emot. Hennes ekonomi var inte den bästa och hon var glad att få komma ut och träffa nya människor. Kerstin blev en god vän och kanske också lite som en extra mamma.
En kväll ringde det på dörren hemma hos Tina. Utanför stod Kerstin med en resväska i handen.
- Jag har flyttat från min man. Kan jag få bo hos dig några dagar?
Kerstin fick sova på soffan och Tina i sovalkoven mittemot.
- Men vad fan gör du?
Tina vaknade av att Kerstins händer sökte sig in under täcket och upp mot hennes bröst.
Hon satte sig häftigt upp och knuffade bort Kerstin med en kraft som hon inte visste var den kom ifrån.
- Har du inte förstått? undrade Kerstin.
- Nej det har jag verkligen inte, svarade Tina samtidigt som hon tände lampan och snabbt tog på sig sin morgonrock.
Dagen efter flyttade Kerstin tillbaka till sin man och sjukskrev sig. Tina jobbade kvar ett tag men sökte och fick ett annat arbete. Dom sågs aldrig mer.

vägleda

- Jamen säg vad jag ska göra då!
Rösten var desperat och kinderna glödde.
Bredvid henne låg stickan. Stickan som visade att inuti henne fanns ett embryo, som om hon valde att behålla det inom sig och föda det om sex månader skulle bli en människa av kött och blod som skulle få finnas här på jorden i ungefär åttio år.
En svindlande tanke för en femtonåring.
En femtonåring som en kväll för några månader sedan inte kunde stå emot.
Inte kunde stå emot den varma känslan som spred sig i hela kroppen när han rörde vid hennes bröst och fick henne att njuta av varje ögonblick.
Skulle hon berätta för honom? Skulle hon tala om att han blir pappa till ett litet barn om ungefär sex månader?
Eller skulle hon själv bestämma om abort?
- Hjälp mig då. Vad ska jag göra?
Ja. Vad ska jag säga? Vad har jag för mandat att bestämma om hennes och en ofödd människas liv?
Vad vet jag om vad som är bäst?
Önskar att det fanns en liten knapp som i spelen på nätet, som man kunde trycka på.Knappen där det står Ledtråd. Då skulle allt lösa sig till det bästa.

Belåten

Vet inte vem av oss som är mest belåten just nu.
Det har varit en lång dag för oss båda. Tidigt i morse skildes vi. Du stack iväg på dina uppdrag och jag på mina.
Tänkte på dig några gånger och undrade om du frös. Det var ju nästan femton minusgrader och blåst. Själv satt jag inne i en varm kontorslokal när du din stackare fick vara utomhus hela dagen. Men det är klart, du valde själv. Du vet att du skulle kunna stannat hemma och jobbat några timmar på eftermiddagen i stället. Så har du gjort förr och det har gått hur bra som helst.
Men nu är vi i alla fall hemma båda två. Vi har pratat med varandra, ätit lite god mat, suttit i soffan en stund och tittat på tv och nu ligger vi här i sängen tillsammans. Du har ditt huvud inborrat i min armhåla och din ena sammetsmjuka tass ligger i min hand.Du, min älskade lilla svarta katt med de bärnstensfärgade ögonen. Som sagt, jag undrar vem av oss som är mest belåten just nu.

Nu får det vara nog

Hon tog fram sin röda ryggsäck. Slängde ner tandborste, några extra trosor och ett par jeans. Nu får det vara nog. Nu får det räcka. Nu går jag. Vart vet jag inte men nu sticker jag..
Solen håller på att gå ner bakom björkarna som slänger långa skuggor över den nyklippta gräsmattan. Kvällen är ljum sensommar och hennes ben fortfarande bruna. Bara om man tittar nära kan man se blåmärket på låret .De senaste veckorna har hon döljt sin kropp. Handlat på Ica i långbyxor och långärmat .Trots hettan. Inte visa. Inte ta emot frågande blickar. Le och småprata lite som vanligt.
- Hur har du haft det på semestern?
- Jo tack bra.
Le. Le. För guds skull le!
Högerarmen värker när hon sträcker sej upp för att hämta en burk krossade tomater. Le. Magen drar ihop sej när hon plockar upp torskfileér ur frysdisken. Le.
Illamåendet kommer krypande. Hinner inte hem den här gången. Hon ber att få låna toaletten Spolar samtidigt som de rödfärgade spyorna lämnar hennes kropp.
Tvättar mun och händer.
Möter föreståndaren utanför.
-Ja då kan man gå som vanligt igen då. Man måste ju dricka så mycket i värmen. Le.



Nu får det vara nog.
Hon drar ihop ryggsäcken med blixtlåsen Tittar in mot vardagsrummet. Han sover som vanligt. Efteråt. I fåtöljen.
Kollar så att Allkortet och en del kontanter ligger i plånboken. Tittar slentrianmässigt i hallspegeln och drar händerna genom det stora, burriga, ljusa håret. Öppnar ytterdörren.
Håller igen låskolven med pekfingret så att det inte ska höras när dörren går i lås
Ingen lapp på köksbordet. Inget meddelande om att nu vill jag inte mer. Inget om att nu får det räcka. Inget om att nu är det slut. Inget om att jag bara sticker nu.
Hon bara går. Mot busshållplatsen
Mot något annat
Något annat än denna förödmjukelse, smärta och förnedring.
Mot något… Ja vaddå?
Vänner har hon inte kvar.
Föräldrarna tror fortfarande att deras äktenskap är perfekt och lyckligt Inte har hon velat säga något. Inte såra eller bekymra.
Nej dölj. Dölj det som händer när dörren är stängd och det bara är dom två,
Skäms och känn skuld.
Känslan av att inte räcka till. Att inte vara som han förväntar sej. Att inte ställa upp. Att inte kunna tillfredsställa. Att inte kunna få barn
Att inte… Att inte…
Det börjar regna.
Hon känner regndropparna mot sin kind som varma mjuka smekningar. Varma mjuka.
Den gången i Grekland. Ögon som möttes med blickar av längtan och åtrå. Varma mjuka smekningar. Älska på solvarm klippa med månljus över vita bränningar i svart hav. Frukost tillsammans i hotellets matsal och löften om att mötas igen.

Regndropparna söker sej ner under hennes tunna blus. Väter axlar och bröst. Varma mjuka smekningar. Hon stannar inte vid busshållplatsen. Ser bussen köra förbi, tar av sej skorna och fortsätter att gå. Något inom henne säger att det är rätt. Inte bli sedd av folk som kan minnas henne sen. För visst kommer han att söka efter henne. Visst kommer han att säga att det aldrig mer ska hända igen. Visst kommer han att gråta. Tala om hur mycket hon betyder för honom och att han inte kan leva utan henne Och kanske hon återvänder. Den här gången också. Bäst att inte bli sedd av någon. Gå, gå, gå.
Minnet av slagen, orden piskrappen, ger hennes kropp styrka. En vilja att bli fri och hon ökar takten. Bort. Fort utom synhåll
En kort sekund känner hon sej som en svikare. Han har ju bara henne.

Hon hittades i en skogsglänta av en bärplockare. Hennes huvud vilade mot en röd ryggsäck och bredvid kroppen stod ett par sandaler.

Att minnas

- Nej. Jag minns inte säger jag ju.
- Ja men du lovade ju.
- Nej det gjorde jag inte.
- Jo du lovade att du skulle ställa upp. Vad som än hände.
- Det där har du drömt.
- Men nu är det så här att jag behöver stålar nu.
- Vi har aldrig pratat om pengar och jag har aldrig lovat dig någonting.
- Nog visste jag att du börjar bli gammal, men inte att du börjar bli senil.
- Vad ska du ha pengarna till?
- Love ditt barnbarn har spelskulder som måste betalas nu. Du sa att du skulle ställa upp!
- Hur mycket gäller det?
- Vet inte exakt. Ge mig ditt kontonummer så ordnar jag allt.Tack! Bra morsan. Jag älskar dig.